Som små har vi väl alla haft våra idoler, någon artist (eller liknande) som vi älskat och lyssnat på dag in och dag ut. Så även jag, även om jag inte visste det där och då.

 

Ikväll är det Jill Johnson på ettan och jag sitter bänkad. Just nu sjunger hon om frukost i New York och jag blir helt varm inombords. Det är nämligen så att Jill är den artist som funnits i min öron under alla mina år. Jag kan inte minnas när jag hörde en första låt av henne, hon har alltid funnits och kommer alltid finnas.

Oavsett hur jag har mått under tidigare år, om jag så har varit i det mest bottenlösa mörker, eller haft en period då jag mått något bättre, så har Jill funnits i mina öron. Det har alltid funnits någon låt att lyssna på, någon låt som gett mig styrka och som burit mig. Någon text som fått mig att orka en dag till, en timme till, låten ut. Alltid, alltid, alltid. Om jag så har varit lugn, eller om stormen ylat.

 

Jag kommer alltid älska Jill Johnson och den musik hon gör. Jag är så tacksam för den styrka jag fått från henne.

 

Ledigdag.
Ledigdag.

Ledigdag.

 

Ledigdag, i tre dagar. Helt fantastiskt och jag ska njuta! För idag ska jag faktiskt vara helledig och bara göra det jag känner för. Jag och Greta ska äntligen få tid ihop och bara umgås. Min plan är också att få ihop fler inlägg till bloggen, så ni trogna läsare får något att just läsa!

 

Hoppas ni får en härlig lördag. :)

Känns ju helgrymt att jag blivit väckt av telefonen, under båda mina sovförsök. Imorses av en kompis och mitt på dagen av jobbet. Jajemen, att sova är överskattat...

Idag jobbar jag sista stäningspasset för denna gången, dock jobbar jag till tolv imorgon. Så, någon vettig uppdatering lär utebli idag i alla fall. Jag hoppas ha energi nog att knåpa ihop något under morgondagen.

 

Vad gör ni, min fina läsare, en dag som idag?

Jag är för trött för att få några ord att verka vettiga och mina ögon faller nästan ihop så snart jag sitter stilla.

 

Sju timmars sömn är tydligen inte det optimala, speciellt inte om man ska jobba ytterligare ett tio timmars pass idag och imorgon. Jag vet att det kommer gå bra, för det gör det alltid när jag väl satt foten på jobbet, fram tills dess kommer jag vara sådär seg som det är okej att vara.

 

Kära läsare, uppdateringen kommer lysa med sin frånvaro idag då jag kommer lägga fokus på att sova. :)

Klockan är mitt i natten, ja på gränsen till väldigt tidig morgon och jag sitter ute på balkongen, i kortärmat. Runt omkring mig är det tyst och stilla och jag bara är, här och nu. Det här är ett fantastiskt sätt att varva ner efter jobbet, andas ett par minuter och sedan sova som en klubbad säl.

 

Jag tror att alla människor uppskattar beröm för sitt arbete, jag gör det i alla fall. Jag uppskattar berömmet ännu mer om det kommer från någon jag inte riktigt vet var jag har, alltså om personen i fråga tycker jag gör ett bra arbete eller inte.
När vi hade stängt idag och var påväg mot respektiva transportmedel sa min skiftledare:
"Har du blivit månadens medarbetare någon gång."
"Nej, det har jag inte."
"Det måste det bli ändring på, så bra som du jobbar!"

Jag uppskattar verkligen att denne skiftledare valde att avsluta dagen med dessa ord, då jag har svårt att läsa av och förstå honom. Jag har lättare att förstå andra och deras underliggande meningar bakom deras ord, till skillnad från denne skiftledare. Men, jag kommer i alla fall hem med vetskapen om att det jobb jag gör, det gör jag bra. :)

 

Nu är det dags att mysa med kissarna och sova, imorgon kör vi nattpasset igen. Mysigt som tusan och med en skiftledare som jag trivs attans så bra med!

Nästa häst som för alltid satt ett hovavtryck i mitt hjärta, den hästen känner ni väl vid det här laget. Det råkar nämligen vara en fuxfröken som öppnat upp de sidor som jag så noga packat ihop. Denna fuxfröken råkar vara Greta.

 

Jag fann Greta när jag var som tröttast och behövde någon som påminde mig om att andas, att bara vara och att jag hade rätt att ta plats. Denna någon var Greta och ja, nog påminde hon mig alltid!

Jag har spenderat timmar i spånet i hennes box, bara sittandes och tänkandes. Jag har spenderat timmar i hennes närhet, utan att göra någonting. Denna häst har lyckats ta sig in i de rum som jag sa att jag aldrig skulle släppa in någon i.

 

 

Greta har påminnt mig om varför jag en gång i tiden föll för dessa underbara varelser, hästar. Greta har tagit mig tillbaka till mig själv och hon har bevisat för mig att jag är stark i mig själv, att jag klarar allt jag tar för mig och att jag är trygg, så länge jag litar på mig själv.

 

 Min resa ihop med Greta har bara börjat, men jag kommer alltid vara henne tacksam för att hon visar mig så vackra sidor av livet, sådana sidor jag hade glömt och aldrig trott jag skulle få se.

När jag började första året på gymnasiet hittade jag ett kakrecept, på en liten post-it lapp. Den här lappen låg i min engelskabok och självklart snodde jag åt mig den. Dock har den svävat runt i mitt rum enda sedan dess, alltså i typ fem år (?!?!) och jag har fortfarande inte provbakat kakan ännu, även om det bör var på tiden nu.

 

Jag tänkte att jag skriver ut receptet här, kanske hinner någon av er baka den innan mig?

100gr smör

100gr mörk choklad

2 ägg

1½dl socker

1dl mjöl

2tsk kakao

1ask After Eight.

 

Gräddas i ugnen på 225grader Celsius, i 7-10 minuter.

 

Det är denna information jag har och den enda information jag kan ge er. Provbakar ni, berätta gärna hur det har gått. :)

 

 

 

The greatest thing you ever learn, just to love and be loved in return.

Pärlan är den fjärde häst som lämnat ett stort, hårt, hovavtryck i mitt hjärta. Vilka ord jag ska använda mig av just nu, det har jag ingen aning om.

 

Dagen efter att Inca lämnat mig fanns en ny häst i hagen. Ville jag ha henne, så var hon min. Denna någon var Eva Sjöhus, som snabbt fick namnet Pärlan. Vår första tid ihop var konstig. Jag petade på henne, borstade på henne och tog hand om henne, men det tog ett par veckor innan jag satt på hennes rygg. Första ridturen gjordes en mörk kväll, när ingen såg mig och den var rent katastrofal. Men Pärlan fick stanna. Hon gjorde mig trygg, när jag var så otroligt trasig. Hon var någon, någon som behövde mig.

 

 

Pärlan blev den som höll ihop mig, när livet hemma var ett rent helvete. Hon var den som fångade mig när jag föll, den som fick ta emot alla mina känslor, såväl tårar, som glädje, som ilska. Vi blev ett udda par, som av någon anledning höll ihop.

 

 

Tillsammans med Pärlan hade jag min "ponnytid." Vi hittade på alla dedär hyssen som ponnyryttare hittar på. Vi badade där vi inte fick, vi hade kapplöpning med stallkompisarna, vi gav oss ut i terräng som hade kunnit bryta såväl ben, som nacke av oss. Men framför allt så busade vi.

 

Eller, vi hade också otroligt många duster. Pärlan är den häst jag varit förbannad på, så arg att ilskan inte haft någon gräns. Idag skäms jag, då såg jag ingen annan utväg. Att ha för lite kunskap och skaffa egen häst är en dålig idé, men jag kommer alltid vara tacksam för att Pärlan stod kvar vid min sida.

 

 

När pengar saknades, köpare uteblev och jag gick på knäna, då lastades Pärlan på en transport och gjorde sin sista resa till Skara, där hon fick galoppera över Regnbågsbron, in till Trapalanda. Jag önskar den sista resan aldrig gjordes, att jag gav henne mer tid att hitta sitt rätta hem. Hon hade förtjänat det, efter allt hon gjort för mig.

 

 

Pärlan är och förblir en unik själ. Jag har inte ord för att beskriva, kanske för att vår tid ihop är så diffus för mig. Jag vet i alla fall, till hundra procent, att hade hon inte funnits vid min sida där och då, så hade jag inte kämpat vidare.

 

Min livskamrat, under de tyngsta åren i mitt liv. Det gör ont att minnas, för ont för att riktigt se tillbaka. En dag ska jag se tillbaka på vår tid ihop och le åt allt fint vi hade, även om jag inte klarar det just nu,

På många ställen ser jag människor som börjar skolan, antingen efter ett sommarlov eller börjar på högskola/univetsitet. Om jag bli sugen? Oja!

 

Den delen i mig som älskade skolan drömmer sig tillbaka till skolbänken, till pluggandet och till projekten man fick gräva ner sig i. Det finns en del i mig som längtar efter att sitta på föreläsningar och anteckna tills handen krampar och som så gärna vill diskutera med lärare om det som gåtts igenom på lektionen.

 

Jag hade chansen att få detta, att få anteckna, diskutera och utbilda mig till något jag verkligen vill. Men, jag gjorde ett medvetet val, ett val som jag ännu står fast vid. Det är dags att jaga efter en ny dröm, prova mina vingar och se hur väl de håller. Pluggandet kan jag alltid falla tillbaka på, men denna drömmen finns här och nu, inom räckhåll.

 

Ja, min pluggdrömmande del får ligga i vila något år till, kanske plockar jag fram den i framtiden, dammar av den och låter den skina med full styrka.

 

Häst nummer tre, som satt ett stort hovspår i mitt hjärta är den häst som fortfarande gör ondast att tänka på. Det är trots allt fem år sedan hon lämnade mig sida, men det gör ont att tänka på vår historia.

När det var dags att sluta nian och gymnasiet knackade på dörren så var jag hundra procent inställd på att börja på internat. Så blev det aldrig, för in i mitt liv kom Inca Gold. En häst som kom mig så nära, på otroligt kort tid och som jag ville dela resten av mitt liv med. Så blev det inte.

 

 

Inca kom intravandes i mitt liv i april 2008, först som medryttarhäst, sedan som foderhäst och till slut skrevs hon över på mig. Dock skrevs ägarbytet med fel person, en människa som sa sig äga henne men inte alls gjorde det. När rättmätiga ägare fick höra vad som hänt bröt ett helvete ut, ett rent helvete som skrämde skiten ur mig.

 

Det hela slutade med att Inca lastades på en transport och kvar på stallgården stod jag, inlindad i hennes täcke, fortfarande varm av Incas kropp och hennes lukt.

 

Vi var tre inblandade parter, som alla tre gjorde sina misstag. Hade jag kunnat dra tiden tillbaka hade jag gjort så mycket ogjort. Jag hade aldrig skrivit på ägarbytet, jag hade pratat mer med den rättmätiga ägaren och jag hade sett till att allting fått ett annorlunda slut.

 

 

En del av mig kommer alltid sakna Inca. Sakna våra turer i skogen, sakna den trygghet hon gav mig och den obegränade kärlek hon öste över mig. Jag kommer alltid, alltid, alltid sakna hennes mumlande när jag kom och hennes mule mot min axel. Jag älskar henne, från djupet av mitt hjärta, min fina Inca.

Söndagkväll och jag mår så otroligt bra! Trots en bultande huvudvärk, känner jag mig sådär härlig go i kroppen. Jag har det mysigt här hemma och har fixat med "bra-att-göra-saker" och bara exakt sådant som jag känner för att göra.

Som sällskap i kväll har jag Powerfm.se och Pet Zone, där Paulina och Markus pratar djurhantering överlag. De är så härliga och får mina mungipor att dras uppåt. Vilket självklart underlättar ännu mer när jag har söndagsmys med mig själv.

Mina tankar nsurrar kring allt och inget, vilket uppenbarligen gör det omöjligt att få ihop ett sammanhängande inlägg. Ja, ni får i alla fall en inblick i min hjärna. Som förövrigt är något trött, efter att ha jobbat i 11 dagar. Imorgon är det en ledig dag, sedan kör jag all in i fyra dagar till.

Som sagt, snurrigt som tusan. Men jag hoppas ni får en känsla av hur härligt mitt liv är just nu. :)

Medan Aladdin fanns på ridskolan, fanns det en annan valack som nästlade sig in i mitt liv och lämnade ett hovspår i mitt hjärta. En d-ponny, new forest, snygg som tusan och god som guld. Denna grabben var Galax och den första privathäst jag fick ta hand om.

Galax ägdes av en vän till min mamma och denna fina pojke fick jag bli skötare på. Jag och Galax delade många timmar ihop, dock endast från marken. Han blev min trygghet, de dagar jag inte kunde ta mig till ridskolan.

 

Jag och Galax spenderade många timmar i ridhuset, dock endast promenerandes och mysandes. Galax blev som en hund och följde mig los, med glädje. Han gick alltid med mulen vid min axel, andades ut styrka och trygghet på mig, när jag vacklade. Han stötta mig och visade mig att livet faktiskt kunde bli vackert. Han visade mig att drömmar kan gå i uppfyllelse, bara jag var villig att vänta. Han lärde mig vikten av tålamod och att vara konsekvent.

 

 

När Galax skulle säljas, hoppades jag så hårt att jag skulle få köpa honom. Tyvärr var det inte möjligt, utan han hamnade hos en familj i Stockholmstrakten. Jag önskar att jag visste var han finns idag, fina, fina Laxen.

 

Jag har inga ord att använda mig av, i alla fall inte ord som är tillräckligt stora. Idag bjöd Greta mig på två galopper, som var så runda, stadiga och stolta. Jag har suttit på min hästs rygg tio gånger, max, sedan mitten av september förra året och så bjuder hon mig på det här?!

Den känslan hon gav mig, det var som att sväva fram, fullkomligt sammansmälta. Det är just den känsla jag drömt om att få känna, i alla fall sedan jag satt på Aladdins rygg för så många år sedan. Att Greta bjuder på mig det är den finaste gåva jag kan få och jag kan inte tacka henne nog.

 

Det här är det tydligaste bevis jag kan få, jag gjorde rätt val när jag la sadeln på hyllan och bestämde mig för att bygga upp henne från marken. Den bäriga galopp hon har idag, även om den är långt ifrån så bärig som jag önskar, denna galopp hade jag inte kunnat plocka fram från hennes rygg. Hon har behövt den här tiden för att läka, för att bli stark och för att vi ska finna varandra.

 

Att sitta på Gretas rygg är något jag gör runt en gång i månaden och så lär det förbli ännu ett tag. Vi är inte riktigt redo för att använda ridningen som en träningsform ännu, men nu vet jag hur rätt väg vi är på.

 

En av de första hästarna som satte sitt hovspår i mitt hjärta är den stela, gula ponnyn som stod långt bort i stallet. Den skygge valacken, som var seg, tråkig och stenhård på många vis. Hos denna ponny hittade min själ sitt hem, en lika skadad själ.

Jag blev "bortstött" från häst, efter häst. Det var alltid någon annan som hade "första tjing" på den och jag fick leta upp någon ny. Det gick från Bimbo, till Granat, till Jambo, till Elvis, till Nikita, till Majka, till den gula ponnyn i hörnet och där fick jag äntligen stanna, för man kunde ju inte älska en ponny som honom, som inte dög någonting till. Att säga att jag älskade denna ponny vore att ljuga, jag avgudade honom, han var, nej han ÄR, min andra hälft.

 

 

Aladdin är vad man kallar en själsfrände. Han kände mig utan och innan, han bar mig på sin rygg och han bar mig i sitt hjärta. Jag älskar honom, på samma vis som han älskar mig. Jag vet att han väntar på mig, i Nangiala, för att där återigen få bära mig.

 

Aladdin var en skygg kille, som tyckte att hoppning var pest och pina. Han var stel i dressyren och för att få honom att gå i form, krävde han sin ryttare. Allt det där la vi på hyllan. Jag latschade runt barbacka, vi busade oss igenom lektionerna och gjorde lite som vi ville. På Aladdins rygg var jag alltid trygg. Han busade med mig, drog iväg i galopp, så snabbt att han tappade kontroll på benen och studsade fram, medan jag satt och skrattade högt på hans rygg.

 

Jag har, oräkneliga gånger, suttit i hans spilta, med tårarna rinnandes, borrat in mitt huvud i hans man och låtit den fånga upp mina tårar. I hans öron har jag viskat in mina drömmar, mina mardrömmar, mitt helvete och den himmel jag så hårt längtade efter. Han visade mig alltid vägen, gör fortfarande.

 

Aladdins liv blev för kort, eller nej, han fanns kvar så länge jag behövde honom. Ridskolelivet slet ut hans kropp och det beslutades att han skulle få somna in. Han tog sina sista andetag den 29 juni 2009, i alla fall sina sista andetag på jorden. Numer finns han alltid vid min sida och visar sig de dagar han verkligen behövs. Han andas in styrka i mig och buffar mig i ryggen när jag tvivlar.

 

Den sista tiden på ridskolan var han en arg ponny, som började hugga till de som kom in i spiltan. Vid det laget hade jag lämnat ridskolan bakom mig, jag hade ju Pärlan. När det kom fram till mig att han var så aggressiv ville jag se det med egna ögon och tog mig upp till ridskolan. Från det att jag satte min fot i stallgången, till det att jag pussade honom hejdå för sista gången och lämnade stallet, så stod han med öronen spetsade. De där mandelöronen pekade rakt fram, pepparkornsögonen glänste och jag visste, tydligare än någonsin, att RebeckAladdin skulle fortsätta, för alltid.

 

Det är dags att sparka igång dagen. Först är det ett par timmar jobb som gäller, efter det styr jag nosen mot stallet för att mysa med min fina fröken Fux. Har jag tur får jag lov att sitta på henne idag och skritta ut en runda. Det vore hur grymt som helst!

 

När jag fattat mitt beslut att lägga ridningen på hyllan, så öppnades så många nya dörrar för min och Gretas del. Vi började på allvar jobba från marken, med att stärka upp den där bakdelen och den där skadan i korset som började visa sig.

Utåt sätt sa jag att det var jag som inte tyckte det var roligt att rida, vilket var en del av sanningen. För det är inte roligt att rida, när hästen gör så stort motstånd, samt majoriteten av tiden känns halt/ofräsch. Men just den delen om att Gretas skada verkade visa sig på nytt, den höll jag tyst om.

 

Väl nere på marken har vi jobbat mycket med att flytta och följa mig, vi har även tagit tag i att våga gå fram till det som Greta anser läskigt. Det har blivit många promenader, där vi vid det här laget lagt många mil bakom oss. I vintras började vi jobba på volten, på lång lina. Greta var vid det här laget helt fräsch i traven och i våras började vi även jobba med galoppen. Den galopp som från början var hovar högt och lågt, noll koll på allt och allt som oftats korsgalopp, stärktes nu upp. Greta fick galoppera korta sträckor och på sina egna villkor. Bjöd hon upp till galopp, så fick hon galoppera.

 

Vi har busat väldigt mycket och kört jage i lina, vilket för Gretas del betyder mycket start och stopp, samt tvära svängar. Detta är något som, konstigt nog, gjort under för hennes rumpmuskler. Vi har även jobbat mycket med varvbyten, då hon får sätta sig på bakdelen och skjuta ifrån, in i det nya varvet. Den tid och det arbete jag lagt ner på marken har lett till att hon idag galopperar rent i 90% av fallen. Blir hon ivrig, så blir det lätt korsgalopp, men hon är numer helt fräsch i traven, vilket också är hennes starkaste gångart.

 

Den resa vi har gjort, från att ha varit halt och mest troligt utdömd av en veterinär, till där vi är idag är helt otrolig. Idag talar allting för Greta och hennes kropp. Jag vet att hon kommer säga ifrån om det gör ont och lyssnar jag på henne, kommer hon alltid hålla sig frisk. Att lägga sadeln på hyllan har varit mitt bästa beslut någonsin. För det gav mig min häst tillbaka.

 

För ett år sedan, eller nej. För mer en ett år sedan, var mitt mål att få igång Greta, att rida henne och att komma iväg på dressyrträningar med henne. Jag hade kontakt med en dressyrtränare som jag länge velat rida för och jag satt på Gretas rygg flera dagar i veckan. Eller i alla fall, så ofta jag kundel. Men, den där igångsättningen blev aldrig som planerat.

Jag och Greta lyckades med det mesta, nerslitna hovar, som resulterade i att vi fick slå på skor fram. När även bak blev för ömma för att ridas på, ja då skulle det slås på där. När hovslagarn kom ut, var hovarna för kort för att kunna få skor, vilket betydde att hon fick vila tills hovarna vuxit ut. När skorna väl kom på plats, då tog det inte många veckor innan jag fick en spark som gjorde sönder ett ben i handen.
Tilläggas bör att under de tillfällen jag suttit på Gretas rygg, så hade hon varit ovillig att lämna gårdsplanen, att galoppera var mer studs uppåt än vad det gick framåt och i traven kändes hon allmänt ofräsch. Bad jag om skänkelvikningar och ställning möttes jag av enormt motstånd större delen av tiden. Jag blundade för allt detta och tänkte att jag inbillade mig.

När min hand hade läkt testade jag att sitta upp några gånger, men fattade snart ett beslut. Greta skulle slippa bära mig på ryggen, när hon visade så stor avsky. Där och då, i november 2012, så hade jag en häst som visade hälta under ryttare och jag var säker på att vi aldrig skulle hamna någonstans. En del av mig fortsatte tro och hoppas, men större delen av mig ville ge upp..

 

Det börjar bli dags för mig att packa ihop mig själv, tömma kameran, borsta tänderna, plocka iordning lite här hemma och sedan styra nosen mot Maryd, där jag ska hålla träning för ett ekipage.

Framför mig ligger en spännande dag, men träning, jobb med Greta, pyssel hemma och mys med mamma. Livet är precis sådär härligt som jag önskat mig och vädret utanför är helt fantastisk. Yes, life is good och jag njuter som vanligt av det!

Jag hoppas ni har det fantastiskt, oavsett om ni är på jobbet, i skolan eller har ne ledig dag. Ta vara på dagen och hitta på något litet, som gör den extra bra. :)

 

Golden Gate W, åtta år gammal, samma vilsna själ, som nu funnit hem, köper loss sin älskade vän.
(Jag kan ha fel på åldern, men det är i alla fall rätt ordningsföljd.)

Vad är det egentligen som min olycksfågel varit med om, hur kan hon vara så skadad, men ändå frisk. Finns det en skada i korset, i bakknät? Eller är hon en frisk häst, som kan prestera?

 

Det finns ett faktum jag aldrig kommer komma ifrån, röntgenplåtarna visar en förändring i Gretas kors, en förändring som lättast kan jämföras med artros. Detta är ett faktum jag aldrig kan blunda helt för, men det är inget som styr oss. Vad som finns i bakknät, det har jag ingen aning om. Jag har valt att inte läsa journalerna, för vad spelar det för roll vad veterinärerna sa för tre år sedan, jag äger ju henne idag.

 

Så, hur är hennes kropp i dagsläget? Just nu är den som en sommarrund häst, som ätit för mycket och fått för lite motion. Märks hennes skada? Nej, inte för tillfället. Just nu är hon som vilken frisk häst som helst. Vi var iväg och löshoppade i tisdags, visst blev det korsgalopp när Greta var för ivrig, men om det beror på korset, muskelfattigdom eller liknande, det vet vi inte. Så länge Greta gör sin uppgift med glädje, då kommer hon betraktas som fullt frisk. Just nu, just idag, så är hon en frisk häst, men en frisk häst som aldrig kommer prestera på de stora banorna. För, den typ av ridning och press håller hon inte för, varken fysiskt eller psykiskt.

 

Det finns så mycket jag vill skriva, som jag vill berätta för omvärlden om. Det finns så många ord som vill rinna ut genom mina fingrar, så många ord att de inte får plats, inte kan ordnas och inte kan tystas. Det här är galet, det händer inte på riktigt. Eller jo, det är precis det de gör. Min skrivarglöd börjar sakta komma tillbaka. På det där galna viset, som gör att jag glömmer att andas, att jag ler från öra till öra och att mitt inre glöder. Woow, vad jag har saknat det här!

Magkänsla. Vad är det egentligen och varför ska jag lyssna på den?

Jag inser mer och mer hur väl min magkänsla vill mig, hur väl den känner mig och hur rätt den har i så gott som alla situationer. Det är inte alltid den talar högt, men det har ofta en åsikt.

 

Jag tycker det är ganska fascinerande hur väl magkänsan "fungerar." Allt som oftast får den rätt och jag lär mig mer och mer att lyssna på den. Det kan handla om allt ifrån om jag bör träna Greta eller inte, vad jag bör träna på just idag, till hur många burgare jag ska göra på jobbet. Det är spännande det där, hur den egentligen fungerar. Eller ja, jag bryr mig inte så mycket om hur den fungerar, det viktiga är att den gör det!

Mitt tydligaste exempel är väl från jobbet, då magkänslan sa att jag skulle lägga fyra burgare, men jag la endast två. Precis när grillen gått ner kommer en beställning in, på just fyra burgare. För mig är det bevis nog, speciellt när det har hänt flertalet gånger.

Det händer också allt som oftast i stallet att magkänslan säger till mig att inte träna med Greta, väljer jag då att göra det trots allt, då kan jag oftast räkna med ett förjävligt pass. Det kan även handla om något så fånigt som att packa ner carrotsticken när jag ska åka iväg, för att det sedan visar sig att Greta inte vill gå på transporten på hemvägen. I sådana situationer tackar jag magkänslan tusen gånger om och inser att ja, den är grymt bra att ha!

Åter igen förundras jag över hur vackert livet är, hur rofyllt det kan vara och hur bra det är att komma ihåg att andas. Oavsett vilken situation jag befinner mig i, så blir det så otroligt mycket lättare om jag kommer ihåg att andas. Det stressigaste moment, eller nervösaste ögonblicket, det kan jag förändra så enkelt som att ta ett djupt andetag. Det är exakt så enkelt det är!

 

Igår blev jag verifierad på ytterligare en punkt på jobbet, vilket betyder att jag numer även kan stå i kassan, inte bara i köket. Jag ler åt mina jobbarkompisar! Jag blev igår förfrågad när jag är tillbaka i köket, för att de saknar mig där bak. Tilläggas bör, att jag då hade varit i kassan i en kvart. Mina fina arbetskollegor, som de lyser upp min vardag. I de stressigaste, mest avskyvärda stunder så stöttar vi varandra och ror allting i hamn. Vi är så jäkla grymma!

 

Livet är turbulent. Jag inser saker om mig själv som jag helst vill blunda för, eller snarare; som jag vill fortsätta blunda för. Jag har suttit och googlat runt idag, med tårarna bakom ögonlocken, brändandes och skavandes.

 

Läs här för att få en inblick i min vardag. En inblick i det helvete jag faktiskt lever i. Jag har blundat länge och blundat hårt, med en förhoppning om att det ska försvinna. Det gör det inte, snarare blir det bara värre. Det här är min egen mardröm, mitt egen privata helvete och min drog. Det är det här som får mig att gå och som driver mig under dagarna.

 

När svaret är JA på fem av sex frågor, då är det dags att inse hur allvarligt läget faktiskt är. Det är dags att ta hjälp och få en förändring, om jag inte vill fortsätta äta mig till min egen död.

 

Tankarna snurrar, känslorna åker berg-och-dalbana och mitt i det finns min själ, som drömmer om att få vara den bästa möjliga jag. Som drömmer om att få stråla sådär vackert som den är gjord för att göra.

 

Det lär bli ett smärre helvete att ta mig ur det här, att bli så frisk man kan bli, om det ens går(?) Men på ett eller annat vis ska det gå..

Greta har rört mig till tårar. Hon har visat mig en skymt av var vi kommer hamna. Finaste fröken!

Planen med dagens pass var att börja nosa på ställning på volten och jag hade som mål att få in ett flyt i det hela. Greta hade en helt annan tanke. Hon visade mig hur det ska gå till, eller vilka signaler hon vill ha för att landa. Det tog ½-1½ varv innan hon landade i en superfin form, med bra ställning och balans i sig själv. Hon behövde inte mig för att balansera upp sig, hon tog inget stod mot min hand, utan hon bar sig på sina fyra hovar.

Vårt tredje pass och Greta visar mig redan denna sida! Vad mer skulle jag kunna önska mig?! Greta har visat att hon trivs lika bra som jag och det är tecken nog.

 

Åter igen har datorn varit nersläckt ett par dagar. Jag antar att det är så det blir när man jobbar natt och de timmar jag är hemma, väljer jag att lägga på annat.

 

Jag mår sådär otroligt bra! Mina kissar är de finaste i världen, som kurar ihop sig nära, nära för att ge mig energi för nattpass på jobber. Greta briljerar i groundwork och efter endast två pass hemma har hon gett mig så fina böjningar att jag är helt förstummad. Jag vågar säga att Greta hittat hem, på samma vis som jag har gjort! Det ska bli så otroligt spännande att se var det kommer sluta för vår del, om det ens kommer sluta?!

Jag är inne i en läsperiod och det är helt underbart! Först när jag började ta tag i läsandet igen, först då insåg jag hur mycket jag saknat det. Det är något speciellt med att kura ihop sig med en bok i handen och se en helt annan värld spelas upp framför sina ögon. Ännu mysigare blir det när höstvärdret börjar komma närmare.

 

Nu är det dags för mig att mysa med finaste Pyzen, fixa mat till jobbet och ta det allmänt lugnt.

Hoppas ni mår fantastiskt bra!

 

Lyfter jag blicken från datorskärmen ser jag en spegling av en tjej. En tjej, med en virkad sjal över axlarna, livet glittrande i ögonen, flätan hängande över axeln och sådär levande. Bakom den här tjejen, eller kanske blir det framför? Där finns en värld, frihet och livet. Det liv som ska levas till fullo.

 

Jag blir stum inför mig själv ibland. De där minutrarna jag inser att jag är jag och att jag lever. Jag är så livslevande, på ett sätt jag tidigare knappast kunde drömma om.

 

Som yngre skrämdes jag av att bli vuxen, jag kunde inte se mig som tjugo år. Jag var 98 procent säker på att jag inte skulle överleva tills den dag jag fyllde 21, jag skulle själv se till det. Idag sitter jag här, 21 år, med egen lägenhet och väntar på att få flytta till mitt drömställe. Idag har jag allt det där som tidigare var omöjligt för mig att se.

 

Om jag lyfter på blicken, så ser jag en spegling av mig själv. En spegling av något vackert, något som sprudlar av liv. Jag ser ett leende som spelar i mungipan och ögon som är varma, av livskraft. Det är jag, den riktiga mig.

 

 

 

Jag har nu läst boken "Hästmassage och markövningar med ttouch och tteam" som är skriven av Linda Tellington-Jones. Min tanke är att ge er en liten utvärdering av boken.

 

Boken handlar kort och gott om ttouch och tteam för häst. Det är flera olika övningar som visas och gås igenom. Uppläget är sådant att för varje uppslag är det en ny "övning" som visas och beskrivs.

Jag skulle önska mig fler och utförligare beskrivningar om de olika momenten. Jag förstår själva gruntanken bakom de övningar och moment som finns beskrivna, men det är för lite information för att jag kände att jag skulle kunna utföra dem. Det hela slutade med att jag fick söka efter youtube-klipp för att verkligen förstå. Detta är väl det enda negativa som jag verkligen finner med boken.

 

Det finns en hel del godbitar att plocka med mig in i arbetet med Greta. Som exempel på det är ttouchen överlag, alltså de cirkelrörelser man använder sig av i massagesyfte, samt för att koppla på hjärnaktiviteten. Jag kommer också testa på svansarbete, samt bakbensarbete, för att få Greta att slappna av och få koll på var hon har sina bakben.

 

Överlag är Hästmassage och markövningar med ttouch och tteam en lättläst bok, som är enkel att överskåda. Det är lätt att hitta i den, om man söker efter en viss övning. Den har trevliga bilder, som är väldigt hjälpsamma när det kommer till att förstå beskrivningen. Boken är trevligt upplagd, vilket gör att det flyter när man läser den. Dock hade jag önskat mig mer djupgående inormation, för att verkligen få förståelse för hur det hela fungerar.

 

Jag har gjort mitt bästa för att hitta någon återförsäljare av boken, via internet men finner den endast på engelska på adlibris. Skulle ni vara intresserade av den trots det, så finner ni den här.

Man vet att man tillhör kategorin "Hästtjej" när man backar intill transporten spikrakt på första försöket och sedan kopplar loss den snabbare än yrkesmannen på verkstaden. Yes, jag har gjort det där ett par gånger nu ;)
Nästa steg blir att träna på att backa med transporten på, inte bara backa till den. Jag är dock lugn inför det momentet, så länge jag får använda mig av Maritas transport, haha.

 

Ännu en sak som kategoriserar mig som hästtjej; jag står med glädje och tömmer ur tre boxar på vinterbädden, på min lediga dag. Allt för att underlätta arbetet för Marita och för att hästarna ska få det mysigt till vintern. Påpekas bör att jag ännu inte tömt Gretas box, men fyra andra i stallet. Hmm, vad hände där?

Lyckan var total i hästtjejs hjärtat när jag kom hem och fann två packet i min brevlåda. Min repgrimma från PlayLoveLearn hade kommit, samt den specialbeställda kapsonen och tyglar från Kapson låg där. Så roligt! Nu kan jag och Greta äntligen komma igång med vårt groundwork och så snart jag har pengar, så kan jag boka en ny träning med Alexandra. Lycka!!!!

 

Att sitta i en ullig, bullig fåtolj med en katt i knät. Vad mer kan man önska sig av livet? Jag är så nöjd där jag är för tillfället, vilket är underbart! Pyzen sover och är dundersöt, men blir irreterad på att min hand rör vid hans tass. Min lille snuffis :*

Nu är köket färdigt och så även in tv-del i vardagsrummet. Imorgon ska jag ta tag i biblioteksdelen, mina böcker har varit nedpackade i på tok för många dagar! Jag börjar landa och inse att det är här jag kommer bo, hädanefter ensam. Jag känner mig relativr trygg i att ta hand om mig själv, på ett eller annat sätt kommer alla utmaningar få sina lösningar. :)

 

Mina fina katter busar runt som tokar och jag sitter mitt i alltihop och äter en stilla frukost innan det är dags för jobb.
Nu på morgonen har jag hunnit med att diska, plus fixa mat till jobbet. Är det de som kallas att bli vuxen? Halva handelslistan är skriven, resterande kompliteras när jag kommer hem.

 

Imorgon kommer min fina mamma på besök, vilket ska bli härligt. Jag har sovit utan henne ne natt och jag saknar henne redan. Fullt normalt, eller kanske inte? ;)

Jag hoppas ni, alla, får en fantastiskt dag! Det ska jag se till att få på jobbet.

Min dator har varit avstängd i två dagar, jag har gjort så mycket annat och lagt min tid på annat än datorn. Nu sitter jag med fötterna på soffbordet, en katt i knät och en tv utplacerad. Bakom mig råder fortfarande ett kaos, så även i köket, men jag vet att med lite mer tid kommer det här bli bra. Det är påväg att bli mitt hem, mitt alldeles egna hem. Min första egna lägenhet. Galet men sant.

 

En del av mig slår bakut, ligger i ett hörn och gråter, medan en (större del) njuter av att vara bara jag, få möblera som jag vill och ta hand om mig själv. Jag vet att jag är på rätt plats, vid rätt tillfälle.

 

Just nu är det en lugn morgon i sängen, medan mamma brötar runt i hela lägenheten. Om en liten stund är det dags att tmans och bara är varandra nära. Livet blir så härligt och mysigt, men framför allt stärks vår relation. Docka mig upp, hoppa i kläder och styra nosen mot stallet. Där ska jag och mamma ge oss på transporten, som ska sopas ur och göras snygg på insidan, då den ska agera flyttaxi. Greta har sommarlov just nu, det betyder att vi gör så lite som möjligt på så lång tid som möjligt. Vi har sådär mysigt tillsam får hon totalvila idag och imorgon. Det blir så, när annat är inplanerat, annat som tar tid.

 

Hoppas ni får en fin torsdag, för det ska minsan jag ha! :D