När Greta avlivades var min mamma med och hon känner mig väl. För mig är bilder en bit av bearbetningen, så även bild på döda djur. Döda djur som jag en gång älskat. Idag, så gott som tre månader senare, klarade jag av öppna mejlen med bilder från Gretas avlivning. Just därför varnar jag, ni som inte vill se ett dött djur. Men jag kan lova, där i bilderna finns så otroligt mycket kärlek. Där öste jag den sista kärleken jag kunde, där älskade jag henne hårdare och mer öppet än någonsin innan. Min vackra, älskade, underbara fröken fux.

 

Varje gång jag skriver in blogg.se i webbläsaren får jag magknip, för det är så förknippat med Greta. Det ger mig lite lätt ångest. Jag vill så gärna skriva ner hela resan, börja på slutet, men jag orkar inte ännu. Jag orkar inte falla så hårt, för jag vet att jag kommer göra det. Eller, jag orkar inte att bli sedd när jag sitter och kippar efter luft, för att det gör så ont att minnas allt. Samtidigt som jag vet att det är vad jag skulle behöva göra, för att kunna gå vidare. Som jag sknar henne, min älskade fux!

 

SKulle jag tillåta mig själv att skriva ner hela historien, grotta ner mig allt som egentligen hände, så hade jag orsakat mig själv så mycket smärta. Jag undrar så om det är värt det. Samtidigt vill jag ju ha det nedskrivet, sparat, medan det fortfarande ligger hyffsat färskt i minnet. Så svårt att bestämma mig...

 

Igårmorses vid ungefär 8:15 tog Greta sitt sista nadetag. Då föll hon till marken, för att aldrig resa sig igen. Då lämnade min älskade fux jordelivet. Min bästa vän, hon som jag delat allt med under fyra år. Hon som alltid fanns där och torkade min tårar.

Dagarn är okej, när jag kan göra saker, när det är ljust, när jag har ögonen öppna. Kvällarna är ett helvete. Då kommer allt. Tårarna, paniken, ångesten, ånger, känslan av att jag velat göra mer, känslan av allt. Det är då alla minnesbilder fladdrar omkring, dyker upp, gör sig påminda. Det är då saknanden och tomrummet gör sig som mest påmint.

Varje dag, i fyra år, har mitt liv handlat om att ta hand om denna vackra varelse, att göra hennes liv så bra som jag någonsin har kunnat. Oavsett om bankkontot har gapat tomt, om jag har varit sjuk, eller om allt har gått emot, så har jag gjort allt som stått i min makt för att Greta ska ha fått må bra. Mitt liv har ketsat kring denna fuxfärgade varelse i fyra år. Tomrummet efter henne är enormt Det är som att jag har förlorat en bit av mig själv, en bit som jag aldrig kommer att få tillbaka. Och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan den. Jag vill ha henne tillbaka.

 

Jag mår illa. Kroppen strejkar. Dagarna går för fort. Tårarna trycker på, rinner och gör världen oskarp.Jag får dåligt samvete för att jag är hemma, när jag borde vara i stallet hos Greta, för vår tid är snart slut. Snart finns inte min älskade fux kvar. Hennes underbara hummanden när hon andas, hennes silkesmjuka päls, hennes vackra bläs, hennes fantastiska lugfn. Snart är allt det där, det som jag blev förälskad i för fyra år sedan, snart är allt det borta. För snart.

 

Det är jobbigt att vara i stallet, se hur hon haltar av fång, trots maxdos av smärtstillande. Hur hon väljer att vara för sig själv. Det gör så ont att stå i stallet och se henne sticka ut huvudet över lösdriften och inse att det är någon av de sista gångerna jag ser henne där. Någonsin. Att jag snart kommer pussa henne farväl och sedan se henne falla ihop, livlös. Mitt hjärta. Vad ska jag göra utan henne?

Jag klickar mig in på blogg efter blogg efter blogg. Allt för att skjuta upp att gå in här och skriva ett inlägg. För det här ett inlägg jag bävar för att skriva. Som om att allt blir mer verkligt då.

 

Just nu blundar jag hårt för verkligheten och vill så gärna att det här är en enda lång marddröm, som jag vaknar upp ur snart. Men jag stirrar blint på mina händer och trots att jag får dem att göra som jag vill, så vaknar jag inte. Det betyder alltså att jag inte sover, utan det här händer verkligen.

 

Jag är ett kaos och den där otroliga lyckan jag kände för två veckor sedan existerar inte längre. Greta är sjuk, hon är riktigt jävla allvarligt sjuk. Hon borde inte fått fång, alla odds var med oss, hon skulle klarat sin kur med kortison med lätthet, alla värden såg fina ut och hon var utanför riskzonen. Trots det fick hon fång. Denna jävliga sjukdom som sätter stopp för all vidare behandling. Denna helvetesjävla sjukdom som gör att jag måste fatta beslutet att ta livet av min bästa vän.

 

Tårarna rinner och jag vet inte var jag ska ta vägen. Så snart Torunn ringer upp, så har jag fått godkänt från försäkringsbolaget att boka tid för avlivning av min bästa vän. MIn fina, älskade, underbara fröken fux. Då ska jag bestämma vilken dag osm ska bli hennes ista i livet. Det gör så inihelvetsjävlafucking ont att jag inte kan andas.

 

Och en dag ska jag skriva ner allt från början till slut, men just nu gör det för ont.

Lyckan från i lördags är som bortblåst och just nu vågar jag inte ens tänka på framtiden.

 

Greta äter kortison, eller åt kortison, för att läka ut hennes tarmsjukdom. Kortisonet har gett henne fång. Det är stora risker att detta leder till en ond cirkel. Alltså:
Behandlar tarmsjukdom

Får fång
Avbryter kortisonbehandling

Behandlar fång

Behandlar tarmsjukdom

Får fång

Avbryter kortisonbehandling

Behandlar fång

 

Greta har just nu fått den mildaste sortens kortison och den mildaste behandlingen och får trots det fång, vilket inte bådar gott inför framtiden. Visst har hennes buk försvunnit, men det garanterar inte att hon hunnit läka helt, nu när vi fått ta bort kortisonet fyra dagar för tidigt.

Jag vågar inte tänka eller känna, jag är på tok för rädd för vad som kommer hända. Om någon månad kanske min vackra, älskar vän inte finns kvar längre och det gör för ont för att jag ska kunna ta in det.

Lite halvspontant bestämde Lovise och jag oss för att rida ut på hästarna igår och vilken ridtur det blev!

Greta är ju inte riden ordentligt på flera, flera, fleeeera år och vad jag vet så är hon aldrig riden med pannlampa. Visst har vi promenerat i mörker, men det räknas inte. Igår kväll slängde vi på sadeln, gick en kort sväng och vips så satt jag uppe på ryggen på min vackra fux. Den känslan av trygghet, av förtroende och av lycka. Jag tror inte att någon kan förstå.

Greta tog bestämt täten och skrittade på med spetsade öron hela vägen! Det var vid ett tillfälle som det blev lite läskigt, men då stannade vi, åt en godis, funderade en kort stund och skrittade sedan vidare framåt. ÄR DETTA MIN HÄST OCH VAD HAR HÄNT MED HENNE?!?!!?

När vi vände hemåt skrittade Greta på och vips så vände hon bort från stallet, demonstativt, hon ville inte alls hem. Efter lite övertalning så gick hon med på att skritta hemåt, dock något missnöjd.

Gårdagskvällens tur är för mig så viktig att minnas. Det är en miljon steg längre fram än vad jag någonsin drömt om och ja, stoltare ekipage än vad vi var igår får man leta länge efter.

 

En vecka har rusat förbi och det har hunnit hända så mycket på dessa få dagar, inte bara i hästvärlden utan även privat.

Greta äter sitt kortison och hon gör det med lätthet, vilket glädjer mig enormt. Jag tycker mig se skillnad på henne, eller ja hennes buk. I mina ögon har den dragit ihop sig lite och hon börjar se mer proportionerlig ut igen. Jag hoppas så att detta är lösning på de senaste sju månadernas problem. Tänk om det är så "enkelt" som en ovanlig inflammatorisk tarmsjukdom hon dragit på sig.

Något otroligt som har hänt under veckan som varit är att jag har ridit Greta. Inte bara en gång, utan hela två gånger. Greta har varit helt otroligt och raka motsatsen till den häst jag satt på för tre och ett halvt år sedan. Då var hon okontaktbar, sönderstressad och så, så spänd. Nu är hon så otroligt närvarande, avslappnad och ja, helt otrolig. Hon är den häst, med sådan självkänsla som jag drömt om. Min vackra flicka, jag längtar till den dagen hon blir sin sanna krigardrottning.

 

Igår ringde veterinären och vi kan pusta ut, för nu.

 

Det har visat sig att Greta har en inflammation i bakre delen av grovtarmen (om jag minns rätt placering) och detta har då lett till hennes avmagring, men samtidigt stora buk. Vi kommer nu bahandla med cortison i tre veckor och se om hon svarar på det. Beroende på hur hon svarar kommer vi fortsätta på olika sätt.

Hennes lever och njurar kommer inte gås vidare med just nu. Det kan nämligen vara så att de inre organen mår dåligt pga. den inflammation som finns i tarmen, så vi börjar helt enkelt med att behandla det enklaste. Så på måndag kommer cortisonet hem i brevlådan och då drar vi igång och medicinerar fröken fux.

Ni håller väl tummarna för oss?

 

 

Dagarna rullar iväg och jag somnar tidigare än någonsin. Igår somnade jag med huvudet i Andreas knä och klockan var då kvart över åtta på kvällen, japp det är sant.. Kanske beror denna trötthet på tidiga morgnar, jag går trots allt upp vid halv fem, eller på min envetna förkylning, eller på oro för Greta ,eller helt enkelt en stor kombination.

 

Jag har fortfarande inte fått provsvaren på Greta och det kommer antagligen dröja någon dag till. Nu har hon i alla fall ätit loppfrö (tarmrens) i en vecka och jag tycker mig se skillnad på henne, samtidigt som jag är otroligt tveksam. Visst ser hon rundare ut, men det är framför allt buken som ser mer uppsvälld och spänd ut och vinterpälsen lurar mycket också. Däremot upplever jag att hon har fått tillbaka lite av sin energi, idag tjaffsade hon med Kaprifol i hagen och markerade tydligt att det var Greta jag umgicks med och att Kaprifol gott kunde hålla sig långt borta. Så jag vet inte vad jag tror. Det känns som "för lätt" om det bara behövdes en kur med tarmrens, samtidigt som jag hoppas att det är så lätt. Jag påminner mig själv ständigt om Torunns ord om att avmagringar är svåra och jag borde ställa in mig på en avlivning..

 

Ett och ett halvt dygn senare, 36 timmar senare och äntligen går Greta i hagen, på Kyrkedal gård och mumsar hö med sina kompisar. Om vi är klokare, njaa.

Det har gjorts en massa tester och jag vet inte hur jag ska få ner det på pränt. Just nu är det för stort, för mycket och för tungt, men jag ska göra mitt bästa.
Greta har förhöjda värden på en vitblodkropp som kan härledas till tarmen, därför finns det misstankar om en infektion/inflammation där. Biopsi är gjort och skickad till England, även en del kompliterande blodprov är skickade till Tyskland, då blodproven här i Sverige inte ser riktigt bra ut.
Röngten visar att hon har sand i magsäcken, vilket kommer behandlas med tarmrens. So far, so good. Nu till den tyngre delen.
Ultraljud visar att Gretas njurar inte är som de ska. Jag kommer inte ihåg vilka exakta ord veterinären använde, men ja, det bådar inte gott. Saken är den att njurarna kan vara asdåliga, men inte visa något på blodprov, vilket är en stor misstanke i Gretas fall. Skulle så vara verkligheten så har vi inte lång tid kvar, för i sådana fall är avlivning enda/den snällaste utvägen.

 

Nu har jag en och en halv, till två veckors väntetid framför mig. tårarna ligger som en klump i halsen och oron bor i magen. Jag vet inte hur jag ska överleva utan min älskade fröken fux.

Med papper upp över öronen och skrivande om det som hänt och förhoppningsvis blir försäkringsbolaget nöjt. Jag kan ju säga att det är ingen billig historia att ha en mager häst, speciellt inte att utreda det på klinik. Det är många tusenlappar som rinner iväg, men jag hoppas att det i slutänden är värt det och att jag på onsdag kommer hem med svar och en lösning. Jag ställer in mig på det värsta, men hoppas på det bästa. Jag är så rädd.

 

Det är en trött tjej som sitter vid tangenterna idag. En hektiskt dag på jobbet, följt av påskrivning av nytt kontrakt och sedan pencillinat Greta. Någon ordentlig mat har vi inte fått i oss ännu, så då vet ni var energinivån ligger.

Idag har Andreas och jag varit hos vår nya hyresvärd och skrivit på kontrakten. För vet ni, på lördag den 3/10 går flyttlasset. Flyttlasset till vårt första gemensamma boende. Ett boende med både mina och Andreas saker, under samma tak. Ett boende där vi kan bygga vidare på vår nutid och framtid. Där vi kan älskar, bråka, mysa, tjivas och leva ett underbart liv. Det här är så stort, helt galet, underbart, skrämmande och fantastiskt. Men just nu är jag för trött för att orka känna något av det.

 

 

Greta är inne på sin andra dag med pencillin och idag var hon inte riktigt lika glad över att få en spruta i halsen, men jag förstår henne. Det är ju inte direkt en liten kanyl hon ska få in i halsen. Det är inte så att hon gör världens motstånd och en stor scen av det, men hon vill inte riktigt stå stilla och visar allmänt missnöje. Nu är det bara tre dagar kvar, sen får vi se om magen blir något tjockare..

Med en tredje veterinär i bilden blev det fart i rumpan på dem och nu leker även jag veterinär och sticker kanyler i halsen på Greta, som att jag aldrg gjort annat. Ja, vi har äntligen fått lite svar.

 

För att sammanfatta Gretas olika blodprover så visar de:
* Förhöjt levervärde
* Förhöjt muskelvärde

* Låga mineralvärden

* Lågt järn

De är inga katastrofala resultat, i alla fall inget som hon borde bli sjuk av i alla fall, men sjuk är hon i alla fall. Det veterinärerna har bestämt sig för och som jag bara får åka med på är först och främst en pencillinkur på fem dagar, som jag själv sprutar in i halsmuskeln. Jag ska även avmaska henne, samt ge järntillskott. Om två veckor ska det tas nya blodprov och så får vi se vad de visar, förhoppningsvis en förbättring.

Anledingen till att pencillin sätts in är för att ett lågt järnvärde kan tyda på en långvarig infektion i kroppen. Då kroppen, som försvarsmekanism, kapslar in järnet för att missgynna bakterierna. Vi vet inte säkert om det är såhär, men just nu kramar jag tummarna hårt. Det känns som att veterinärerna klamrar efter små halmstrån och jag gör det med dem. Låt det här fungera.

Jag måste få beröma min underbara häst! Trots en lite nervös matte och en ovan hästhållare så skötte Greta sig perfekt när jag gav henne hennes pencillin, Hon stod som ett ljus. Hon ryckte till vid ett tillfälle, men då var det bara att klappa henne på halsen så slappnade hon av igen. Min stjärna.

 

Det är en nöjd och harmonisk Greta som möter mig i hagen och det känns så otroligt gott. Hon är den häst jag träffade på hos Marita för så många år sedan.

Min tanke med dagen var att Greta skulle få äta sin mat, få på sig täcke och sedan in i hagen igen. Det regnade och jag var inte så värst sugen på att hänga ute i regnet, men tji fick jag. Efter att Greta ätit upp gick hon fint mot hagöppningen, men smet där imellan staket och min bil och visade att hon skulle ut på promenad, så då var det var vi gjorde. Helt lös och sååå nöjd gick Greta iväg, med mig som sällskap. Vi gick så långt hon ville och vände sedan hem.

På hemvägen kom Kaprifol som skjuten ur en kanon och galopperade glatt längs med staketet och drog självklart med sig Greta i buset. Jag hade inget att säga till om och tänkte att de drar väl till öppningen, så får jag släppa in Greta när jag kommer dit. Döm av min förvåning när Greta stannar, vänder och kommer tillbaka till mig. Det värmde så otroligt mycket, enda in i själen. Min älskade, underbara fröken fux. Resten av vägen hem gick hon så nära som hon någonsin kunde. Som jag älskar sådana här stunder med henne!

Så snart jag och Andreas har fått flyttat kommer det bättre bilder. För då kommer äntligen min externa skärm upp och jag kan börja redigera mina kamerabilder. SOM JAG LÄNGTAR!!!!

Vi har inte hörts på ett halvår. Ett halvår, sex månader. Jag håller fortfarande kvar vid min fina pojkvän och idag även sambo. Jag har en katt mindre sedan sist och jag tror mig äntligen ha funnit rätt ställe för Greta. Det är för mycket som har hunnit hända för att jag ska kunna få ihop det i ett enda inlägg, men jag får låta det ta sin tid. Tidsnog kommer nog alla frågetecken kring vad som hänt att rätas ut, men framför allt så hoppas jag att skrivarlusten kommer komma tillbaka.

 

Just nu bor jag och Andreas bland lådor, för om två veckor flyttar vi till större. Just nu bor vi på ca. 45kvm och det är på tok för litet för oss två. Vi har fått turen att hitta en lägenhet, eller typ parhus, som vi kan få hyra. Även detta ligger ute på landet, så Pyzen kan fortsätta leva sitt älskade liv som utekatt.

Greta bor idag en mil hemifrån, dit hon flyttade för tre dagar sedan. Hon har redan landat och både kliar på en av de andra och ligger ner och sover. Det som är på tur är att lösa hennes avmagringsproblem. Jag och veterinär står just nu som frågetecken, då blodprover inte visar något konkret. Så jag vet att Greta är för smal, men vi vet ännu inte hur vi ska behandla det.

 

Livet rullar på och jag hoppas kunna göra skrivandet till vardag igen, precis som det var förr.

Dagens Gretamys. Jag vill stoppa det i en liten ask och glänta på locket, av rädsla för att det ska försvinna. Att det bara var en engångshändelse. Att hon egentligen inte gjorde något av betydelse. Att hon skulle gjort samma sak med vem som helst.

 

Vi var i ridhuset och Greta fick vara helt lös. Min tanke var att hon skulle få galoppera av sig och röra sig på stora ytor, men Greta var inte alls sugen på det. Hon bad om min uppmärksamhet, min närhet och mitt engagemang. Vi har sprungit runt i ridhuset, jag flämtandes och hon lycklig. Vi har travat runt, sida vid sida, i alla konstiga former ni kan tänka er. Vi har varit tillsammans, hela vägen ner i själen. Jag har skrattat högt, bubblat över. Jag har varit fri, min själ har svävat vid sidan av Gretas själ.

 

Jag vågar inte tro att hon valde att trava där bredvid mig, när hon kunde gå vart hon ville. Hon valde att stanna tight, tight vid mig, även om hon hade hela ridbanan att röra sig på. Det är för vackert för att jag ska kunna tro att det är på riktigt. En del av mig vet att det här är ett berg, som vi sakta ska putsa ner till en vacker stenskulptur. Det här är bara början på något stort och vackert och jag är så glad över att få vara med och dela det här med Greta. Att det är just jag och hon som gör den här resan, putsandet, mysande. Jag älskar den där Golden Gate W. Med hela mitt hjärta.

 

Bit ihop. Bit ihop. Bit ihop. Bryter ihop. Greta rasar, stressar och rasar. Hon äter inte i hgen, hon springer sig svettig. Min lugna, fina tjej är stress, stress, stress. 30 minuter i ridhuset och då var 3 minuter stress, resten var total kris och panik och 30 sekunder avslappning. Min lugna, fina tjej kastade sig runt i galopp, var högt upp i taket och var bara allmänt mycket panik. Avstängd, stressad och borta. Död i ögonen.

 

Hon förstår inte. Det är så mycket hon inte förstår. Varför hon inte får gå med någon kompis, varför hon inte får nosa på allt som hon brukade, varför hon har så lite yta att röra sig på. Och jag kan inte ge henne ett ordentligt svar.

 

Klumpen i halsen är enorm och ner för kinderna rullar tårarna. Jag vill så gärna förklara för henne, förklara för mig själv. Det är ju inte såhär jag gillar att hålla häst. Det är underbart med ridhus, stallet är vackert, träningsmöjligheterna är oändliga. Men vad hände med att låta hästen vara häst? Stora hagar, fina flocken, mys, gos och kli med bästa kompisarna. Allt det där jag står för. Det som mitt hjärta verkligen brinner för. Vad hände med det liv jag drömt om för Greta?

 

På ett år har Greta flyttat för många gånger, trots det kan jag erkänna att min hjärna leker med tanken att flytta henne igen. Flytta tillbaka henne dit, där allting en gång startade. Till den där boxen som var vår trygghet på så många vis. Samtidigt som jag leker med den tanken mår jag illa över den, för inte ska min ängel behöva flytta ännu en gång.

 

Jag ger henne lite mer tid att landa, men jag kommer hålla hökögon på henne. På hennes vikt, på hennes humör, stressnivåer och allt som kan vara negativt för henne. Samtidigt som jag hoppas att det kan lösa sig här, så kommer jag ha en plan i bakhuvudet. En plan ifall allting skiter sig, så hon inte behöver bli ett benrangel igen. Min älskade, älskade tjej. Det gör mig så ont att se henne sådanhär.

 

Bit ihop, Bit ihop. Visa inte hur mycket det här berör. Fuck it, tårarna får rinna fritt.

 

 

 

Ofta, väldigt ofta, ser jag mig själv som en dålig ägare till Greta, en dålig vän som bara lämnar henne i sticket när hon vill ha mer. Väldigt ofta känns det som att jag inte ger henne tillräckligt med kärlek, tillräckligt med tid, tillräckligt med frihet, tillräckligt med sysselsättning, tillräckligt med mys, tillräckligt med utevistelse, tillräckligt med kompistid, tillräckligt av allt.Det känns, ofta, som att jag inte räcker till för min fina vän.

 

Jag läser och ser bilder på folk som når enastående resultat med sina hästar, på nästan ingen tid alls. Jag sätter detta i perspktiv vad jag och Greta gör. Jag ser så starka band mellan två individer, som kanske har hängt ihop i sex månader och sätter detta i perspektiv med mig och Greta. Jag och Greta har hängt ihop i snart tre år (vart tog tiden vägen?!) Vi kan inga fancy tricks, jag kan inte rida henne ordentligt och hon lyfter inte hovarna med lätthet. Jag kan inte gå på en promenad med Greta löst och det är inte alltid som vi kan kommunicera med varandra ordentligt.

 

Det jag ofta glömmer i mina beräkningar är att jag lever inte bara för Greta. Jag kan inte spendera 24 timmar med henne, även om jag skulle velat. Jag har ett heltidsjobb, jag har tre katter, jag har mig själv, jag har ett hushåll. Allt vill ha sin beskärda del, sin tid. Kanske är det så att Greta just nu hamnar i skymundan, kanske blir det bättre i framtiden, när jag lärt mig mer om livet. Kanske blir det inte bättre.

 

Greta lider inte på något vis, men jag önskar, ständigt och jämt, att jag skulle kunna göra mer för henne. Göra henne ännu lite lyckligare, lite friare, lite vildhästigare. Att hon skulle få leva det där perfekta hästlivet, men vad är egentligen det perfekta hästlivet? Existerar något sådant?

Kanske borde jag ta ett steg tillbaka, ta ett djupt andetag och slappna av i hela Greteriet. En dag kommer vi också vara sådär stora, starka, vackra och lysande. Vi kommer göra våra stora framsteg. Jag räcker till, jag ska bara inse det i djupet av mitt hjärta.

 

Greta och jag hade ett så underbart och mysigt pass idag! Vi var i ridhuset och Greta fick promenera runt lös. Hon gick runt och nosade på marken, väggarna, speglarna och allt hon kunde hitta, min nyfikna lilla donna. Ibland kom hon till mig, antingen för att visa något spännande hon hittat, för att få godis, för att få beröm eller för att be om en uppgift. Vi gjorde det på bådas villkor och jag tränade mig själv på att släppa på kontrollen.

 

Jag har under den senaste tiden haft ett väldigt stort kontrollbehov. Kanske för att Greta har varit det enda som jag känt att jag haft relativt mycket kontroll över, när resten av min värld varit kaos. Idag valde jag att släppa lite på det där kontrollbehovet och Greta började blomma ut framför mina ögon. Hon valde, självmant, att komma till mig trots att hon kunde gå vart hon ville. Hon valde, självmant, att stanna kvar hos mig och testa när hon inte riktigt förstod vad jag bad om. Det var så underbart att få se henne röra sig genom kroppen, avslappnad i såväl kropp som psyke och att få se henne testa nya saker!

Sakta, sakta börjar vi plocka frma nya rörelser att leka med det. Idag har vi gjort sidepass mot mig, eller något som jag tror är sidepass. Detta är något som Greta har hittat på helt själv och för någon dag sedan visade hon mig det och för nuvarande är det hennes favoritrörelse.

Jag tränar på att få kontroll över mitt kroppsspråk och framför allt den energi jag utstrålar. Så idag har jag gjort mitt bästa för att sända ut noll i energi, trots att jag viftar med spöt. Det är trixigt och jag har mycket kvar att lära, men vilket verktyg jag kommer ha där, när jag knäckt koden!

 

Vi hade verkligen ett härligt pass, jag och min älskade fröken fux. Ett sådant där pass som jag saknat.