För mig har det varit en självklarhet att hästen ska ha skor på fötterna. Den får ju ont annars och hovarna slits ju ner, så skor ska det vara! Sen fick jag ont om pengar och hade inte råd att lägga ut pengar på skoning var femte-sjätte vecka. Jag fick glatt söka ny kunskap och se hur jag kunde lösa den situation jag stod inför, jag ville ju ha kvar Greta även om jag inte hade råd att sko henne.

 

Gretas skor drogs av, verkades av hovslagaren och sen fick hon glatt gå utan skor, enda tills jag fann någon lösning på problemet.
Jag satt och läste på internet, fick kunskap om barfotaverkare, sökte någon i närheten av mig som låg okej i pris och som kunde göra ett bra jobb. Jag fann ingen och tog då saken i egna händer. Med papper på hur en bra verkning skulle se ut och en nyinköpt rasp åkte jag till stallet. Två och en halvtimme senare hade jag fått raspat två framhovar och var relativt nöjd med resultatet.

 

Strax efter att jag verkar Greta själv så kom jag i kontakt med Lisbeth och genom henne kom jag även i kontakt med hennes man, Sven. Lisbeth och Sven bodde då i Lygnö och Sven var utbildad barfotaverkare. Jag insåg att här fanns det kunskap och hjälp att hämta, sagt och gjort, Sven är den som numer sköter Gretas hovar.

 

Greta går som barfotahäst och verkas med en intervall på sex veckor. Denna häst som tidigare var skeptisk till att låna ut sina hovar börjar nu förstå att det är trevligt att lyfta hovarna. Den största skillnaden sedan Greta blev av med skorna och blivit verkad på ett korrekt sätt är hennes rörelsemönster. Hon landar i 99% av fallen med trakten först, hon rör sig lättare och luftigare. I början ömmade hon på grusvägarna, vilket berodde på strålröta. I takt med att hon går på strålen och den får börja jobba, samt att jag behandlat strålrötan med Svenkdroppar, så ömmar hon mindre och mindre.

 

Gretas hovar kommer aldrig få skor på sig igen, hon mår så mycket bättre barfota!