Jag sitter mållös. Att se det på pränt, mitt resultat, känns så otroligt coolt! Jag är så stolt över mig själv. Vissa kanske ser det som en självklarhet, att just jag är den som har två Dean's och endast ett fel/prov, men det är inte så självklart för mig. Jag är lika nervös inför varje prov, lika nervös efter varje prov och lika jäkla stolt efter varje resultat! Det är jag som lagt ner timmar av förberedelser, pluggande, frågande och sökande efter information. Bakom varje guldemblem som sitter på min skjortkrage ligger det tid, engagemang, frustration, nyfikenhet och jobb. För jag glider inte genom Business School, jag anstränger mig precis som alla andra.

 

Det är så häftigt att veta att jag har en stor kunskapsbank inom mig. Jag kan min sak och det med råge. Jag går med lite rakare rygg och kan lite lättare stå upp för min sak. För jag vet att jag vet.

 

Dagens Gretamys. Jag vill stoppa det i en liten ask och glänta på locket, av rädsla för att det ska försvinna. Att det bara var en engångshändelse. Att hon egentligen inte gjorde något av betydelse. Att hon skulle gjort samma sak med vem som helst.

 

Vi var i ridhuset och Greta fick vara helt lös. Min tanke var att hon skulle få galoppera av sig och röra sig på stora ytor, men Greta var inte alls sugen på det. Hon bad om min uppmärksamhet, min närhet och mitt engagemang. Vi har sprungit runt i ridhuset, jag flämtandes och hon lycklig. Vi har travat runt, sida vid sida, i alla konstiga former ni kan tänka er. Vi har varit tillsammans, hela vägen ner i själen. Jag har skrattat högt, bubblat över. Jag har varit fri, min själ har svävat vid sidan av Gretas själ.

 

Jag vågar inte tro att hon valde att trava där bredvid mig, när hon kunde gå vart hon ville. Hon valde att stanna tight, tight vid mig, även om hon hade hela ridbanan att röra sig på. Det är för vackert för att jag ska kunna tro att det är på riktigt. En del av mig vet att det här är ett berg, som vi sakta ska putsa ner till en vacker stenskulptur. Det här är bara början på något stort och vackert och jag är så glad över att få vara med och dela det här med Greta. Att det är just jag och hon som gör den här resan, putsandet, mysande. Jag älskar den där Golden Gate W. Med hela mitt hjärta.

 

Jag ser på bilder. Gamla bilder, bilder från april 2013. Jag ser min vackra sparv. Den där sparvungen som växte och blev så stor, vacker och modig. Jag ser bilder på en pojke som en gång i tiden var liten, rädd och panikig, som blev stolt och trygg. Den pojken som inte kunde lämna sin flock, men som modigt nog stod och sov på gårdsplanen några veckor senare. Jag ser bilder på mig och den vackra, vackra Janne.

 

 

Jag fylls av saknad, men framför allt så fylls jag av en enorm värme. En så stor värme, enda in i djupet av själen. Det jag och han delar är stort, så stort. Hans första steg ut i vuxenvärlden delar jag och han. Jag gav honom en trygg och stabil grund att stå på. Jag gav honom en stabil grund att ta med sig ut i livet, vilka äventyr som än möter honom. Det är stort, det värmer och det påminner mig om den lycka vi delade.

 

Jag minns så väl när han var övertygad om att sprejflaskan skulle mörda honom. Dag ett dansade han runt på bakbenen en låååång stund och jisses vad stor han kändes. Tänk er 170 cm häst, till manken, balanserandes på två bakben. Yes, jag var liten, men så lugn, jag visste att han aldrig ville någon illa. Dag två stod han och sov när jag sprejade. Det var han så han var, gick från klarhet till klarhet. Han panikade, men fick han landa i det hela så brydde han sig inte om något.

Vi stod vid ett tillfälle på gårdsplanen och förbi kör gårdsägaren och tutar. Janne fortsatte sova, vinklade inte ens ett öra. Den där treåringen var mer trafiksäker än vad min egna åttaåring var.

 

När några spekulanter kom för att titta på honom så ville de se honom i trav. Jag förklarade att jag aldrig sprungit med honom. Okej, sa de och vi testade. De tog en halv sekund, sen förstod Janne vad vi önskade oss av honom och han travade som att han aldrig gjort annat, som att han alltid sprungit bredvid en människa och lyssna på travkommando.
Jag vågade aldrig berätta vad han kunde, för i min värld kunde han ju ingenting. Han var en ohanterad treåring och det var vad jag förklarade för dessa spekulanter när vi pratades vid i telefonen. De skulle ändå åka långt för att titta på honom, så ville inte ge falska förhoppningar. Tydligen fick de en positiv överraskning och tyckte att han var såå trevlig och välhanterad. Ja, han var fin. Min älskade pojke. Min guldpojk. Som jag saknar honom, men som minnena värmer.

 

Bit ihop. Bit ihop. Bit ihop. Bryter ihop. Greta rasar, stressar och rasar. Hon äter inte i hgen, hon springer sig svettig. Min lugna, fina tjej är stress, stress, stress. 30 minuter i ridhuset och då var 3 minuter stress, resten var total kris och panik och 30 sekunder avslappning. Min lugna, fina tjej kastade sig runt i galopp, var högt upp i taket och var bara allmänt mycket panik. Avstängd, stressad och borta. Död i ögonen.

 

Hon förstår inte. Det är så mycket hon inte förstår. Varför hon inte får gå med någon kompis, varför hon inte får nosa på allt som hon brukade, varför hon har så lite yta att röra sig på. Och jag kan inte ge henne ett ordentligt svar.

 

Klumpen i halsen är enorm och ner för kinderna rullar tårarna. Jag vill så gärna förklara för henne, förklara för mig själv. Det är ju inte såhär jag gillar att hålla häst. Det är underbart med ridhus, stallet är vackert, träningsmöjligheterna är oändliga. Men vad hände med att låta hästen vara häst? Stora hagar, fina flocken, mys, gos och kli med bästa kompisarna. Allt det där jag står för. Det som mitt hjärta verkligen brinner för. Vad hände med det liv jag drömt om för Greta?

 

På ett år har Greta flyttat för många gånger, trots det kan jag erkänna att min hjärna leker med tanken att flytta henne igen. Flytta tillbaka henne dit, där allting en gång startade. Till den där boxen som var vår trygghet på så många vis. Samtidigt som jag leker med den tanken mår jag illa över den, för inte ska min ängel behöva flytta ännu en gång.

 

Jag ger henne lite mer tid att landa, men jag kommer hålla hökögon på henne. På hennes vikt, på hennes humör, stressnivåer och allt som kan vara negativt för henne. Samtidigt som jag hoppas att det kan lösa sig här, så kommer jag ha en plan i bakhuvudet. En plan ifall allting skiter sig, så hon inte behöver bli ett benrangel igen. Min älskade, älskade tjej. Det gör mig så ont att se henne sådanhär.

 

Bit ihop, Bit ihop. Visa inte hur mycket det här berör. Fuck it, tårarna får rinna fritt.

 

 

 

Idag är en tyst dag. Orden hittar inte riktigt fram, huvudet värker och axlarna är spända. Egentligen finns det ingen vettig anledning att känna som jag gör idag, men jag låter det vara såhär. Imorgon blir en bättre dag.

Ofta, väldigt ofta, ser jag mig själv som en dålig ägare till Greta, en dålig vän som bara lämnar henne i sticket när hon vill ha mer. Väldigt ofta känns det som att jag inte ger henne tillräckligt med kärlek, tillräckligt med tid, tillräckligt med frihet, tillräckligt med sysselsättning, tillräckligt med mys, tillräckligt med utevistelse, tillräckligt med kompistid, tillräckligt av allt.Det känns, ofta, som att jag inte räcker till för min fina vän.

 

Jag läser och ser bilder på folk som når enastående resultat med sina hästar, på nästan ingen tid alls. Jag sätter detta i perspktiv vad jag och Greta gör. Jag ser så starka band mellan två individer, som kanske har hängt ihop i sex månader och sätter detta i perspektiv med mig och Greta. Jag och Greta har hängt ihop i snart tre år (vart tog tiden vägen?!) Vi kan inga fancy tricks, jag kan inte rida henne ordentligt och hon lyfter inte hovarna med lätthet. Jag kan inte gå på en promenad med Greta löst och det är inte alltid som vi kan kommunicera med varandra ordentligt.

 

Det jag ofta glömmer i mina beräkningar är att jag lever inte bara för Greta. Jag kan inte spendera 24 timmar med henne, även om jag skulle velat. Jag har ett heltidsjobb, jag har tre katter, jag har mig själv, jag har ett hushåll. Allt vill ha sin beskärda del, sin tid. Kanske är det så att Greta just nu hamnar i skymundan, kanske blir det bättre i framtiden, när jag lärt mig mer om livet. Kanske blir det inte bättre.

 

Greta lider inte på något vis, men jag önskar, ständigt och jämt, att jag skulle kunna göra mer för henne. Göra henne ännu lite lyckligare, lite friare, lite vildhästigare. Att hon skulle få leva det där perfekta hästlivet, men vad är egentligen det perfekta hästlivet? Existerar något sådant?

Kanske borde jag ta ett steg tillbaka, ta ett djupt andetag och slappna av i hela Greteriet. En dag kommer vi också vara sådär stora, starka, vackra och lysande. Vi kommer göra våra stora framsteg. Jag räcker till, jag ska bara inse det i djupet av mitt hjärta.

 

För ett par dagar sedan ramlade jag in på den här bloggen. Just nu läser jag rad för rad, dag för dag och vill bara komma till slutet. Jag vill veta hur denna starka människa tar sig igenom allt.

 

Bland orden fladdrar även min relaion med Z förbi. Så mycket som hände, som var på gott och ont. Så många saker jag gjorde mot honom som jag önskar vore ogjort. Hur jag så många gånger gjorde honom ledsen. besviken och behandlade honom som skit. Hur han trots det stod kvar vid min sida. Hur han såg en framtid för oss. Hur vi låg och pratade om namn på framtida barn, om jag någon gång skulle bli redo. Hur han så gärna ville ta med mig till sin familj, men jag vägrade. Framför mina ögon flimrar bilder av oss förbi och jag undrar vad som hade hänt om han ställt frågan han så gärna ville ställa.

 

Axlarna uppe vid öronen och jag glömmer andas. Ja, det är tufft att tänka tillbaka.

I lägenheten lyser ljusen, i kannan är det fullt med te, från högtalarna spelar lugn musik och det här börjar sakta bli mitt hem. Jag börjar komma hem från jobbet och jag börjar landa. Den lägenhet jag bor i börjar nu bli mitt hem och det gör mig så lugn. Det är med mjuka rörelser jag trycker ner tangenterna och det är med ett lugn som jag andas.

 

Ibland glömmer kroppen av sig och spänner upp sig, motsäger sig allt gott och gör sitt bäst för att påminna mig om det tuffa år jag haft. Den djupaste delen av mig själ tvivlar fortfarande. Den tror inte på att jag kan få det gott, att jag kan få landa på riktigt. En del av mig tror inte på att mitt liv kan vara bra, inte efter så många hemskheter jag gott igenom. Men just nu, i just denna sekund, så är jag lugn. Det storm som blåst så länge ligger just nu helt stilla. Jag vet att den kommer blåsa upp igen, men förhoppningsvis dalar den ut snabbt och just nu tänker jag njuta av mitt lugn.

 

Greta och jag hade ett så underbart och mysigt pass idag! Vi var i ridhuset och Greta fick promenera runt lös. Hon gick runt och nosade på marken, väggarna, speglarna och allt hon kunde hitta, min nyfikna lilla donna. Ibland kom hon till mig, antingen för att visa något spännande hon hittat, för att få godis, för att få beröm eller för att be om en uppgift. Vi gjorde det på bådas villkor och jag tränade mig själv på att släppa på kontrollen.

 

Jag har under den senaste tiden haft ett väldigt stort kontrollbehov. Kanske för att Greta har varit det enda som jag känt att jag haft relativt mycket kontroll över, när resten av min värld varit kaos. Idag valde jag att släppa lite på det där kontrollbehovet och Greta började blomma ut framför mina ögon. Hon valde, självmant, att komma till mig trots att hon kunde gå vart hon ville. Hon valde, självmant, att stanna kvar hos mig och testa när hon inte riktigt förstod vad jag bad om. Det var så underbart att få se henne röra sig genom kroppen, avslappnad i såväl kropp som psyke och att få se henne testa nya saker!

Sakta, sakta börjar vi plocka frma nya rörelser att leka med det. Idag har vi gjort sidepass mot mig, eller något som jag tror är sidepass. Detta är något som Greta har hittat på helt själv och för någon dag sedan visade hon mig det och för nuvarande är det hennes favoritrörelse.

Jag tränar på att få kontroll över mitt kroppsspråk och framför allt den energi jag utstrålar. Så idag har jag gjort mitt bästa för att sända ut noll i energi, trots att jag viftar med spöt. Det är trixigt och jag har mycket kvar att lära, men vilket verktyg jag kommer ha där, när jag knäckt koden!

 

Vi hade verkligen ett härligt pass, jag och min älskade fröken fux. Ett sådant där pass som jag saknat.

 

Jag sitter i datorstolen och bredvid mig fixar Coffe med min magnettavla. En hylla, en lampa och några tavellister är uppe. Tur att det finns en superhändig bror när systern inte klarar det själv. För jag hade inte fått upp dessa grejer utan min fantastiska broders hjälp.

 

Det kommer bli så fint och mysigt här, när alla saker har funnit sin rätta plats. Jag längtar!

 

Jag sitter här, i pyjamas och lyssnar på underbara Jill Johnson. Jag vill inte riktigt krypa ner i sängen ännu, för det betyder att jag snart ska vakna igen, på tok för snart.

 

Ikväll har jag blivit hotad på mitt jobb. En gäst som hotade med att komma bak och boxa ner mig om han inte fick sin mat. Så otroligt obehagligt och när vi väl låst ytterdörrarna rullade tårarna ner för mina kinder. När spänningarna släppte och jag insåg att ingen mer kommer komma in genom dörrarna. Jag hoppas att det här var första och sista gången någon liknande händer.

 

Jag gör mitt bästa för att övertala mig själv att förflytta mig till sängen, men jag lyckas inte. Jag kommer vara trött imorgon, men det är förhoppningsvis värt det.