Ett land jag känner till väl, men som ständigt ändrar vägarna, som är i ständig förändring. Mina resor i ingenmansland har varit långa och tuffa, de har tagit mycket kraft från mig, men de har också lärt mig hur långt jag kan vandra. Även om benen känns trötta och tunga, så orkar de ett steg till, för tidsnog hittar jag ut till välkända stigar igen.

Jag går fortfarande vilse och tappar bort mig själv i ingenmansland, men idag finns det så många stjärnor på min himmel att jag lätt hittar vägen ut igen. Idag kan jag gå vilse, men fortfarande vara trygg. Jag har kärlek med mig, i mig och omkring mig. Därför är ingenmansland inte lika skrämmande längre.

Greta stod uppbunden, men inte lika kort som i tidigare stallet. För en klaustrofobisk häst som Greta, så visade det sig vara ett vinnande koncept. Hon var mer tillfreds än tidigare och var så nöjd med att kunna hålla koll på Sven hela tiden.

Det var väldigt spännande att betrakta Greta under verkningens gång. Extra spännande blev det när sista bakhoven, högerbak, skulle göras. Greta tycker att det är obehagligt att låna ut just denna bakhov, lite värre än alla andra hovar tillsammans. Hon lyfter den snällt, men försöker dra till sig den en gång och sedan ger hon med sig. Dock är hennes minspel väldigt tydligt under de här tillfällena. Idag var hon så upprörd att hon var tvungen att få bita i grimskaftet, trots att hon vet att hon inte får. Det är hennes sätt att bearbeta och processera. Hon gör precis som mig, jag biter också ihop min käkar när jag blir upprörd. Så snart hon fått ge uttryck för sina känslor och fått dn bekräftelse på att jag hört henne, så blir hon nöjd. Min älskade lilla toka.

Sängen är varm, mysig, trygg. Jag låter tröttheten ta överhand, låter kroppen slumra. Då slipper jag tänka, jag behöver inte fundra, jag glider med. Just nu struntar jag i att mitt liv är mitt och lägger över det på alla andra. Eller nja, det är väl lite lögn i det. Jag struntar i att bry mig, jag bara glider med. I ett par dagar till, sen lovar jag att bli den glada, spralliga, livslevande Rebecka igen. Men just nu tillåter jag mig att vara liten.

 

Tänk att någon som funnits i mitt liv under så kort tid, har gjort så stor inverkan på mig. Mina tankar dras ständigt åt hans håll. Vad han tänker, känner, mår, gör. Det är galet, men sant. Jag vet inte vad jag gett mig in i, eller ur. Helt ärligt så vet jag ingenting just nu, det är det som är den mest ovanliga känslan. Att ha tappat kontrollen, att ha släppt på hur jag tycker det borde vara. Jag är inte lysande, detta är för mig helt nytt, men jag gör så gott jag kan. För att lösa de knutar osm behöver lösas, för att lita, för att förstå, för att släppa, för att hålla kvar. För att finna en väg.

 

Det var jag som fattade beslutet, men trots det känner jag mig så dum, korkad, ja som en idiot. Det gör ont att veta att det finns någon som troligen känner sig lika vilsen som jag just nu och att det är jag som är orsaken till det.

Jag är här, men frånvarande. Jag andas, men lever inte. Jag skrattar, men är inte lycklig. Om ett tag, men just nu är jag vilsen.

Braskaminen har torkat mina tårar, jag har strukit bort tårar med händerna, mitt hår har fångat tårarna. Längs kinderna rinner dem, sakta och stilla. Vad jag sörjer mest vet jag ej ännu. Är det de jag släppt taget om, eller det faktum att jag sårat någon annan.

Tårarna rinner och klumpen i halsen är stor. Ikväll önskar jag att jag hade en famn att somna i, men det är just det jag har valt bort. Valet låg hos mig, det är jag som inte ville ändra mig. Det gör ont, men jag antar att min smärta är liten jämfört med hans. I alla fall annorlunda. Mina tårar är inte för mig, eller jo, men de är också för honom. För hans skull.

Greta är orolig och har inte riktigt landat, men det är fullt normalt med tanke på att hon går i en mindre flock nu än innan och det är mycket nytt. Jag litar på att med lite tid så kommer hon snart vara sig själv igen. :)