Jag har vaknat mitt i natten med tårarna rinnandes ner för kinderna. Jag har stannat upp i min stress, bara för inse att jag saknat. Jag har tänkt, jag har skrivit, jag har tystnat, jag har låtit tårarna rinna i min ensamhet. Det tog tre månader, nej, två och en halv, innan jag orkade ta mig igenom sorgen.

Kära vänner. Om ni någon gång finner, eller blir funnen, av någon som älskar er med hela sitt hjärta. Lita på den människan. Tillåter er att älska tillbaka. Sök efter era likheter, bygg en relation på det gemensamma. För, som en vän till mig så klokt sa;

"Det finns inga relationer där båda har allt gemensamt."

Jag skriver det här och hoppas att det når fram till dina ögon. Kanske det gör det, kanske det inte gör det, det finns ingen garanti för något.

Jag vill börja med att berätta att jag saknar dig. Varför kommer du få veta om du fortsätter att läsa.

Som nummer två vill jag säga att ja, jag har pratat skit om dig. Du har gjort mig upprörd på ett sätt som jag aldrig blivit  upprörd och berörd på innan och när jag inte kunde hålla det för mig själv kom det ut som skitsnack. Mina känslor kom ut som skitsnack. Jag kommer inte be om förlåt för mina känslor, men jag vill be om förlåt för att jag gjorde något som sårade dig. Jag borde tänkt efter innan jag öppnade munnen.

Jag vet att jag inte varit någon ängel, jag har inte med vilje vinklat något åt det hållet. Jag vet att jag gjort tusen och åter tusen misstag under vår tid tillsammans och jag hade gärna gjort mycket ogjort. Jag ville aldrig såra dig och jag vill fortfarande inte såra dig.

Jag vet att du vet att du på många sätt och vis var min första. För mig kommer du vara min första oavsett om jag är tjugotvå år, eller om jag är sjuttiosex år. När jag tänker tillbaka, så kommer det alltid vara ditt ansikte jag ser, det kommer vara dina ord i mitt huvud, din röst jag hör. Alltid. Inte bara nu, utan alltid.

Jag skrev i början att jag saknar dig och det gör jag. Jag saknar hur du så självsäkert sa "Hej snygging" i mitt öra. Det får mig fortfarande att le. Jag saknar hur du tappade bort dig i det du gjorde, för att du kände min lukt. Det får mig fortfarande att pirra i hela kroppen. Jag saknar att ligga tätt intill dig och prata tills ögonblicken ramla ihop. Den tanken gör mig fortfarande trygg.

Det är många stunder som fladdrar förbi i mitt minne. Det är många bilder som spelas upp framför mina ögon. Stunder då det var du och jag. Stunder då det var bra. Det är de jag saknar, de där stunderna då vi var perfekta tillsammans.

Jag hoppas att du blir lycklig. Att du finner någon som räcker till, när jag inte gjorde det. Jag vill bara att du ska veta att oavsett hur många år som går och hur mycket skit jag än sagt om dig, så kommer du alltid vara min första. Du kommer alltid vara en av mina viktigaste.

Min dröm är att låta Greta gå på en lösdrift, så att hon kan gå in i skydd när hon känner att hon behöver det, hon har rörelsemöjligheter dygnet runt och hon kan vara så fri som möjligt. Där jag har Greta uppstallad just nu är detta ingen möjlighet, så då får jag göra hennes stallnätter så bra som möjligt. Hur har jag då gjort detta?

 

Jag har en fröken som helst dricker vatten ur en vattenhink, istället för vattenkopp, så en hink med vatten är ett måste. Hon får havre när hon kommer in, så även en krubba är en viktig del i boxen. Något som jag däremot valt att lägga till är ett hönät. Greta äter sitt hö ur ett småmaskigthönät (SMHN), vilket gör att hon måste jobba mer för att få sin mat, det tar längre tid för henne att äta och hon får tänka till lite.

 

Jag har varit väldigt nöjd med mitt SMHN, det enda negativa är att Greta har lyckats göra hål i några av maskorna. Hon har varit för våldsam helt enkelt, haha. Även Greta verkar väldigt nöjd med sitt hönät. I och med att hon får längre ättid, så håller hon sig lugnare. Det här har verkligen varit en superbra investering för vår del!

 

 

 

Kära vänner, kom ihåg detta. Kom ihåg att när du möter någon som älskar dig, så ska det vara kärlek utan gränser. Någon som älskar dig för den du är. Du ska bli älskad för att du är fantastisk på att vara just dig, inte för något som du är duktig på att göra. Träffa någon som älskar dig trots dina brister, trots dina skavanker. Finn någon som du kan älska, av hela ditt hjärta, för att den är sig själv, för att den får dig att må bra och för att du trivs otroligt bra i dess närvaro. Finn någon som älskar dig, utan gränser. Finn någon som du kan älskar utan gränser. En dag, när du minst anar det kommer denne person finnas där. Jag lovar.

 

Jag tänkte dela med mig av mina favoritbloggar, de som jag följer slaviskt. Klicka på bilderna, så kommer ni direkt till bloggen.

Jag satt och lyssnade på "Alex och Jacob Talkshow" där de diskuterade huruvida det är moraliskt rätt eller ej att tävla med hästar. Som vanligt sattes min tankeverksamhet igång och idag tänkte jag dela med mig av mina tankar kring ett ämne som de snuddade vid. De nämnde att hästar inte vet om att de tävlar, när de är på tävling, i alla fall var det så jag tolkade det som sades. Det är kring detta ämne jag tänker spinna vidare.

 

Jag har många gånger fått höra om ekipage som ridit ut och galopperat, där hästarna börjat tävla och ryttare tappad kontrollen. Jag har själv suttit på Greta när hon börjat tävla med hästarna framför och den enda position jag kunde ha var täten.

 

Tanken som slog mig idag var att om en häst nu inte vet om att den tävlar, om den saknar tävlingsinstinkten, vad beror då denna kapplöpning på? För att komma fram till ett vittigt svar började jag fundera på hur hästarna ursprungligen lever. De är flockdjur och de är flyktdjur, vilket betyder att om en i flocken sätter fart och galopperar iväg, då följer resten av flocken med. Flyr en flockmedlem, så flyr resten av flocken.

 

När jag landat i dessa tankar, så fann insikten där, helt glasklar. Anledningen till den kapplöpning jag upplevt (och många därtill) beror inte på en inneboende tävlingsinstinkt hos hästen, den beror på deras inneboende flyktinstinkt och flockinstinkt. Flocken är deras trygghet och utan den är risken för död otroligt stor, vilket gör det fullt förståligt att mina häst väljer att koppla bort mig och fly med resterande av flocken när vi egentligen vill ha en lugn och trevlig galopp. Det är vi, som ryttare, som själva lockar fram detta beteende och med rätt förståelse kan vi också plocka bort det.

 

(Bildkälla)

 

Den här konversationen var jag en del i, jag är den som påpekar hur försiktig hästen är. Jag mår illa, vill spy, vill slå hårt omkring mig och banka in vett i skalen på människan som sa det här. Samtidigt vet jag att jag står maktlös, för denne människa kommer inte ändra sig. Det som skrämmer mig mest är att det till stor del är såhär hästvärlden ser ut idag. Det är allmänt accepterat att slå på sin häst om den inte gör det man ber den om, det är okej att dra till i grimskaftet om den inte går fint i snöre och det är helt okej att dra ihop hästen till en onaturlig form där spänning är det enda resultat man lyckas åstadkomma. Det är allmänt accepterat att bryta ner hästen psykiskt, så länge det ser snyggt och prydligt ut. För det som ser bra ut, kan ju inte vara skadligt, eller?

Jag avskyr den hästsyn som finns runt om i Sverige och i världen. Den hästsyn där det är okej att puckla på sin häst för att den inte är så uppfostrad, eller för att den inte förstår. Jag avskyr att prestationer kommer framför relation. Jag avskyr det faktum att det här accepteras. Det faktum att även hästarna har känslor och åsikter glider förbi mångas ögon, men en häst (precis som en människa) kan bli stressad, nedtryckt och förstörd rent psykiskt.

 

Jag vill inte ha på mitt samvete att jag brutit ner en häst psykiskt, vill du? Tänk på att behandla din häst, så som du hade velat bli behandlad. Visa kärlek och respekt och var närvarande. Din häst har mycket att säga dig, om du är villig att lyssna.

Tänk dig att du kommer till ett nytt ställe, är instängd i ett litet utrymme, skriker och vill ut men är fast där du är. När du väl får komma ut, så stängs du in i en bur, blir nedvärderad, petas på an ev främling och får in en metallsak i munnen. Denna metallsak används, av en totalt främling som inte hälsat, för att bända upp dina käkar. det enda du vill är att komma därifrån och du visar på ett vänligt med ack så tydligt sätt att du inte trivs, men den enda respons du får är slag och hårda ord.
Om du var människa, hade du accepterat denna behandling?

 

Det var just detta Greta fick utstå idag. Hon visade tandläkaren, vänligt med tydligt, att hon inte trivdes med hans sätt att behandla henne. Han klampade in i hennes utrymme, utan att hälsa, började gräva i hennes mun och höll ett hårt grepp runt grimman, När han hade känt färdigt sattes munstegen in och käkarna bändes upp, för inte öppnade Greta frivilligt.
När Greta blev orolig, nervös och oförstående var det inga lugnande ord som användes, utan det var slag med tandraspen och ryck i grimskaftet. Om det fungerade, ja om avseendet var att få en avstängd och apatisk häst. Det gjorde så ont i mig att se och jag ångrar att jag inte sa ifrån.

 

Greta visade med tydliga signaler, så som försök att backa undan, blockera med huvudet och liknande sätt. Inget av detta fungerade, tandläkaren var så inställd på att göra sitt jobb att han inte såg hästen han jobbade med. Det han såg var en tjurig och envis fuxmärr, det jag såg var en stressad och oförstående individ.

 

Det jag inte kan förstå är hur man kan med att stå och slå på någon annas häst. Fine om man gör det på sin egen (eller, egentligen inte men jaa...) men folk ska ge fan i att slå på min häst. Hon är van att få visa sin åsikt, att få vara med och fundera kring det vi gör, att helt enkelt respkteras, att då helt plötsligt bli slagen bara för att hon inte förstår vad som förväntas av henne. Det gör mig så jäkla upprörd!!

 

Hotivation, motivation, inspiration. Tre sätt att få dig själv, eller människor i din omgivning, att göra saker på. Antingen hotiverar du, motiverar du eller så inspirerar du. Du kan också hotiveras, motiveras, eller inspireras. Dessa tre ord är grunden till varför vi vill göra det vi gör. Vad är då skillnaden på dessa tre ord? För att kunna ge ett vettigt svar ska ni få en kort förklaring av hur jag ser människan.

 

För mig består människan av två "Jag". Dels det fysiska, alltså kroppen, blodomlopp, hjärtat, hjärnan osv. Sedan finns är det själsliga, alltså själen, känslor, det andliga och liknande. Det finns alltså två delar av oss som kan påverkas, antingen vårt fysiska-jag, eller vårt själsliga-jag. Om ni är med på detta, så ska vi nu gå in på de tre ord jag inledde inlägget med.

 

Hotivation är när något går emot den fria viljan. Det går emot såväl viljan hos ditt själsliga-jag, som viljan hos ditt fysiska-jag. Det du gör, gör du endast för att du måste. Exempel på detta kan vara att gå till jobbet, gå upp när klockan ringer, handla mat m.m. Detta är något som inte kommer hålla i längden. Det kommer aldrig få dig att må bra och vara nöjd.

 

Motivation är när antingen ditt fysiska-jag eller ditt själsliga-jag är med på det som ska göras. Den ena delen av dig tycker att det är en dålig idé, medan den andra tycker att det är en superbra idé. Här kan det vara tidigare erfarenheter som hindrar båda delar av dig att vara med på noterna. Om du motiveras, så kommer det hålla ett tag, ja till och med ganska länge, men det är inte hållbart i evigheter.

 

Inspiration, inspiro. Ditt fysiska-jag och ditt själsliga-jag ligger på samma nivå och är helt med på noterna. Inspireras du så tycker både ditt fysiska-jag, som ditt själsliga-jag att det är en bra idé. Det är här du kommer finna nya idéer, energi och styrka att ta dig igenom det som ligger framför dig och här kommer det bära, aldrig brista.

 

I dagens samhälle förväxlas ofta motivaton och inspiration med varandra, eller anses vara samma sak. Skillnaden mellan dem är liten, men ändå otroligt stor. Den kan vara skillnaden på vinst eller förlust.

Efter att ha sett Apocalypse satt jag helt förstummad och kunde inte riktigt förstå vad jag sett. Kunde det verkligen vara möjligt att förändra någons värld så totalt? Är det verkligen möjligt att få en människa att tro att världen gått under och att denne människa är en av få överlevande? Är hjärnan verkligen så korkad att den inte inser vad som är sanning och vad som är fejkat?

 

Mina tankar var många och först idag, flera månader senare, börjar jag landa och kunna sätta ord på dem. Uppenbarligen kan vi kontrollera vår hjärna till den yttersta gränsen. Genom att ge den olika typer av information kan vi få den att tro vad som helst, även om det vi visar den verkar osannolikt.

 

Så om vår omgivning påverkar vår hjärna så otroligt mycket, hur kan vi då veta vad som är sanning? Finns det ens någon sanning? Den verklighet vi ser utanfrö vårt fönster, är den verkligen det som är, eller finns det någon anna typ av varande?

 

Jag vet att jag skapar min egen verklighet, min egen sanning. Frågan är, hur mycket låter jag andra påverka min sanning. Det är stort, för stort för att jag ska få ner orden till något vettigt. Låt mig sammanfatta; Apocalypse fick mig att fundera på vad som verkligen är sanning och den fick mig att förstå hur lätt vi verkligen kan påverka vår hjärna.

 

Vilka tankar, funderingar och känslor dyker upp hos dig efter att du tittade på Apocalypse?

 

Jag tänker dela med er av ett av mina favoritprogram med Derren Brown. Detta är Apocalypse, där en ung man får genomgå några livsomvälvande dygn. Det här är fascinerande, på högsta nivå.

 

Del ett

 

 

Del två

Jag har tidigare berättat för er om Anthony Robbins. Det finns ännu en man som påverkat mig mycket, eller som har fascinerat mig till det yttersta. Jag har spenderat många timmar framför youtube, stirrandes på skärmen och inte förstått vad jag har sett.

 

Denne man är Derren Brown. Derren är expert på människans hjärna och har lärt sig att kontrollera den och hypnotisera den. Han använder sig av hypnos i showsyfte och han gör det med bravur! Här kommer en av hans fantastiska shower, Svengali.

 

 

För mig har det varit en självklarhet att hästen ska ha skor på fötterna. Den får ju ont annars och hovarna slits ju ner, så skor ska det vara! Sen fick jag ont om pengar och hade inte råd att lägga ut pengar på skoning var femte-sjätte vecka. Jag fick glatt söka ny kunskap och se hur jag kunde lösa den situation jag stod inför, jag ville ju ha kvar Greta även om jag inte hade råd att sko henne.

 

Gretas skor drogs av, verkades av hovslagaren och sen fick hon glatt gå utan skor, enda tills jag fann någon lösning på problemet.
Jag satt och läste på internet, fick kunskap om barfotaverkare, sökte någon i närheten av mig som låg okej i pris och som kunde göra ett bra jobb. Jag fann ingen och tog då saken i egna händer. Med papper på hur en bra verkning skulle se ut och en nyinköpt rasp åkte jag till stallet. Två och en halvtimme senare hade jag fått raspat två framhovar och var relativt nöjd med resultatet.

 

Strax efter att jag verkar Greta själv så kom jag i kontakt med Lisbeth och genom henne kom jag även i kontakt med hennes man, Sven. Lisbeth och Sven bodde då i Lygnö och Sven var utbildad barfotaverkare. Jag insåg att här fanns det kunskap och hjälp att hämta, sagt och gjort, Sven är den som numer sköter Gretas hovar.

 

Greta går som barfotahäst och verkas med en intervall på sex veckor. Denna häst som tidigare var skeptisk till att låna ut sina hovar börjar nu förstå att det är trevligt att lyfta hovarna. Den största skillnaden sedan Greta blev av med skorna och blivit verkad på ett korrekt sätt är hennes rörelsemönster. Hon landar i 99% av fallen med trakten först, hon rör sig lättare och luftigare. I början ömmade hon på grusvägarna, vilket berodde på strålröta. I takt med att hon går på strålen och den får börja jobba, samt att jag behandlat strålrötan med Svenkdroppar, så ömmar hon mindre och mindre.

 

Gretas hovar kommer aldrig få skor på sig igen, hon mår så mycket bättre barfota!

 

 

 

Visste du att en känsla endast kan överleva i en minut, sen måste du ge den näring och energi? Ska känslan klara sig helt på egen hand så kommer den dö efter en minut. Du ger den näring genom att tänka på den, genom att ge den av dina uppmärksamhet. Om du däremot börjar tänka på något helt annat än just den känsla du vill sluta känna, så kommer känslan dö ut av sig själv. Är ni med på hur jag menar?

Låt mig ge ett exempel;
Jag är kissnödig, men orkar inte gå på toa just nu. Tänker jag på att jag är kissnödig, så kommer jag vara det till att jag inte står ut längre och måste på toa. Börjar jag däremot fundera över vad jag och Greta ska hitta på imorgon, vad jag vill äta till kvällsmat, om det går något bra på tv ikväll, vilken musik jag känner för att lyssna på, om jag ska läsa ikväll eller något helt annat oviktigt, så kommer min känsla av kissnödighet att försvinna. Jag slutar ge känslan uppmärksamhet och då försvinner den av sig själv.

 

Nu kanske ni tänker;
Men hallå, jag blir ju kissnödig igen!

Och ja, det kommer du bli. En känsla kommer återvända om och om igen, så länge du låter grundorsaken till känslan vara kvar. Vilket betyder att om jag reser mig och går på toa, så kommer känslan försvinna. På detta vis fungerar alla känslor, t.ex oro, glädje, smärta, sorg, lycka, ömmande muskler, trötthet, stress m.m.

På samma vis som jag kan tänka bort en känsla, kan jag tänka fram en känsla. Genom att tänka på trötthet kommer trötthetskänslan komma till mig. Så mina vänner, kom ihåg hur mycket era tankar styr era känslor. Får du kontroll på tanken, då får du kontroll över dina känslor och dina resultat!

 

 

 

 

Det finns en man som har förändrat mitt liv på ett radikalt sätt. Han klampade rakt in i min själ och är där för att stanna. Han visar mig sidor av mig själv som jag tryckt undan, förträngt och förnekat. Han plockar fram dessa sidor, ger dem ljus och hjälper mig att finna styrka ur dem. Den finns en man som förändrat mitt liv, till det bättre.

 

Nej, det är inte han som har förändrat mitt liv, det är jag själv. Jag har fått verktygen, tipsen, tankegångarna, bevisen på att allt detta fungerar. Jag har blivit guidad till att finna en ny sida hos mig själv, den sida som jag länge sökt och som jag älskar otroligt högt.

Vem är då denna man? Självklart är det Anthony "Tony" Robbins som jag pratar om. Denne man som bär på en otroligt kunskap om att just frigöra den inre styrkan, en styrka som finns i var och en av oss. Tony hjälper tusentals av männsikor, varje år, att bli sig själva, komma tillbaka till sitt liv och att finna lycka i vardagen. Denne man är något av det mäktigaste jag känt av och jag är så tacksam över den lilla kunskap jag har. Jag längtar tills jag har ännu mer och är så nyfiken på hur långt det kan ta mig!

 

Vill du ta del av en del av Tonys kunskap, så kan jag tipsa dig om hans fantastiska bok "Din gränslösa styrka." Skulle du vilja ha den, men känner att du behöver spara dina pengar, så hör av dig. Det finns alltid sätt att lösa det på!

 

 

 

Jag ber dig om 2,5 minut. Sätt dig ner, starta och lyssna. Bara lyssna på orden som sägs. Lyssna med öppet hjärta. Lyssna på det vackra, det stilla, det som är. 2,5 minut. Det är det enda jag ber om.

Jag tycker att nu är ett perfekt tillfälle att knåpa ihop ett inlägg om skygga djur, då min tanke är att jobba utifrån samma "modell" oavsett om det är en hund, katt eller häst jag ska umgås med. Dock kommer jag i detta inlägget utgå ifrån Polly, då det är lättare för mig att skriva om jag har en fast punkt att utgå ifrån.

 

Polly är just nu väldigt skygg och inte alls sugen på att låta mig peta på henne. Eller, hon vill men är fortfarande för osäker. Hur går jag då tillväga för att göra henne modigare?

* Först och främst så låter jag henne vara. Vill hon ligga i sitt hörn och spana, så får hon lov att göra det. Hon ska känna sig trygg där hon är och veta att hon får lov att sova ifred.

 

* När hon bjuder upp till en pratstund så tar jag den, med andra ord; om hon börjar jama så pratar jag med henne. Vi för väldigt viktiga diskussioner redan. Vi har än så länge har hunnit diskutera om var man får lov att sova, hur maten smakar samt var man bör vässa klorna.

 

* Jag erbjuder henne att komma till mig, men tvingar henne inte. När hon är ute och går kallar jag på henne och berömmer när hon kommer mot mig, dock sträcker jag mig inte mot henne. det ska vara hennes beslut att komma till mig.

 

* Jag har tålamod. Jag vet sedan tidigare att det är här jag vinner mest, genom att ha tålamod med henne så kommer hon få mogna i sin egen takt och bli tillräckligt trygg i sig själv för att lita på att inget kommer hända.

 

Jag har turen att ha två trygga katter sedan innan. Pyzen och Pip är ju med mig så gott som hela tiden, vilket får Polly att bli mer nyfiken på vem jag är, för vågar de andra så vill hon också våga.

 

 

Gaaah, vad gör jag när sömnen ligger som en hinna över ögonen och jag ska jobba tio timmar ikväll/natt? Jag vill vara pigg, busig, energisk och full av galenskap. Bästa sättet bör vara att förändra mina tankar kring det, att se mig själv som pigg och se energin flyta genom kroppen. Ja, det är så jag borde göra. Det är så jag tänker göra, för ikväll vill jag ha en härlig kväll på jobbet. Det får avsluta denna jobbperioden, för nu är det två lediga dagar som hägrar. Det ska bli skööönt!

 

Det är så coolt hur jag kan förändra min känsla och situation, genom något så enkelt som att förändra min tanke. Ser jag på min omgivning med energi och glädje, så är det så jag kommer uppleva min omgivning. Jag kan också visualisera någonting, på ett önskat sätt och då kommer min hjärna bestämma sig för att det är så något är. Varför? För att hjärnan inte ser skillnad på fantasi och verklighet. Det betyder alltså att om jag visualiserar att jag redan galopperat över en äng med Greta och att det gick superbra, så tror min hjärna att jag gjort.
Testa, det bästa som kan hända är att något stortartat sker.

 

Tänk om 21-åriga Rebecka fick en chans att sitta ner och samtala med 14-åriga Rebecka. Om den här möjligheten skulle dyka upp, då skulle jag berätta för henne att:

* Livet är tufft, men du kommer bli så jäkla stark av det. Du är stark redan nu, du vet inte riktigt om det ännu.

 

* När du känner för att ge upp, ta ett djupt andetag och kämpa vidare. Du kommer ta dig igenom allting.

 

* Det kommer bli bra, allt kommer bli bra.

 

* Gör misstag, de kommer att stärka dig.

 

* Inom sju år kommer du älska livet otroligt mycket. Jag lovar, du kommer tycka att livet är asgrymt!

 

* Tillåt dig att känna känslor, det är en otroligt styrka och förmån du har fått.

 

* Orden är en fantastisk gåva, utnyttja dem!

 

* Slåss för ditt liv, du förtjänar att leva, inte bara överleva.

 

* Gunilla är en underbar människa, lita på henne när dina ben vacklar.

 

* Stanna upp och se det vackra omkring dig. Det finns där, även om ditt öga inte ser det.

 

* Ditt helvete kommer få ett slut. Och du kommer överleva fram tills dess.

 

Men mest av allt skulle 21-åriga Rebecka berätta hur mycket hon avgudar sitt 14-åriga jag. Hur mycket hon älskar och värnar om sin 14-åriga vän. 21-åriga Rebecka skulle lyfta sitt 14-åriga jag till skyarna, berömma henne för den styrka hon besitter, alla hennes oegoistiska handlingar och den kraft hon visar. 21- åriga Rebecka skulle ösa kärlek över 14-åriga Rebecka och berätta att hon älskar henne, över allt annat på jorden. Jag älskar dig, för att du är du. Och för att vi, vi är samma.

Är du en sådan människa som kryper ner i sängen, släcker lampan och ska somna. För att tre timmar senare fortfarande ligga vaken, vridande och vändande på dig, med myror i kroppen, spöken i huvudet och inte en gnutta av John Blunds sömnpulver i ögonen? Här kommer lite tips för att göra sömnen lättare.

 

* Varva ner innan du släcker lampan! Läs en bit i en bok, sitt en stund framför tv'n, ta en dusch, spela lite musik, klappa på katten, sticka litegrann, teckna någonting. Testa dig fram och se vad som får dig att varva ner.

 

* Se till att det var en lång stund sedan som du drack något med koffein eller åt något med hög sockerhalt i. Det är bättre att dricka ett glas med vatten på kvällskvisten och ta en frukt istället för det där godiset som lockar.

 

* Lägg dig vid en tid som passar dig. För vissa sätter hjärnspökena igång runt tolv, det finns en anledning till att det är spöktimme mellan 00-01. Det är ofta då hjärnspökena jobbar som mest. Finn den tid som passar dig bäst och skaffa dig en daglig rutin kring detta klockslag.

 

' Undvik tystnad, om den stressar dig. Sätt på en film/serie som du kan väl och låt den följa dig in i sömnen. Starta en ljudbok och låt berättarrösten söva dig. Sätt på musik som du tycker om och som gör dig trygg. (Jag har somnat med musiken på högsta volym, då det var enda sättet att få tyst på tankarna, men det fungerade i alla fall) Fokusera på det som sägs i filmen/ljudboken, det gör att du inte kan fokusera på massa andra tankar.

 

* Skriv ner de tankar som fortsätter störa dig. Ha ett anteckningsblock och en penna vid sängen om du känner att det är någon viktig tanke, som du verkligen måste skriva ner. Finns tanken på papper kan du vara trygg och släppa iväg den, för den finns ju kvar på pappret morgonen efter.

 

* Slappna av. Känn efter hur dina tår känns tunga, hur fötterna blir tunga, hur vaderna sjunker djupt ner i madrassen, hur hela benen blir som blyklumpar. Fortsätt såhär genom hela kroppen och känn hur härligt avslappnad du blir. Detta moment kan kräva träning, men är ett bra verktyg när du lärt dig.

 

* Ta hjälp! Känner du att du inte lyckas lösa sömnsvårigheten själv, våga be om hjälp. Träffa en psykolog, testa tabletter, prata med kompisar, dela erfarenheter med andra. Det finns tabletter som fungerar lugnande, men som inte är sömntabletter. Innehåller de valeriana gör de nytta, men är inte beroendeframkallande.

 

 

Jag hoppas dessa tips kan hjälpa dig en bit på vägen till en god natts sömn. Jag vet hur frustrerande det kan vara att höra klockan ringa och inse att man fått sova en timme, på hela natten. Jag har varit där och ovanstående tips kommer från egna erfarenheter. Sov gott kära vänner, ni förtjänar all sömn ni kan få!