Tänk dig att du kommer till ett nytt ställe, är instängd i ett litet utrymme, skriker och vill ut men är fast där du är. När du väl får komma ut, så stängs du in i en bur, blir nedvärderad, petas på an ev främling och får in en metallsak i munnen. Denna metallsak används, av en totalt främling som inte hälsat, för att bända upp dina käkar. det enda du vill är att komma därifrån och du visar på ett vänligt med ack så tydligt sätt att du inte trivs, men den enda respons du får är slag och hårda ord.
Om du var människa, hade du accepterat denna behandling?

 

Det var just detta Greta fick utstå idag. Hon visade tandläkaren, vänligt med tydligt, att hon inte trivdes med hans sätt att behandla henne. Han klampade in i hennes utrymme, utan att hälsa, började gräva i hennes mun och höll ett hårt grepp runt grimman, När han hade känt färdigt sattes munstegen in och käkarna bändes upp, för inte öppnade Greta frivilligt.
När Greta blev orolig, nervös och oförstående var det inga lugnande ord som användes, utan det var slag med tandraspen och ryck i grimskaftet. Om det fungerade, ja om avseendet var att få en avstängd och apatisk häst. Det gjorde så ont i mig att se och jag ångrar att jag inte sa ifrån.

 

Greta visade med tydliga signaler, så som försök att backa undan, blockera med huvudet och liknande sätt. Inget av detta fungerade, tandläkaren var så inställd på att göra sitt jobb att han inte såg hästen han jobbade med. Det han såg var en tjurig och envis fuxmärr, det jag såg var en stressad och oförstående individ.

 

Det jag inte kan förstå är hur man kan med att stå och slå på någon annas häst. Fine om man gör det på sin egen (eller, egentligen inte men jaa...) men folk ska ge fan i att slå på min häst. Hon är van att få visa sin åsikt, att få vara med och fundera kring det vi gör, att helt enkelt respkteras, att då helt plötsligt bli slagen bara för att hon inte förstår vad som förväntas av henne. Det gör mig så jäkla upprörd!!

 

Idag skulle jag suttit på läktaren i ett ridhus och sugit åt mig av kunskap inom den Akademiska Ridkunskapen, men när klocka ringde imorses skrek kroppen om mer sömn och jag valde helt enkelt att lyssna på den. Jag har hela livet på mig att lära mig, men om jag inte tar hand om mig själv så kommer jag inte orka leva. Med andra ord är det just en lugn morgon som jag är i största behov av.

 

I eftermiddag är det hundpromenader, stallfix, hästmys, hästbus och hundmys som gäller. Fram tills dess ska jag göra minsta möjliga och när jag väl kommer till Sotlanda är det full fokus som gäller.

 

 

Jag behöver också förstå att det vi ännu inte tränat på, det kan vi inte. Vi kommer lära oss, men just för stunden är det inget som sitter. Åter igen handlar det om att ge det tid, att lita på mig själv och min kunskap, för det kommer komma fram den dag båda är redo för det.

Jag blir besviken på mig själv, för att jag krånglar till det så mycket. Om jag håller det basic så lär vi oss snabbare och har vi roligt medan vi gör det så lär vi oss ännu snabbare.

Nya tag imorgon och då hoppas och vet jag att jag kommer vara ännu lite mer lyhörd. Idag har jag lärt mig att den känsla vi lämnade senaste passet med, det är den känsla vi komme befinna oss i när vi börjar dagens pass. Det är kunskap och insikt jag får ta med från dagens pass och se till det positiva.

Ja, mitt liv rullar på i en hastighet som ibland skrämmer mig och ibland sitter jag och baran juter av blåsten i håret. Det är turbulent, det är skrämmande, det är fscinerande och det är fantastiskt. Jag vet inte om jag älskar det eller inte, jag vet bara att det här är mitt liv och att jag är mit uppe i det.

 

Just nu sitter och jag laddar inför en eftermiddag i vackra Lena, där hundar ska rastas, hästar ska sysselsättas, boxar ska fixas och framför allt så ska jag leva och bara vara närvarande. Det sista blir den största utmaningen, men det är vad jag behöver. En chans att komma ikapp mig efter ett par galna veckor.

 

Det har visat sig att jag är otroligt duktig på att boka upp mig på alla mina lediga dagar. Är det inte i Sotlanda, så är det träningar eller annat som hittas på. Jag kör på och jag gör mitt allra bästa för att njuta av det här, för jag vet ju vad jag har, men inte vad jag kommer att få.

 

Hotivation, motivation, inspiration. Tre sätt att få dig själv, eller människor i din omgivning, att göra saker på. Antingen hotiverar du, motiverar du eller så inspirerar du. Du kan också hotiveras, motiveras, eller inspireras. Dessa tre ord är grunden till varför vi vill göra det vi gör. Vad är då skillnaden på dessa tre ord? För att kunna ge ett vettigt svar ska ni få en kort förklaring av hur jag ser människan.

 

För mig består människan av två "Jag". Dels det fysiska, alltså kroppen, blodomlopp, hjärtat, hjärnan osv. Sedan finns är det själsliga, alltså själen, känslor, det andliga och liknande. Det finns alltså två delar av oss som kan påverkas, antingen vårt fysiska-jag, eller vårt själsliga-jag. Om ni är med på detta, så ska vi nu gå in på de tre ord jag inledde inlägget med.

 

Hotivation är när något går emot den fria viljan. Det går emot såväl viljan hos ditt själsliga-jag, som viljan hos ditt fysiska-jag. Det du gör, gör du endast för att du måste. Exempel på detta kan vara att gå till jobbet, gå upp när klockan ringer, handla mat m.m. Detta är något som inte kommer hålla i längden. Det kommer aldrig få dig att må bra och vara nöjd.

 

Motivation är när antingen ditt fysiska-jag eller ditt själsliga-jag är med på det som ska göras. Den ena delen av dig tycker att det är en dålig idé, medan den andra tycker att det är en superbra idé. Här kan det vara tidigare erfarenheter som hindrar båda delar av dig att vara med på noterna. Om du motiveras, så kommer det hålla ett tag, ja till och med ganska länge, men det är inte hållbart i evigheter.

 

Inspiration, inspiro. Ditt fysiska-jag och ditt själsliga-jag ligger på samma nivå och är helt med på noterna. Inspireras du så tycker både ditt fysiska-jag, som ditt själsliga-jag att det är en bra idé. Det är här du kommer finna nya idéer, energi och styrka att ta dig igenom det som ligger framför dig och här kommer det bära, aldrig brista.

 

I dagens samhälle förväxlas ofta motivaton och inspiration med varandra, eller anses vara samma sak. Skillnaden mellan dem är liten, men ändå otroligt stor. Den kan vara skillnaden på vinst eller förlust.

Efter att ha sett Apocalypse satt jag helt förstummad och kunde inte riktigt förstå vad jag sett. Kunde det verkligen vara möjligt att förändra någons värld så totalt? Är det verkligen möjligt att få en människa att tro att världen gått under och att denne människa är en av få överlevande? Är hjärnan verkligen så korkad att den inte inser vad som är sanning och vad som är fejkat?

 

Mina tankar var många och först idag, flera månader senare, börjar jag landa och kunna sätta ord på dem. Uppenbarligen kan vi kontrollera vår hjärna till den yttersta gränsen. Genom att ge den olika typer av information kan vi få den att tro vad som helst, även om det vi visar den verkar osannolikt.

 

Så om vår omgivning påverkar vår hjärna så otroligt mycket, hur kan vi då veta vad som är sanning? Finns det ens någon sanning? Den verklighet vi ser utanfrö vårt fönster, är den verkligen det som är, eller finns det någon anna typ av varande?

 

Jag vet att jag skapar min egen verklighet, min egen sanning. Frågan är, hur mycket låter jag andra påverka min sanning. Det är stort, för stort för att jag ska få ner orden till något vettigt. Låt mig sammanfatta; Apocalypse fick mig att fundera på vad som verkligen är sanning och den fick mig att förstå hur lätt vi verkligen kan påverka vår hjärna.

 

Vilka tankar, funderingar och känslor dyker upp hos dig efter att du tittade på Apocalypse?

 

Med en molande skinka tog jag mig igenom gårdagens arbetsplats. Om skinkan känns bättre idag, neeej! Vad jag har gjort, det har jag inte en aning om, men stundtals hugger det till i korsryggen/skinkan/ischias och jag blir lika störd varje gång.

 

Igår låg jag på stolarna i personalrummet och när jag skulle börja gå igen så haltade jag fram. Gissa om jag kände mig gammal och gaggig, men efter en stund så släppte det efter. Förhoppningsvis får jag ordning på det inom en snar framtid.

 

Jag tror smärtan kommer från att jag börjat gå på ett bättre sätt. Jag rör höfterna som jag borde, vilket gör att nya muskler och liknande får jobba. Vem vet, jag kanske kommer få en supersnygg rumpa av det här, ni vet en sån man ser i alla tonårsfilmer, haha.

 

Halv tre är det jobb som gäller och fram tills dess har jag tänkt att lyssna på min cd-bok, äta mat och göra minsta möjliga. Framförallt ska jag låta et slippa allt min skitsnack!

 

Jag tänker dela med er av ett av mina favoritprogram med Derren Brown. Detta är Apocalypse, där en ung man får genomgå några livsomvälvande dygn. Det här är fascinerande, på högsta nivå.

 

Del ett

 

 

Del två

Idag hade jag och Greta ett såntdär pass som jag önskar att någon hade smygfilmat! Vi hade roligt, men kom så många steg framåt i utbildningen. Mitt mål med dagens pass var att fokusera på det som stärker Greta, såväl fysiskt som psykiskt och att göra detta genom att jobba på lina.

 

Till att börja med var Greta nedstängd och tyckte det var en dålig idé att lämna kompisarna, men genom lite bus påväg mot träningsplatsen vaknade hon till liv och började skritta på med lite energi i hovarna. En kort bit valde hon även att trava ikapp mig, när jag sprungit i förväg.

 

Väl på volten tänkte jag först busa lite, men istället bjöd Greta mig på fokuserad galopp, där hon tog i för kung och fosterland. Hon ville verkligen visa upp sig och visa hur stark hon börjar bli i kroppen. Hon galopperade samlat, men inte så avslappnat som jag önskat. Bara det faktum att hon gick upp i en lugn och fin galopp, utan att stressa i den, gjorde att mitt hjärta sköd av stolthet. Hela passet gick i denna andan, uppblandat med bus.

 

Greta valde galopp under större delen av passar och galopperade som att det är det enda hon gjort hela hennes liv. För första gången gick hon över i en lång och låg form, där hon längde ut halsen och rullade på i en riktigt avspänd galopp, inte bara i ena varvet, utan i båda. Hon höll ren galopp och hon bar sig själv.

 

När jag fick dagens trav så var tårarna påväg att rinna. Hela kroppen rörde sig i en fin takt, hon trampade under sig för kung och fosterland, samtidigt som halsen var fint välvd och avspänd. Bröstkorgsrotationen fanns där och ja, det såg helt magiskt ut! Hon flöt fram, på ett sätt jag aldrig sett innan. Hon är så vacker när hon visar mig dessa sidor, när styrkan strålar, samtidigt som hon är avslappnad och tillfreds. Jag kommer kunna leva på det här länge!

 

 

Polly har blivit en trygg kisse. Hon delar säng med mig på nätterna, nu ligger hon bredvid mig och kurrar. På dagarna busar hon, tigger kel och kan numer bli buren. Hon behövde ungefär fem dagar innan hon hade landat och blivit en härlig och modig individ. Det ska bli roligt att se vad hon har för personlighet och för påhitt :)

Jag har tidigare berättat för er om Anthony Robbins. Det finns ännu en man som påverkat mig mycket, eller som har fascinerat mig till det yttersta. Jag har spenderat många timmar framför youtube, stirrandes på skärmen och inte förstått vad jag har sett.

 

Denne man är Derren Brown. Derren är expert på människans hjärna och har lärt sig att kontrollera den och hypnotisera den. Han använder sig av hypnos i showsyfte och han gör det med bravur! Här kommer en av hans fantastiska shower, Svengali.

 

 

Det kommer komma vettig uppdatering i eftermiddag, eller det är i alla fall vad jag hoppas på. Sköt om er så länge!

För mig har det varit en självklarhet att hästen ska ha skor på fötterna. Den får ju ont annars och hovarna slits ju ner, så skor ska det vara! Sen fick jag ont om pengar och hade inte råd att lägga ut pengar på skoning var femte-sjätte vecka. Jag fick glatt söka ny kunskap och se hur jag kunde lösa den situation jag stod inför, jag ville ju ha kvar Greta även om jag inte hade råd att sko henne.

 

Gretas skor drogs av, verkades av hovslagaren och sen fick hon glatt gå utan skor, enda tills jag fann någon lösning på problemet.
Jag satt och läste på internet, fick kunskap om barfotaverkare, sökte någon i närheten av mig som låg okej i pris och som kunde göra ett bra jobb. Jag fann ingen och tog då saken i egna händer. Med papper på hur en bra verkning skulle se ut och en nyinköpt rasp åkte jag till stallet. Två och en halvtimme senare hade jag fått raspat två framhovar och var relativt nöjd med resultatet.

 

Strax efter att jag verkar Greta själv så kom jag i kontakt med Lisbeth och genom henne kom jag även i kontakt med hennes man, Sven. Lisbeth och Sven bodde då i Lygnö och Sven var utbildad barfotaverkare. Jag insåg att här fanns det kunskap och hjälp att hämta, sagt och gjort, Sven är den som numer sköter Gretas hovar.

 

Greta går som barfotahäst och verkas med en intervall på sex veckor. Denna häst som tidigare var skeptisk till att låna ut sina hovar börjar nu förstå att det är trevligt att lyfta hovarna. Den största skillnaden sedan Greta blev av med skorna och blivit verkad på ett korrekt sätt är hennes rörelsemönster. Hon landar i 99% av fallen med trakten först, hon rör sig lättare och luftigare. I början ömmade hon på grusvägarna, vilket berodde på strålröta. I takt med att hon går på strålen och den får börja jobba, samt att jag behandlat strålrötan med Svenkdroppar, så ömmar hon mindre och mindre.

 

Gretas hovar kommer aldrig få skor på sig igen, hon mår så mycket bättre barfota!

 

 

 

Hjärtat pumpar så gott det kan.

Det kämpar på även om resten av kroppen inte vill.

Det vägrar ge upp.

Det vill inte förstå att han är borta.

Det gör ett skutt då och då, men kämpar sig upp.

Det har kämpat länge nu.

Det har inte velat inse.

Hjärtat har förstått.

Att tiden har kommit och gått.

Hjärtat fortsätter att slå.

Låter tiden rinna och gå.

Hjärtat har det tungt.

Att älska för mycket gör bara ont.

Hjärtat vill inte mer.

Men hjärtat ser det inte kroppen ser.

Kroppen vägrar lämna livet i detta skick.

Kanske kan hjärtat sluta snart förstå.

Bli villigt att kämpa på.

Vet ni vad det värsta är.

Hjärtat, är det jag mest håller kär.

Att förlora den man älskar gör ont, så otroligt ont. Speciellt om det är ens bästa vän, som funnits vid ens sida under alla tunga år. Det är tufft och tungt att förstå leva, men det går. Jag vet att det går.

Livet är så skört, det kan ta slut så snabbt. Det kan ta slut så abrupt, så hårt. Jag är glad att jag är levande, jag är inte överlevande. Jag är och förblir levande!

Visste du att en känsla endast kan överleva i en minut, sen måste du ge den näring och energi? Ska känslan klara sig helt på egen hand så kommer den dö efter en minut. Du ger den näring genom att tänka på den, genom att ge den av dina uppmärksamhet. Om du däremot börjar tänka på något helt annat än just den känsla du vill sluta känna, så kommer känslan dö ut av sig själv. Är ni med på hur jag menar?

Låt mig ge ett exempel;
Jag är kissnödig, men orkar inte gå på toa just nu. Tänker jag på att jag är kissnödig, så kommer jag vara det till att jag inte står ut längre och måste på toa. Börjar jag däremot fundera över vad jag och Greta ska hitta på imorgon, vad jag vill äta till kvällsmat, om det går något bra på tv ikväll, vilken musik jag känner för att lyssna på, om jag ska läsa ikväll eller något helt annat oviktigt, så kommer min känsla av kissnödighet att försvinna. Jag slutar ge känslan uppmärksamhet och då försvinner den av sig själv.

 

Nu kanske ni tänker;
Men hallå, jag blir ju kissnödig igen!

Och ja, det kommer du bli. En känsla kommer återvända om och om igen, så länge du låter grundorsaken till känslan vara kvar. Vilket betyder att om jag reser mig och går på toa, så kommer känslan försvinna. På detta vis fungerar alla känslor, t.ex oro, glädje, smärta, sorg, lycka, ömmande muskler, trötthet, stress m.m.

På samma vis som jag kan tänka bort en känsla, kan jag tänka fram en känsla. Genom att tänka på trötthet kommer trötthetskänslan komma till mig. Så mina vänner, kom ihåg hur mycket era tankar styr era känslor. Får du kontroll på tanken, då får du kontroll över dina känslor och dina resultat!

 

 

 

 

Jag vill ge er ett tips på ett ställe där ni, likt jag, kan få finna frid och stillhet. Där ni kan bläddra bland vackra bilder, låta lugnet komma nära och stanna till, för att samla ny energi. Välkomna till Ailim's vackra värld.

 

 

En av de härligaste sångerna från Mamma Mia!. Helt klart en av de charmigaste musikalerna som gjorts!

Det finns en man som har förändrat mitt liv på ett radikalt sätt. Han klampade rakt in i min själ och är där för att stanna. Han visar mig sidor av mig själv som jag tryckt undan, förträngt och förnekat. Han plockar fram dessa sidor, ger dem ljus och hjälper mig att finna styrka ur dem. Den finns en man som förändrat mitt liv, till det bättre.

 

Nej, det är inte han som har förändrat mitt liv, det är jag själv. Jag har fått verktygen, tipsen, tankegångarna, bevisen på att allt detta fungerar. Jag har blivit guidad till att finna en ny sida hos mig själv, den sida som jag länge sökt och som jag älskar otroligt högt.

Vem är då denna man? Självklart är det Anthony "Tony" Robbins som jag pratar om. Denne man som bär på en otroligt kunskap om att just frigöra den inre styrkan, en styrka som finns i var och en av oss. Tony hjälper tusentals av männsikor, varje år, att bli sig själva, komma tillbaka till sitt liv och att finna lycka i vardagen. Denne man är något av det mäktigaste jag känt av och jag är så tacksam över den lilla kunskap jag har. Jag längtar tills jag har ännu mer och är så nyfiken på hur långt det kan ta mig!

 

Vill du ta del av en del av Tonys kunskap, så kan jag tipsa dig om hans fantastiska bok "Din gränslösa styrka." Skulle du vilja ha den, men känner att du behöver spara dina pengar, så hör av dig. Det finns alltid sätt att lösa det på!

 

 

Det är sådandär trött dag då huvudet bultar, kroppen känns tung och signalerna från hjärnan inte når hela vägen fram. Jag kan inte knåpa ihop något vettigt inlägg, jag vet knappast vad två plus två är.

 

Planen för eftermiddagen är att ta en härlig dusch och sen mysa ner mig i en fåtölj och ta hand om mig själv. Jag behöver ladda upp mina batterier och bästa sättet är självklart genom att ta hand om mig själv på allra bästa sätt.

 

Imorgon kommer uppdatering vara bättre och med vettigare inlägg. Ta hand om er och era kära!

Ååh, så nyttigt det är att ha filmat ett träningspass med Greta! Nu kan jag se vad jag behöver tänka på, vad jag gör rätt, vad vi behöver stärka och vad vi redan har för styrka.

 

Dagens träningspass blir GW, där jag ska göra mitt bästa föra att få mer rörelse och schwung i bakbenen, då Greta blir lite rak och stötig i sina bakbensrörelser. Hon rör sig bättre nu än vad hon gjorde från början, men jag önskar mig ännu lite mer runding i hennes gång.

 

 

Jag ber dig om 2,5 minut. Sätt dig ner, starta och lyssna. Bara lyssna på orden som sägs. Lyssna med öppet hjärta. Lyssna på det vackra, det stilla, det som är. 2,5 minut. Det är det enda jag ber om.

De hade lovat att mötas där i skogen, under det blommande äppleträdet. Det var just under det trädet de hade stött på varandra den allra första gången för fyra månader sedan. Då hade det varit kyligt. Anna hade fortfarande använt sig av mössa och vantar.

Nu gick hon långsamt till äppleträdet, iklädd endast ett tunt linne och shorts, mer behövdes inte en varm majdag som denna.

Livet hade fått sig en riktig vändning i januari när hon stötte på Tsatsiki för första gången. Hon hade då varit helt förstörd, hennes kropp hade varit helt söndertrasad av sår hon själv hade lyckats åstadkomma. Tsatsiki hade dykt upp vid henne äppleträd som en ängel sänd från ovan. Han hade skänkt henne så otroligt mycket glädje och gett henne så mycket kraft att hon nu vågade möta livet igen.

 Fåglarna kvittrade där Anna gick. Hon började skymta äppleträdet mellan alla tallar. Det var vackrare nu är vad hon mindes det. Solen låg på så vackert.

Hjärtat tog ett litet skutt i bröstet på henne. Där, under äppleträdet, låg Tsatsiki och sov.  Anna började gå långsammare, hon nästan smög fram. Hon ville inget hellre än att lägga sig ner bredvid Tsatsiki och få sova hon också. Att få somna till andetagen av den hon älskade lockade verkligen.

Plötslig hajade Anna till. Något var fel, riktigt fel. Det hade blivit så tyst. Fåglarnas sång hade tystnat och inga andetag hördes från Tsatsiki. Hans bröstkorg rörde sig inte och Anna insåg att något inte stod rätt till. Hjärtat bultade hårt när hon slängde sig ner bredvid Tsatsiki och skakade honom hårt. Hon fick inget svar och Tsatsikis kropp var tung och slapp.

Anna vägrade att förstå. Inte kunde väl något ha hänt Tsatsiki, den hon älskade mest i hela världen. Ingen kunde väl ha velat honom något illa?

Anna skakade Tsatsiki igen och hon slog honom över ena kinden. Tsatsiki reagerade fortfarande inte. Hon slog honom hårdare över hans vänstra kind. Han visade fortfarande inga tecken på någon reaktion. Anna slogs av en tanke:

”Inte kan han vara död. Han, som jag älskar av hela mitt hjärta. Jag vägrar! Han måste leva. Utan honom, då tar jag livet av mig.”

Anna gjorde att sista försök att väcka Tsatsiki till liv, men misslyckades även denna gång. Hon slog honom hård både två och tre gånger över kinden, ruskade honom och skrev åt honom, men han reagerade inte. Tsatsiki bara låg där i gräset, lika vacker som alltid.

Anna la ner bredvid Tsatsiki, hennes krafter hade tagit slut. Hon kämpade mot tårarna, men misslyckades.

”Ambulansen, nog måste de kunna göra något. De måste kunna rädda honom, det måste de kunna!”

Anna fumlade efter mobilen i fickan och fick tillslut upp den. Hon slog snabbt in 112 och tryckte på ring. Två signaler gick fram, sen hörde hon en kvinna i andra änden:

-  Larmcentralen 112, vad har hänt?

-  Tsatsiki, min Tsatsiki.

Tårarna rann i strida strömmar ner för Annas kinder.

-  Vem är Tsatsiki och vad är det som har hänt? frågade kvinnan lugnt.

-  Jag vet inte, han andas inte. Min älskade Tsatsiki. Han är död, säkert är han det.

-  Sätt dig ner och försök svara på mina frågor. Vad heter du? Vi ska se till att det ordnar sig.

-  Anna, jag heter Anna.

- Okej, Anna. Berätta vart du är så ska vi se till att det här ordnar sig.

Tårarna hade slutat rinna ner för Annas kinder nu. Hon satt bara och skakade med telefonen hårt tryckt mot örat.

- I skogen, vid vårat träd, mitt och Tsatsikis träd. Det skulle alltid vara vi, jag och han.

-  I vilken skog Anna? Jag måste veta annars kan vi inte hjälpa dig.

Allt klarnade för Anna en stund och hon kunde berätta.

- I skogen bakom Moholms kyrka. Det finns en väg in bakom kyrkan, följ den i en kilometer och sväng sedan vänster. Går ni bara rakt fram så ser ni äppleträdet sen. Vårat äppleträd, det kommer ni att se.

Tårarna rann ner för Annas kinder igen. Hon slängde på luren och kröp ihop bredvid Tsatsiki.

         Tsatsiki hade verkligen vänt upp och ner på hennes liv. Hon ville leva numera, i alla fall tills för 45 minuter sedan.

” Jävla pappa. Att han inte förstod hur mycket han skadade oss. Hur mycket han skadade både mig och mamma med sin tystad och all den jävla alkoholen. Att han inte kunde låta den vara. En kväll kunde han väl låtit bli. Fy fan för folk som honom.”

         Annas barndom hade bestått av alkohol och otrygghet. Samtidigt som Tsatsiki kom in i hennes liv, då hade också känslan av att vara älskad och behövd kommit. Så länge Tsatsiki hade stått vid hennes sida hade inte kroppen skrikigt efter rakbladen en enda gång. Tsatsiki hade hållit henne uppe och gjort henne riktigt lycklig.

Plötsligt rycktes hon upp från sina tankar av ljudet från grenar som knäcktes och hon hörde någon som ropade hennes namn.

- Anna, Anna, hör du oss? Vi kommer från ambulansen. Kan du svara oss? ropade rösten.

- Jag är här, fortsätt bara rakt fram, ropade Anna till svar.

Efter bara några sekunder såg hon en kvinna tillsammans med en man komma gåendes. Med sig hade de en bår och väskor. Mannen och kvinnan började genast jobba med Tsatsiki och Anna kunde inget göra. Sakta smög hon där ifrån, bort från hennes och Tsatsikis älskade äppleträd. Hon klarade inte av att se mer, det påminde för mycket om vad som hade hänt för två år sedan.

         Då, den kvällen, när hennes pappa hade gett sig på Annas mamma för den allra sista gången. Då, den natten, när Annas hade kämpat så för att väcka sin mamma till livet igen. Då, den morgonen när hon hade flytt sitt eget liv, det lilla sista som fanns kvar av det.

Tre veckor senare, då polisen hade hittat henne när hon gick längs med landsvägen med blodet droppandes från ena handleden och rakbladet i den andra. Då, när tanken snurrade i hennes huvud och tryckte sig in i varenda vrå den kunde hitta.

”Följ vägen, inte gå över den. Följ vägen, inte gå över det.”

Då, den kvällen, när ambulansen kom. Då, den natten, när sjukhuset kämpade för att väcka henne tillbaka till livet igen. Då, den morgonen, när Anna vakna och förstod. Förstod att hon inte ens klarade av att ta livet av sig.

Hon hade hamnat på fosterhem då. Det värsta fosterhemmet man kunde tänka sig. Sen var det ingen som lyssnade på henne när hon berättade. De ville inte förstå. Inte polisen, inte SOC, det var ingen som ville lyssna och förstå. Alla hon berättade för ansåg att hos en fosterfamilj trivs men, där blir man inte slagen och verkligen inte sexuellt utnyttjad. De ansåg att hon bara hittade på, för att få uppmärksamhet. Från den stunden hatade hon dem, hon började hata allt och alla. Ända fram tills den dagen Tsatsiki hade kommit in i hennes liv. Han hade gett henne så mycket som ingen hade lyckats med innan. Hon visste inte vart hon skulle göra av all sin lycka när de hade träffats.

Anna gick utan några planer. Hon kände efter i sin bh. Hon mindes rätt, där låg hennes pengar. Hon vågade inte lämna dem hemma. Hon visste att hennes fosterfamilj letade igenom hennes rum efter pengar. De, som tydligen älskade henne.

”Va fan vet de om kärlek.”

Anna fortsatte att gå. Hon gick in mot stan och helt planlöst. Till sist hamnade hon inne på en måleriaffär. Hon fick tag i tapetknivar, betalade och gick sedan ut.

Hon fortsatte att gå, fortfarande utan någon särskild plan. Hon hamnade bara längre och längre från stan. Medan hon gick mötte hon en ambulans. I ambulansen satt en kvinna i sällskap av en man. Båda två såg sorgsna ut och Anna förstod. Hon förstod att allt var borta nu, allt var över.
Hon gick och gick, hon hamnade i skogen och tillslut hamnade hon under äppleträdet. Hennes och Tsatsikis äppleträd.

Anna öppnade knivarna, utan att tänka och utan att känna något. Hon satte en av knivarna mot underarmen och drog med lätt hand. Blodet sipprade fram ur den lilla skåran som hade blivit. Hon tryckte hårdare och tänkte:

”Följ vägen, inte gå över den. Följ vägen, inte gå över den. Följ, inte över.”

Tanken malde i hennes huvud samtidigt som gräset färgades rött och hon färgades vit.

Hon höll sitt sista och enda löfte till sig själv.

”Utan honom, då tar jag livet av mig.”

---

Copyright Rebecka Johansson 2008

Med fyra och en halv timmes sömn i kroppen har jag kört på sedan klockan tio i åtta imorses. Vadå, sova kan jag göra någon annan natt?

Idag är det städning av lägenheten, bus med Greta och allmänt chill med katterna som gäller. Imorgon ska nämligen lägenheten visas för nya hyresgäster och då är det väl ganska bra om det inte ligger smutsiga trosor på golvet, om kattpälsen är bortdammsugad och om gammal post är slängd.

 

Nu är der dags att fortsätta göra något vettigt av den här dagen. Jag kan lova er uppdatering under dagen. Läs och njut, eller något åt det hållet :)

 

Jag tycker att nu är ett perfekt tillfälle att knåpa ihop ett inlägg om skygga djur, då min tanke är att jobba utifrån samma "modell" oavsett om det är en hund, katt eller häst jag ska umgås med. Dock kommer jag i detta inlägget utgå ifrån Polly, då det är lättare för mig att skriva om jag har en fast punkt att utgå ifrån.

 

Polly är just nu väldigt skygg och inte alls sugen på att låta mig peta på henne. Eller, hon vill men är fortfarande för osäker. Hur går jag då tillväga för att göra henne modigare?

* Först och främst så låter jag henne vara. Vill hon ligga i sitt hörn och spana, så får hon lov att göra det. Hon ska känna sig trygg där hon är och veta att hon får lov att sova ifred.

 

* När hon bjuder upp till en pratstund så tar jag den, med andra ord; om hon börjar jama så pratar jag med henne. Vi för väldigt viktiga diskussioner redan. Vi har än så länge har hunnit diskutera om var man får lov att sova, hur maten smakar samt var man bör vässa klorna.

 

* Jag erbjuder henne att komma till mig, men tvingar henne inte. När hon är ute och går kallar jag på henne och berömmer när hon kommer mot mig, dock sträcker jag mig inte mot henne. det ska vara hennes beslut att komma till mig.

 

* Jag har tålamod. Jag vet sedan tidigare att det är här jag vinner mest, genom att ha tålamod med henne så kommer hon få mogna i sin egen takt och bli tillräckligt trygg i sig själv för att lita på att inget kommer hända.

 

Jag har turen att ha två trygga katter sedan innan. Pyzen och Pip är ju med mig så gott som hela tiden, vilket får Polly att bli mer nyfiken på vem jag är, för vågar de andra så vill hon också våga.

 

 

Gaaah, vad gör jag när sömnen ligger som en hinna över ögonen och jag ska jobba tio timmar ikväll/natt? Jag vill vara pigg, busig, energisk och full av galenskap. Bästa sättet bör vara att förändra mina tankar kring det, att se mig själv som pigg och se energin flyta genom kroppen. Ja, det är så jag borde göra. Det är så jag tänker göra, för ikväll vill jag ha en härlig kväll på jobbet. Det får avsluta denna jobbperioden, för nu är det två lediga dagar som hägrar. Det ska bli skööönt!

 

Det är så coolt hur jag kan förändra min känsla och situation, genom något så enkelt som att förändra min tanke. Ser jag på min omgivning med energi och glädje, så är det så jag kommer uppleva min omgivning. Jag kan också visualisera någonting, på ett önskat sätt och då kommer min hjärna bestämma sig för att det är så något är. Varför? För att hjärnan inte ser skillnad på fantasi och verklighet. Det betyder alltså att om jag visualiserar att jag redan galopperat över en äng med Greta och att det gick superbra, så tror min hjärna att jag gjort.
Testa, det bästa som kan hända är att något stortartat sker.

 

Jag är en bekväm människa, som gärna vill att det ska gå snabbt att laga mat, speciellt med tanke på att jag oftast är på språng. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av en rätt som är supergod, men busenkel!

 

När jag bodde hos Marita för typ ett halvår sedan så fick jag hitta på något av det jag hade i kylen och jag lyckades få ihop en otroligt god måltid.

 

Kycklinginnerfilé

Morot efter behag.

Kelda pastasås, tomat och creme fraiche.

 

Krydda kycklingen med valfri krydda och låt den tina.

Skölj/skala morötterna och skär dem till mynt.

Bryn kycklingen och när den fått en fin yta lägger du i morötterna i stekpannan och täcker allting med Kelda ostsås. Låt sjuda på spisen tills kycklingen är färdig.

Ät och njut.

 

Skulle du önska, kan du självklart ha pasta, ris eller liknande till, men detta fungerar toppen som en hel måltid.

 

På tok för trött för att vara vaken, men trots allt sitter jag i datastolen och knappar på tangenterna...

Mitt jobbpass avslutades med ett mindre vattenkrig och jag skrattade så jag inte fick luft. Så kan det gå till när jag är för trött för att ta livet på allvar. Ja, mina arbetskollegor är knasiga, precis som jag. Och tur är väl det dagar som idag?

 

Huvudet har sagt ifrån nu.

Hela kroppen har gjort det.

Den vill inte mer.

Den skriker efter rakbladet.

Det är jobbigt att kämpa emot.

Kämpa emot kraften som har sån otroligt makt om mig.

Jag har gett ett löfte och jag måste hålla det.

Jag kämpar men det gör ont.

För varje dag som går säger en till bit ifrån.

Jag orkar inte mycket mer.

Inte när det känns så här.

Kroppen och huvudet vill inte samma som mig.

Jag vill bara lämna allt.

Det gör för ont.

En del av mig smärtas av att läsa mina egna ord. Att inse att detta var min verklighet. Idag är jag glad att jag lever, att jag stod ut, att jag fortsatte kämpa och att jag lärde mig finna lycka i livet. Idag älskar jag att leva!

Innan jag somnade inatt hade jag tre katter i min säng, det var lite trångt man ack så mysigt! När jag vaknade låg Polly och Pyzen sked och sov, mot mitt ben. Det värmer mattehjärtat att se dem så trygga tillsammans.

 

Idag väntar en halvknasig dag med hovvårdaren till Greta, ensam jobb i fonten under 1,5h och lite för få vakna timmar. Det kommer bli bra i slutändan, för jag väljer att göra det bästa av situationen och le genom min arbetsdag.

Mina fingrar kopplar inte ihop med hjärnan, vilket betyder att det tagit en smärre evighet att få ihop knåpat detta inlägg. Nu är det dags att fixa ihop grejer inför jobb och stall. Vi hörs senare. :)

De som har känt mig länge vet att jag är ett bokfreak. Jag ha alltid älskat att läsa och gör så än idag. Tyvärr tar jag mig sällan tiden att läsa så mycket som jag önskar, jag prioriterar massa annat framför läsandet. Jag kommer alltid vara en bokmal och har otroligt svårt att skiljas från böcker, även om jag tycker att handlingen är dålig. Av den anledningen har jag en boksamling som är relativit stor och där man kan finna de flesta typer av böcker.

 

Jag har väldigt svårt att plocka ut en favorit bland mina böcker, jag har även svårt att välja favoritförfattare, favoritgenre och liknande. Jag är en alläsare skulle jag tro. Så länge boken är skriven på ett sätt som vinder mig, så spelar det mindre roll vad den har för handling.

 

Tar man sig en noggrannare titt i min bokhylla kan man dock se vissa mönster, t.ex så finns alla Katarina von Bredows böcker där, man kan även finna Harry Potter (självklart hela serien), men även en stor bunt med hästböcker, tonårsböcker, böcker som får en att tänka till och böcker som berör. Jag tänkte, då och då, tipsa er om de böcker som ligger mig lite närmare hjärtat. Kanske finner ni någon ny favorit.

 

Jag hade helt glömt bort hur busiga kissebarn är, sen kom Polly in i mitt liv. Hon är en riktig liten tokstålla. Hon hoppar, flyger, far, studsar, gör volter och smyger. Hon är verkligen livsglädje deluxe. Hon bevisar för mig hur viktig nyfikenhet är, hur mycket man behöver ha sitt eget utrymme, vilken lycka det kan finnas i en boll med fjäder. hur mycket man bör njuta av varje måltid och att man kan bli riktigt, riktigt busig och lycklig vilken tid som helst!
Det är otroligt nyttigt för min fina kattflock att ha fått in en tredje individ. Grabbarna har börjat busa på ett annat vis, de är vaknare och knasigare (om det är möjligt) De tycker att det är väldigt spännande med en liten Polly som flyger runt, vilket gör att även dem kommer upp i fart, om inte annat för att fly undan från den lilla parveln som vill mysa med dem, för de är ännu inte helt tillfreds med att Polly kommer framklampandes och ska stryka sig mot dem.

Jag är så glad i mina tre fina katter. De har alla varsin viktig plats hos mig, de fyller mig med nya insikter och stärker mig, alla på sitt eget vis. Min fina vänner.

Låt mig välkomna ett ny individ till bloggen;

 

Kalleske Clarry's W

"Clara"

 

Clara ägs av Marita och jag har sett Clara växa upp. Första gången jag såg henne var när hon bara var ett par dagar gammal. Jag var med och visade henne på fölvisningen och vintern samma år började jag hålla till i Maritas stall på kvällarna.

Nu är tiden kommen till då Clara ska få göra något vettigt i sitt liv. Till årsskiftet blir hon tre år och det är dags för henne att börja bli vuxen. Målet med Clara är att hon ska visas på treårstestet till våren. Vem som ska visa henne får vi se, men jag kommer börja hennes utbildning och förhoppningsvis, med Maritas hjälp såklart, få henne inriden.

 

Min tanke är att ni ska få följa med på resan och ta del i hur jag väljer att utbilda denna flickan. Hoppas ni är lika nyfikna på resultatet som jag är!

1, Jag har under många år somnat till CSI. Det är utan tvekan den bästa TV-serien som någonsin gjorts och den får mig alltid trygg.

 

2, Jag har som mål att vara miljonär innan jag fyller trettio. Jag jobbar på att komma på hur, just nu vet jag bara att jag ska vara det.

 

3, Jag drömmer om att en dag äga en labrador, allra helst Sava eller ett Savabarn.

 

4, Utan Greta hade jag antagligen lagt hästeriet på hyllan, då jag inte trivdes med att hantera häst på det vis jag gjorde på förra jobbet.

 

5, Jag drömmer om att en dag ha ett bibliotek med böcker från golv till tak. Jag är på väg, men fler böcker behövs.

 

6, Som liten var tålamod en bristvara hos mig, idag är det en av mina största tillgångar.

 

7, Jag tycker det är otroligt roligt att fota, men blir sällan nöjd med mina bilder. Tittar jag på dem ett halvår efter att de fotats kan jag dock finna många fina.

 

8, Jag är egentligen allergisk mot katt, häst, hund och pollen. Jag bestämde mig en dag för att kunna hålla på med hästar och på den vägen är det.

 

9, Pyzen är min andra halva och han var min trygghet när jag helst ville ta livet av mig. Jag kan inte se ett liv utan honom.

 

10, Jag är otroligt stolt över den individ jag är idag!

 

Idag önskade jag att jag tillhörde den kategori av hästmänniskor som saknar samvete. De som kan bli förbannade på sin häst, slå till den och gå därifrån utan att känna något. Jag önskade det så innerligt, för mitt dåliga samvete gjorde ont.

 

Nu har jag landat och insett att jag har lärt mig ytterligare nya saker av mitt snedsteg. Det är okej att avbryta det man gör, om kroppen och huvudet säger ifrån. Jag måste inte reda ut hundra situationer av hundra, då är det bättre att lägga ner det och släppa ut Greta i hagen igen.

 

Det som gjorde mig mest frustrerad var att jag visste hur jag borde löst situationen och jag visste att jag gjorde ett misstag, ändå fortsatte jag. Mitt blodsocker var lågt, vilket betyder att mina tålamod tog slut på nolltid. Efter ett bra pass med GW tog jag in Greta i stallet och där inne blev hon stressad. Istället för att lösa situationen på ett vettigt sätt blev jag irriterad och fortsatte vara det, tills det att Greta gick i hagen.

Jag fick ett utbrott på henne, vilket gjorde att hon lyssnade på mig. Inte för att ohn ville, utan för att hon var rädd för vad som skulle hända om hon valde att inte lyssna. Hon var redan stressad och när jag inte lyckades reda ut situationen så gjorde jag henne rädd istället. Det är inte den ultimata lösningen.

 

Imorgon tar jag nya tag, med mer energi och med en större förmåga att lyssna på mitt inre.

 

Jag kan pricka av mer och mer på dagens att göra lista, vilket betyder att jag snart kan krypa ihop i en fåtölj med min bok och bara mysa av den här lördagskvällen. Just nu är det dock full fokus på det där stället evasjohus.blogg.se. Det är nämligen dags att fixa uppdateringen inför nästa vecka, för visst vill ni ha läsvärda inlägg även då?

Som sällskap för dessa timmar har jag en kopp te och härlig musik. Jag har även tre små kissar som springer runt här hemma och piper, sover, lär känna varandra och bara är. Jag har det lugnt och stilla och njuter av nuet, precis som jag vill ha det.

Natten har bestått av en jamande Polly, som saknar mamma och syskonen, samt en Pyzen osm ville ha frukost redan vid sex. Med andra ord, full rulle, precis som vanligt!

 

Jag har äntligen tagit tag i det där nödvändigt, frosta ur frysen. Egentligen är det superenkelt, men kräver trots allt lite engagemang. Idag blev det i alla fall gjort och nu har jag koll på vad som är kattmat och vad som är Rebeckamat. Vilket betyder att jag inte behöver oro mig för att råka få med mig en påse med rå lever som lunch till jobbet, haha.

 

Polly landar mer och mer för varje timme som går- Hon vågar ännu inte bli klappad, men jag har en känsla av att det kommer ge med sig inom de närmsta dagarna. Jag ser att hon så gärna vill bli kliad på, men inte riktigt vågar komma fram. Hon får den tid hon behöver för att bli modig nog och komma när hon är redo.

 

Här skiner solen och det verkar vara en varm dag utanför min lägenhet. Jag hoppas ni får en fin lördag, för det tänker jag ha!

 

Äntligen, äntligen, äntligen har jag fått hem min älskade Polly. Hon var inte så sugen på att flytta, så jag väntade i stallet i tre timmar innan hon behagade komma tillbaka dit. Tydligen var hon ute på något superviktigt och spännande äventyr och hade inte tid för varesig mat eller bus.

 

Här hemma har hon landat med katterna, men inte iktigt med miljön. Det är mycket nytt för en kisse som endast bott på ett stalloft innan. Just nu smyger hon runt och spanar på sin omgivning, Så fort hon märker att jag tittar på henne så fryser hon fast i rörelsen och tycker att jag är läskigt. Jag har dock en känsla av att det kommer bli otroligt bra så snart hon har fått landa!

 

Ensam, på egna ben.

Den ends som ser,

Förstår,

Finns där.

Som ett brutet vass strå bland alla andra.

Det är inget som går att beskriva.

Ensam och stapplande på egna ben.

Ben som är svaga och matta.

Uttröttande av en lång kamp.

Kämpande ben,

Ensam och skakandes på egna ben.

En känsla som är svår att förstå.

Den är väd allt i hela världen.

Var mina ord kom ifrån, det kommer jag aldrig få veta. Men jag är lycklig att jag har dem, att de följt min sida genom hela mitt liv. Vackra, fatnastiska ord.

Jag har det bra på jobbet, glider runt och hjälper gästerna. Vad mer kan man önska sig? Självklart är bra arbetskollegor ett stort pluss. Jag är så glad över att jag har ett jobb där jag trivs. Jag hoppas att ni, härliga läsare, har en bra och energigivande dag!

Känner du för att börja BARFa din katt (eller hund) så finns det vissa saker som är bra att veta. Svar nummer ett; ja, all mat serveras rå!

 

Du ger ungefär 2% av kattens kroppsvikt, eller av den önskade kroppsvikten. Jag baserar alltså mina katters ransoner på den vikt jag vill att dem ska få. Självklart får du anpassa mängden mat efter ditt djur, en del behöver mer, andra mindre.

 

Djuret behöver få i sig;

~17% hjärta, detta går inte att överdosera. Ger du för lite till en katt, kan den få taurinbrist vilket kan leda till försämrad syn och i värsta fall hjärtsjukdomar.

~10% ben. Ben hjälper till att stabelisera en lös mage, ger djuret något att gnaga på och gör att de får i sig kalcium och spårämnen som finns i ben. Har man en katt eller hund som inte förstår hur man gnager på ben kan man ge benmjöl.

8% lever (lammlever endast 5%) Lever går att överdosera, så ge max 10%. Lever behövs för att katten ska få i sig A-vitamin, men i för stor mängd blir det gifitgt och orsakar anorexi, urkalkning av skelettet och annat otrevligt. Brist på A.vitamin leder till försämrat immunförsvar, sämre syn m.m.

Resterande föda är rått kött. I vissa fall kan man skjuta in grönsaker, vilket då mest fungerar som bukfylla. VIktigt att tänka på är att man endast ger grönsaker som inte är giftiga!

 

barf.ifokus

 

Jag hoppas ni nu har lite mer kött på benen och kanske även ni väljer att börja BARFa er fina vän?!
Vill ni läsa mer om just BARF, så kan ni titta in på dessa sidor.

hennes tårar har runnit många gånger

alltid till samma sånger

hennes glädje stilla försvann

stilla, precis som lågan som brann

hennes krafter rann ut

livet hennes är snart slut

hennes vänner håller henne hårt

de får henne att le

de skänker henne glädje och torkar tårar

de lyfter henne högt

hennes liv, det är inte längre dött

jag kommer alltid vara mina vänner tacksamma. de som fanns vid min sida och bar mig, stöttade mig och fanns när mitt inre var ett kaos. jag är er för evigt tacksamma. tack för allt, älskade, fina ni!

Jag och Greta hade en supermysig dag, där kraven var obefintliga. Hon tackade nej till att träna och ville helst stå under en lind och äta löv. Så fick det bli. Under linden var livet stillsamt, vackert och underbart. Det är så härligt att hon kan be mig att slippa jobba, att hon vågar. Det betyder att jag lärt mig att lyssna.

 

Som tack för den fina stunden under linden fick jag ett pass med groundwork. Idag kom jag till nya insikter och insåg att Greta sänker huvudet, men släpper såväl underhals som överlinje. Jag behöver få henne att börja jobba med överlinjen, annars är det sak samma. Detta betyder att vi har något nytt att börja leka och experimentera med, för det är de vi gör för tillfället.

 

Jag har funnit en sådan fin väl i Greta. Hon är så duktig på att visa mig vilka fantastiska sidor livet har, bara jag tar mig tiden att lyssna på henne. Jag älskar henne, min fröken fux.

Jag har nämnt att jag BARFar katterna, men vad är det egentligen jag gör med dem? Vad äter de för mat, varför äter de denna mat och hur tusan får man tag i maten?!

Vi kan börja med att kolla på namnet BARF, vad betyder det engeltigen?
Biologiskt

Anpassad

Rå

Föda.

Djuret äter alltså den mat som den är född för att äta, den mat som den rent biologiskt är anpassad till att bryta ned. Vilket betyder att en häst äter gräs, en hund äter kött, en katt äter kött, en björn äter fisk osv. Den äter även denna mat rå. Varför? För det är de den är anpassad att göra. För hur många har sett en hund/varg tända en eld och tillaga det nyfångade bytet? Jag har i alla fall aldrig sett det, men sen har ju inte jag studerat vargarna särskillt noga...

Jag ger alltså mina katter rått kött, råa ben och råa inälvor. De får denna mat då de deras kropp är anpassad för att smälta denna typ av föda. De torrfoder som finns att köpa innehåller mestadels spannmål, vilket en katt inte kan bryta ned. Det betyder helt enkelt att majoriteten av den mat man ger till sin katt, senare bajsas ut. Pengarna slängs helt enkelt i sjön, eller var ni nu slänger renset från kattlådan.

 

Jag vill att mina katter ska få den bästa form av mat och jag anser att det är just rått kött. Kissarna älskar det och mår så otroligt bra av det! De är fina i pälsen, är livfulla och mår allmänt bra. Pyzen har gått ner i vikt och Pip är påväg neråt.

Det är otroligt lätt att få tag i BARF-mat. Åk till närmsta matbutik, gå till charkavdelningen och tada, här finns mat i mängder. För det är just helt vanligt kött som katterna (och hundar) får, vanligt kött som köps i matbutiken.

 

 

Hoppas ni får en god natts sömn!

Jag önskar att det är fredag imorgon, helst fredag redan nu. Nej, det är inte för att det är helg efter fredag, utan för att fredag betyder att Polly flyttar hem!!!

Det ska bli så mysigt med en liten kattunge i gänget. Visst är jag nervös för att katterna inte ska fungera ihop, men jag är samtidigt ganska lugn då jag vet att Pyzen och Pip är så snälla.

Jag hoppas att ni glädjer er med mig, för snart dyker ett nytt litet ansikte upp här på bloggen. Polly är en ganska tillbakadragen fröken, men som verkar ha en stor personlighet bakom skalet. Jag är så nyfiken på att få lära känna henne, min lilla skrutta.

 

Så snälla fredag, komsikomsi med snabba steg!

 

Tänk om 21-åriga Rebecka fick en chans att sitta ner och samtala med 14-åriga Rebecka. Om den här möjligheten skulle dyka upp, då skulle jag berätta för henne att:

* Livet är tufft, men du kommer bli så jäkla stark av det. Du är stark redan nu, du vet inte riktigt om det ännu.

 

* När du känner för att ge upp, ta ett djupt andetag och kämpa vidare. Du kommer ta dig igenom allting.

 

* Det kommer bli bra, allt kommer bli bra.

 

* Gör misstag, de kommer att stärka dig.

 

* Inom sju år kommer du älska livet otroligt mycket. Jag lovar, du kommer tycka att livet är asgrymt!

 

* Tillåt dig att känna känslor, det är en otroligt styrka och förmån du har fått.

 

* Orden är en fantastisk gåva, utnyttja dem!

 

* Slåss för ditt liv, du förtjänar att leva, inte bara överleva.

 

* Gunilla är en underbar människa, lita på henne när dina ben vacklar.

 

* Stanna upp och se det vackra omkring dig. Det finns där, även om ditt öga inte ser det.

 

* Ditt helvete kommer få ett slut. Och du kommer överleva fram tills dess.

 

Men mest av allt skulle 21-åriga Rebecka berätta hur mycket hon avgudar sitt 14-åriga jag. Hur mycket hon älskar och värnar om sin 14-åriga vän. 21-åriga Rebecka skulle lyfta sitt 14-åriga jag till skyarna, berömma henne för den styrka hon besitter, alla hennes oegoistiska handlingar och den kraft hon visar. 21- åriga Rebecka skulle ösa kärlek över 14-åriga Rebecka och berätta att hon älskar henne, över allt annat på jorden. Jag älskar dig, för att du är du. Och för att vi, vi är samma.

Pyzen har lagt sig i mitt knä och spinner som en tok. Jag känner mig som en ganska hemsk matte då jag måste lyfta bort honom och göra mig redo för jobbet. Pyzen kommer bli ledsen och mitt samvete kommer bli stött...

Idag är det jobb fram till fyra som gäller, sedan drar jag iväg och pussar på min fina fröken fux. Njut av er onsdag, idag kan bli den bästa dagen i ditt liv, om du gör den till det! :)

 

Är du en sådan människa som kryper ner i sängen, släcker lampan och ska somna. För att tre timmar senare fortfarande ligga vaken, vridande och vändande på dig, med myror i kroppen, spöken i huvudet och inte en gnutta av John Blunds sömnpulver i ögonen? Här kommer lite tips för att göra sömnen lättare.

 

* Varva ner innan du släcker lampan! Läs en bit i en bok, sitt en stund framför tv'n, ta en dusch, spela lite musik, klappa på katten, sticka litegrann, teckna någonting. Testa dig fram och se vad som får dig att varva ner.

 

* Se till att det var en lång stund sedan som du drack något med koffein eller åt något med hög sockerhalt i. Det är bättre att dricka ett glas med vatten på kvällskvisten och ta en frukt istället för det där godiset som lockar.

 

* Lägg dig vid en tid som passar dig. För vissa sätter hjärnspökena igång runt tolv, det finns en anledning till att det är spöktimme mellan 00-01. Det är ofta då hjärnspökena jobbar som mest. Finn den tid som passar dig bäst och skaffa dig en daglig rutin kring detta klockslag.

 

' Undvik tystnad, om den stressar dig. Sätt på en film/serie som du kan väl och låt den följa dig in i sömnen. Starta en ljudbok och låt berättarrösten söva dig. Sätt på musik som du tycker om och som gör dig trygg. (Jag har somnat med musiken på högsta volym, då det var enda sättet att få tyst på tankarna, men det fungerade i alla fall) Fokusera på det som sägs i filmen/ljudboken, det gör att du inte kan fokusera på massa andra tankar.

 

* Skriv ner de tankar som fortsätter störa dig. Ha ett anteckningsblock och en penna vid sängen om du känner att det är någon viktig tanke, som du verkligen måste skriva ner. Finns tanken på papper kan du vara trygg och släppa iväg den, för den finns ju kvar på pappret morgonen efter.

 

* Slappna av. Känn efter hur dina tår känns tunga, hur fötterna blir tunga, hur vaderna sjunker djupt ner i madrassen, hur hela benen blir som blyklumpar. Fortsätt såhär genom hela kroppen och känn hur härligt avslappnad du blir. Detta moment kan kräva träning, men är ett bra verktyg när du lärt dig.

 

* Ta hjälp! Känner du att du inte lyckas lösa sömnsvårigheten själv, våga be om hjälp. Träffa en psykolog, testa tabletter, prata med kompisar, dela erfarenheter med andra. Det finns tabletter som fungerar lugnande, men som inte är sömntabletter. Innehåller de valeriana gör de nytta, men är inte beroendeframkallande.

 

 

Jag hoppas dessa tips kan hjälpa dig en bit på vägen till en god natts sömn. Jag vet hur frustrerande det kan vara att höra klockan ringa och inse att man fått sova en timme, på hela natten. Jag har varit där och ovanstående tips kommer från egna erfarenheter. Sov gott kära vänner, ni förtjänar all sömn ni kan få!

För ett tag sedan fick jag höra att min häst är bortskämd. Varför? För att hon inte gjorde exakt vad jag bad henne om.

Personen i fråga som påpekade att Greta är bortskämd såg bara så långt, att min häst inte gjorde det jag bad henne om. Det denne person missade att se var att Greta kom med ett eget förslag, på något som hon kände för att göra just denna dag. Jag valde att lyssna på min häst och fick en rolig stund tillsammans, i utbyte mot att hon vid ett annat tillfälle gett upp sina planer för min skull.

 

Jag är väldigt mån om att Greta ska få komma med förslag och egna idéer på vad vi ska göra för stunden. Min idé kan vara att vi ska verka hovarna. Normalt sett står hon vid vårt uppbindningsställe, men vid vissa tillfällen är hon inte tillfreds med det. Får hon då placera sig där hon känner sig nöjd så lyfter hon villigt på hovarna. Många ser detta som en bortskämd häst, jag ser det som en lyhörd hästägare.

 

För någon månad sedan tog jag ut Greta på gårdsplanen och skulle bara titta till henne. Greta ställde sig och gäspade ett par minuter och började sedan promenera iväg. Jag kunde här välja att se på det som att hon inte lyssnade, tillrättavisat och sagt att hon inte fick komma med förslag. Jag gjorde tvärtemot, jag berömde hennes förslag (skämde bort henne och följde med på hennes idé) Resultatet blev en underbar promenad på 1,5h, helt på Gretas initiativ.

 

Det andra ser som bortskämdhet i min häst, det ser jag som påhittighet och initiativtagande. Det jag värdesätter hos min häst, hennes egna tankeverksamhet, ser andra som något negativt. Jag strävar efter en levande, glittrande själ, som vill göra saker och som kommer med förslag i vår träning. Jag vet att min häst lyssnar, när det krävs, för att hon får friheten och blir "bortskämd". Jag litar på att hon sköter den frihet hon får.

 

 

Jag har alltid älskar ord och under många år var orden min enda räddning. När jag inte fann någon annan utväg och när jag inte skar mig, så räddades jag av att skriva. Idag är jag redo att dela med mig av mina ord, av mina tysta rop på hjälp. Av mina konststycken. Det är en del av min själ ni kommer få läsa, en del av min själ som kommer blottas, den trasiga själ jag en gång var.

 

Mina anteckningsblock tog alltid slut snabbare än alla andras. Skillnaden mellan mina block och andras, var att mina skrivs slut bakifrån och fram. Varför? För att mina dikter, mina ord, mina berättelser skrevs bakifrån och fram. De sista sidorna i mina anteckningsblock var mina egna, mitt andrum.

Jag ber er att läsa med vördnad, för jag är stolt över mina ord. Jag ber er att bevara dem, var rädd om dem och att inte slita ut orden. De är mig väldigt kära, de är den jag en gång var och den jag alltid kommer vara. Orden är mina, de är som mina barn och jag kommer alltid älska dem.

 

Jag välkomnar er in i min värld, i världen av Författardrömmar.

Jag har hunnit med så mycket idag, med högsta mysfaktor på det mesta. Här hemma är det nu rent och fint, i köket står nybakade kakor och i kylen finns mat. Gretas täcken är lagade och symaskinen är nedpackad, för första gången på typ tre veckor, källsorteringen är tömd och lite annat smått och gott är fixat.

 

Greta var till att börja med otroligt spänd idag, men efter lite flyttande av bog och rumpa slappnade hon av och vi kunde börja med groundwork. Hon släpper så otroligt fint i högervarvet, bär sig riktigt bra på volten och vi kan börja nosa på bröstkorgsrotationen. I högervarv räcker det med att jag lägger tummen på kapsonen så böjer hon igenom kroppen på en gång.
Mindre lätt är det fortfarande i vänstervarvet, där kommer inte böjningen lika naturligt och att gå på volten är ännu en stor utmaning. Jag kom lite närmare en lösning idag och jag har på känn att det snart släpper. Det ska bli så roligt den dagen det gör det!

Något som är väldigt roligt att se är hur Gretas kropp sakta börjar förändras. Hennes tidigare underhals, den var liten men den fanns där, har gått tillbaka. Jag kan inte se om hon börjat bygga en överlinje, men det kommer med mer arbete. Mest framsteg ser jag dock på hur hon lägger tyngdpunkten! Hon står mer och mer på båda bakbenen, men framförallt; hon har börjat ställa bakbenen längre in under sig. Detta är vad jag önskar och att få se resultat är så roligt! Tänk att så lite och så lätt träning, kan ge så stora resultat!!

 

Jag har landat hemma, har startat lugn musik, kurar i pyjamas och har en kopp te mellan mig och tangentbordet. Jag mår sådär fantastiskt bra som jag gör när livet är lugnt och jag är trygg. Jag börjar åter igen landa i mig själv.

 

När jag stod på jobbet funderade jag på varför jag inte är glad för tillfället, eller glad är jag, men inte sådär varmt lycklig. Jag insåg att de dagar jag valt att vara glad, har jag bara sett en vinst i det. De senaste dagarna har jag utgått från tanken:
"Jag ser ingen nytta i att vara engativ."
Mitt fokus har alltså legat på negativitet och därav har kroppen responderat på det, genom att vara just negativ. När jag ändrade tanken, då ändrades också min känsla. För det är precis så lätt det är, när du väl har kommit fram till vilken tanke det är som styr din nuvarande känsla, kan du förändra din känsla genom att förändra tanken. Formulera om dig, se vilken känsla du får och om du fortfarande är missnöjd, så testa att förändra tanken igen.

 

 

Det bästa med att tillåta mig själv med att vara orkeslös; då tillåter jag även mig själv att vara fylld med energi.

 

Min arbetsdag slutade på topp, jag sjöng, skrattade, fnissade, nynnade och mådde sådär bra som jag brukar göra. Det är något speciellt när man blir förfrågad om man är chef numer, när det påpekas att man skulle passa som det, när beröm öser in och när allt positivitet skiner. Det gör det ännu lättare att älska mitt liv och jag blir ännu mer peppad att lyfta mig själv. För, genom att lyfta mig själv lyfter jag andra. Jag älskar det liv jag lever.

 

Dagens lärdom är helt klart att tillåta mig att må dåligt, acceptera det och fortsätta inse att jag kan förändra mitt tillstånd genom en enkel tanke.

 

Min vackra, fina, inspirerande häst! Idag propsade hon på groundwork och jobbade på otroligt bra! Hon bjöd mig på superfin böjning åt vänster och även till höger till slut. Hon bad om att få jobba en stund på volten, i just grpundwork och idag kunde vi sakta börja nosa på bröstkorgsrotationen! Tidsnog kommer hon bli så otroligt fin och jag längtar verkligen! :D

Att komma till jobbet och möttes av det här kändes helt okej;

Jag älskar att se Greta full av liv, med bus under hovarna och glimten i ögat. Jag älskar lika mycket att se henne avslappnad, klippande med ögonen och halvslumrandes vid min sida. Båda dessa sidor bjöd hon mig på idag.

 

Vi började passet med att träna på trav- och avsaktningskommando. Hon skötte sig kalasfint, även om hon inte riktigt var travsugen till att börja. Fördelen med de dagar hon inte är sugen på att trava, är att avsaktningskommandot går superbra att träna på och att vila räcker gott och väl som beröm.
När jag ökade min energi ett par snäpp, då taggade Greta till rejält och bjöd på mig på galopp, bock och bus. Hon skickade ut bakbenen i ren glädje, galopperade med raketer under hovarna och gjorde så fina avsaktningar till trav, när jag bad henne om det. Hon gick från fullt ös i galoppen, till att sova vid min sida på en sekund.

Vi avslutade hela passet med att jobba på att sänka huvudet i skritt och trav, vilket hon gjorde superfint i skritten.

 

Det är så roligt att jobba med Greta och att se alla hennes framsteg! För ett år sedan kunde hon inte galoppera, i alla fall inte galoppera rent. Idag bjuder hon mig på så fina galoppera att jag bara kan le och berömma. Min fina, älskade fröken!

 

Helt plötsligt ska jag in och jobba en sväng idag. Det blir bara någon timme och jag får lite extra cash på kontot.

 

I kväll kommer det ett inlägg om Greta, hon var helt otroligt idag. Det är en fröjd för ögat att se henne röra sig och det värmer så otroligt i hjärtat!

 

Jag tinkte mest slänga in ett inlägg och berätta att jag lever. Mer kommer ikväll. :)

Jag har sedan ett halvår, ungefär, BARFat kissarna och jisses så bra de mår av detta! De kommer aldrig någonsin få äta torrfoder igen. Frågan är om de ens skulle vilja äta det, om jag erbjöd dem.

 

I mitt BARFande vill jag variera kosten så mycket som möjligt. Jag vill kunna variera köttsort, märke, benmängd och storlek på bitarna, allt för att ge så intressanta måltider som möjligt. Katterna tycker det är spännande och älskar sina måltider. De har fått otroligt fin päls och vi har fått bukt på Pyzens viktproblem. Pips vikt är nästa mål och jag vet att tidsnog kommer även han bli en slimmad.

 

Vill ni testa på BARF på det lättaste sättet, kika in här:

Klockan 03:05 lämnade jag jobbets mark. Jag och skiftledaren blev helt enkelt kvar i en timme och pratade med vakten, oups. Det var i alla fall grymt härligt att komma hem och krypa ner i sängen, för att sova som en klubbad säl!

 

Jag har drömt om jobbet hela natten, tack och lov var det inga stressdrömmar utan jag stod och tog beställningar, gjorde pommes och tog det allmänt chill. Arbetsskadad, ehhm lite lätt kanske ;)

Just nu känner jag mig så lugn och tillfreds i kroppen. Jag är så nöjd med det liv jag lever och den tillvaro jag befinner mig i. Jag har lite svårt att föstå att det här faktiskt är mitt liv, att det är här jag lever och är. Det är så jäkla coolt att känna det här lugnet i livet. Jag älskar det och önskar er alla en liknande känsla genom er dag!

 

Jag kan ärligt erkänna att jag för stunden är trött och ett leende finns inte på mina läppar. Det är inte så att jag är grinig, mest bara trött och lätt likgiltig inför vad som händer mig.

 

Det har varit så mycket som har hänt de senaste dagarna, så mycket positivt, men ibland blir även jag trött på att alltid vara på topp. Så just nu tänker jag bara vara i lugnet och strunta i vad som händer runt omkring mig. Jag ska åka till stallet, njuta avm ina fina häst och andas stalluften. Jag ska baka, jag ska göra mat och jag ska leva mitt liv på ett mysigt sätt. För att kunna vara fulladdad med energi när jag sätter min fot på jobbet idag.

 

Jag hoppas ni får en fin onsdag och att ni gör den till en fantastisk dag!

 

Jag öppnade garderoben och insåg att jag inte har några rena trosor tills jag duschat efter jobbet ikväll. Hmm, bara att akuttvätta och hoppas det hinner torka innan jag kommer hem ikväll. Det är såhär det är att bo ensam, uppenbarligen är det ingen som tvättar åt mig längre. Dumt tycker jag, haha.

 

För min del är det jobb 15-22 som gäller. Jag håller tummarna att det rullar på smidigt och att jag kommer hem med energi kvar, men med mitt jobb vet man inte riktigt vad som kan hända.

 

Jag hoppas ni har en fantastisk tisdag, där ni njuter av livet fullt ut!

 

Kommentarer har öst in över mitt sommarprat, inte här på bloggen men på facebook. Jag får höra hur stark jag är, hur fint det är, vilken bra berättarröst jag har o.s.v. Alla dessa ord värmer mig, de värmer på djupet. Jag berättar ju "bara" om min uppväxt, delar med mig av det förflutna.

 

Jag känner mig hedrad som får läsa alla de fina orden, att de är riktade till mig. Jag är ju som vilken annan människa som helst, skillnaden är att jag hade en något annorlunda uppväxt. En uppväxt som gett mig en gränslös styrka och som gör att jag alltid kan ta hand om mig själv, för det fick jag lära mig redan från början.

 

Jag vill egentligen bara säga;
Ett stort, enormt, jävla TACK! För att ni är så fina, för att ni tar er tiden och för att ni inspireras av mina ord. Jag hoppas ni kan finna styrka i dem, att ni kan få viljan att kämpa lite till med era svårigheter och att ni en dag kan se tillbaka på ert liv och vara stolt över den glädje ni funnit idag!

När jag gick tredje året på gymnasiet och läste kursen Svenska C fick vi i uppgift att göra vårt egna sommarprat. Denna uppgift la sig varmt om mitt hjärta och jag fick fram ett sommarprat som jag blev otroligt nöjd med. Det är personligt, det är naket och det är så mycket jag. Det är sanningen i mitt liv, det är en förklaring till varför jag är den jag är. Mitt sommarprat är helt enkelt en totalt naken spegling av Mig.

 

Idag, två år senare, är jag redo att dela med mig av detta sommarprat till er. Jag är fortfarande lika stolt över resultatet, som jag var då. Det här är alltså den nakna sanningen om mig.

Konsten att vara Ela

När jag fann detta citatet, för ungefär nio månader sedan, kunde jag bara hålla med i texten. Jag har vid så otroligt många tillfällen försökt fly från mig själv, jag har sprungit in i tusen olika projekt för att slippa känner efter vad jag själv vill och jag har skrämt upp mig själv med vem jag egentligen är.

Sen tog jag mig tiden att just stanna upp och säga ett kort "Hej" till mig själv, för att sedan rusa på igen. Det här gjorde jag under en period, men tidsnog accepterades det inte att jag bara sa Hej. En del i mig tvingade mig att stanna kvar och börja konversera. Ni vet, som det blir med människor i din omgivning. När man hälsat tillräckligt många gånger måste man bestämma sig för att börja konversera, eller sluta hälsa. Dessa konversationer har bara blivit längre och längre.

 

Det där första Hej:et, var början på en fantastisk vänskap. Idag kan jag inte finna någon bättre vän och person att spendera tid med, än just mig själv. Det är coolt hur mycket jag kan lära mig av mig själv, om mig själv. Tar jag mig tiden att föra en konversation så lär jag mig alltid något nytt. Tänk att ett litet ord kunde bli början på något så fantastiskt.

 

 

"Skalman: -Använd inte fula ord, Bamse.
Bamse: -Det gör jag aldrig.
Skalman: -Du sa skynda. Det är det fulaste ord jag vet."

 

Min dag blev inte riktigt som planerat. Jag skulle ha jobbat med en häst vid elva, men fick sms fem i elva om att de ville ställa in det. Jag var då halvvägs framme, men styrde istället bilen mot Greta. I stallet landade jag vid kvart över elva och är fortfarande kvar. 

 

Fördelen med dagen är att jag fotat hästarna, jag ha tränat med Greta och just nu sitter jag på höloftet och tittar på när Polly och gänget busar runt i det gamla höet.

 

Jag längtar så till den dagen jag får packa in Polly i bilen och ta med henne hem till Pyzen och Pip. Jag har på känn att de kommer bli en fin trio, mina tre små pärlor. 

 

På ungefär ett halvår har otroligt mycket hunnit hända i mitt liv. Den största förändringen har varit min inställning till vardagen. Jag har gått från att tycka att det är pest och pina att göra saker, till att ta mig an diverse uppgifter med nyfikenhet och engagemang. Hur kommer det sig? Hur har jag lyckats vända vardagstristessen och vardagsstressen till något riktigt positivt och roligt?

Här kommer lite korta tips från mig, som jag hoppas kan hjälpa er under framtiden, så även ni får känna den glädje jag känner varje dag.

 

* Engagera dig i det som gör dig glad. Tycker du om att baka, gör det. Älskar du att läsa, läs mer. Njuter du otroligt mycket av att dricka en stor kopp te och lyssna på lugn musik, unna dig då det. Gör något du tycker om, varje dag.

 

* Se glädje i de små sakerna. Ena dagen kan ett glädjeämne vara att du tog det ovanligt lugnt påväg till jobbet, nästa dag kan det vara en fika med en kompis. Tredje dagen kanske glädjeämnet är att riset blev sådär perfekt kokt. Finn dina egna lyckoämnen i det lilla.

 

* Tänk på saker som glädjer dig. För det du tänker på, det attraherar du. Så om du går runt och tänker på sådant som gör dig glad, t.ex lukten av nybakat bröd, ett varmt och skönt bad, en långpromenad med labradorligan, en hästmule i magen eller känslan när det är nystädat, så är det också glädje som kommer komma till dig.

 

* Gör medvetna val. Bestäm dig för att idag ska vara en glad dag. Du har, i alla situationer, ett val. Gör dessa val medvetna och du kommer kunna utvinna så mycket mer glädje ur dem. Bestäm dig för att vara den som får andra att le, inte att andra ska få dig att le. Gör det medvetna valet att ha ett leende på läpparna.

 

* Se allting som en möjlighet att lära dig något nytt. Oavsett vilken situation du hamnar i så kan du lära dig något nytt av den, antingen något du själv vill använda dig av, eller något som du känner att du inte vill använda dig av.

 

*Sätt rimliga mål, utifrån dina förmågor. Du kan inte förändra din bild av dig själv och din omgivning över en natt, låt det ta tid för din hjärna att bygga de nya vägarna. Tidsnog kommer de vara motorvägar och dina gamlatankemönster kommer ha vuxitigen till snåriga skogsstigar du inte kan finna igen.

 

* Avsluta dagen med att skriva ner minst fem saker som gjort dig glad under dagen. På detta vis får du tänka tillbaka och hitta fem bra saker med dagen, men du får också ett fantastisk bok att blicka tillbaka i de stunder när livet känns trist och grått. Känns fem saker osm för mycket, börja med två och utöka det succesivt.

 

Jag hoppas att mina små tips och trix kan hjälpa er. De har i alla fall hjälpt mig otroligt mycket och fått mig att älska min vardag och att verkligen njuta fullt ut av livet.