När jag tog bort Pärlan lindade jag in alla glada minnen med henne i en säck, knöt ihop den hårt och stoppade in långt, långt inom mig. Varför kanske ni undrar? För att överleva, för att stå stadig i mitt beslut, för att inte backa och för att inte gräva ner mig i sorgen. Jag fick sagt till mig "Du måste minnas det jobbiga, det svåra stunderna, då du suttit och gråtit och avskytt Pärlan, för att inte ångra dig" Det var precis vad jag gjorde och det är exakt vad jag har gjort i snart två år. Jag har tryckt undan alla glada minnen med Pärlan, alla de stunder som värmt mitt hjärta så otroligt mycket. Jag har förträngt de stunder om fick mig att le stort åt livet. Till vilken nytta?

För mig blev det ett sätt att överleva, att trycka undan alla glada stunder med Pärlan, men nu det senaste har det bara gått på rutin. Standard frasen har varit "Jag skaffade häst för tidigt och hade för lite kunskap."
Det är också sanningen, men det finns så mycket mer bakom mig och Pärlan.

>

Idag är första gången på länge, riktigt länge, som jag faktiskt känner mig stolt och lycklig över min och Pärlans resa. Varför, det kan jag inte svara på, kanske börjar jag få distans till det hela, kanske börjar jag bli vuxen, kanske, kanske, kanske. Ikväll insåg jag vilken resa jag gjorde med Pärlan, hur fin hon faktiskt blev i kroppen. Den tufsiga lilla häst som kom, fanns inte när hon åkte. Jag gjorde något rätt, någonstans på vägen.

Ikväll kan jag titta tillbaka på bilderna, utan att det kniper i magen och jag trycker ner mig i skiten. Ikväll kan jag titta på bilderna, le åt dem och tänka att "Fasiken, det där var jag och Pärlan i ett nötskal men tusan va roligt vi även hade det!"

Ikväll är jag stolt över den häst jag hade, som jag trots min bristande kunskap fick att glänsa som en stjärna, den där sista sommaren. Ikväll är jag stolt över den resa vi gjorde tillsamma och ikväll tänker jag titta på fina bilder och le, njuta och komma ihåg alla fantastiska stunder vi hade.


Pärlan, samma dog osm hon kom och två dagar innan hon avlivades. Min fina flicka.

Återpublicerar ett gammalt inlägg. Vet dock in om jag någonsin publicerade det här, eller om det bara var som gästbloggning hos Evelina. Hur som haver, läs och ta till er!

För första gången på ett och ett halvt år öppnade jag den röda ryktboxen. Den med alla Pärlans borstar. Den osm legat undangömd så, så länge.
Alla borstar är grundligt rentvättade med grönsåpa, salt och vatten. Trots det, trots all min noggranhet, sitter en del Pärlanspäls kvar bland borststråna. Torts min otroligt noggranhet finns Pärlanlukten kvar mellan borsten. Jag hamnade i en konstig känslobubbla och jag vet inte vad jag egentligen känner. Jag saknar, men vill aldrig tillbaka. Jag trodde inte det fanns särskillt mycket kvar av henne, mer än flätan i min plånbok. Tänk, så fel jag hade.


Finaste bus. Bilderna på dig gör ont. Minnena av dig ondare. Fina vännen.

för ett år sedan gjorde vi vår sista resa. vi tog vår sista barbackatur, från hagen till stallet. vi myste för sista gången. du fick en puss för sista gången. för att år sedan lät jag för första, och sista, gången mina tårar fångas och din päls, på riktigt. för att år sedan vända jag dig ryggen, en sista gång. gick på vacklande ben, med tårarna rinnandes bort från dig. för ett år sedan kramade jag ditt täcke i bilen hem, med en tom transport bakom. för ett år sedan fick du vandra och bli den stjärna och ängen du egentligen är. för ett år sedan fick du komma hem. för ett år sedan, flyttade du in i mig, för alltid.

Dagen inför din födelsedag rullar närmare. Dagen då du skulle blivit arton, den ålder som för människor räknas som myndig. Dagarna närmar sig även ettårsdagen. Dagen då vi gjorde vår sista resa till Skara och kom hem med ett tomt transport.
Fyra dagar efter din födelsedag fick du somna in, tryggare än någonsin.

Jag kan inte låta bli att undra hur livet skulle sett ut om då fått stanna..

För ett år sedan låg gråten ständigt bakom ögonlocken. De var en del av min vardag. Tankarna snurrade och jag fann inte ett enda svar, det enda jag visste var att jag inte orkade mer.
För exakt ett år sedan låg min älskade vän ute på annons och jag hade börjat ge upp hoppet. Jag vågade inte tro att någon skulle dyka upp.
För ett år sedan skämdes jag så otroligt för mina tankar och jag vågade aldrig riktigt berätta vad nästa steg var.
För ett år sedan var jag förvirrad, osäker och ville bara få ett slut på den historia och mardröm jag var fast i. Jag ville bort, bort från min älskade vän.

Det år som gått har gett mig insikt i så mycket. Framför allt har jag insett att ja, jag hade kunnat stanna och kämpa, men då hade jag aldrig överlevt. Jag har insett att Pärlan och jag aldrig var gjorde för varandra, vi blev ihopsatta som en tillfällig lösning. Vi behövde varandra, för att komma vidare. Pärlan var för bra för denna värld och jag behövde henne för att inse min okunskap.

Min fina bus, detta år har gjort att jag insett hur otroligt mycket du gav mig, men framför allt hur mycket vi tog från varandra. En del av mitt hjärta, kommer alltid slå för dig. <3


jag kan inte förstå att jag faktiskt överlevt och inte bara det, jag har levt.

Ikväll är en sån kväll då jag skulle kunna låta tårarna rinna, ligga och hulka mig i sängen och fly från allt. Jag avskyr mig själv för de beslut jag fattat. De liv jag släckt ner, i första hand Pärlans. Idag hade jag behövt henne, framför allt hade jag behövt tryggheten och vetskapen om att någon verkligen behöver mig.

I natt är demonerna med mig, håller mig sällskap och jag vågar inte släcka ner ordentligt. Jag orkar inte just nu. Jag vill spola tillbaka tiden 4 månader och en vecka. Då tiden var påväg att rinna ut. Jag vill stoppa den och aldrig, aldrig låta den ta slut. Jag vill leva i den glädje, stress och livsglädje jag hade då. Jag vill tillbaka..

Jag vill ha tillbaka min bästa, mest hatade, vän.

Jag ser bilder på mit hjärta, världens finaste PärlemorBus. Jag ser och kan inte ta in, Vilken vacker häst jag hade, hur fin hon blev. Jag ser det jag aldrig såg när hon var vid liv. Hon strålade av skönhet. Hon var fin, min vackra, vackra tjej.

Jag saknar min flicka, min trygghet.

Jag kommer aldrig glömma dig.

i onsdags var det tre månader sedan. jag minns det som igår. saknaden är fortfarande enorm.

Pärlan visar stolt upp sin favoritpose, även hennes bästa ;)


Min bästa.


Den mest barnkära häst jag träffat och hästkära barn.


Så lugn och trygg, i alla lägen.


Som sakt, favoritposen, som man aldrig fick glömma.

Hjärtat, jag gjorde allt som stog i min makt. Tack för att du, om någon, verkligen förstod och stötta mig. Min älskade flicka. <3

Jag har snart överlevt dagen, trots att det är två månader sedan mit hjärta fick somna in..