Jag har inte varit där sedan i tisdags, sedan hennes kropp hämtades upp. Det är nästan en vecka. Det känns tungt att åka dit. Att mötas av allt som var hon. Att möta en hage, utan henne. Räkna in hästarna, men ingen Greta. Öppna stalldörren och se alla hennes saker. Jag saknar henne.

Igårmorses vid ungefär 8:15 tog Greta sitt sista nadetag. Då föll hon till marken, för att aldrig resa sig igen. Då lämnade min älskade fux jordelivet. Min bästa vän, hon som jag delat allt med under fyra år. Hon som alltid fanns där och torkade min tårar.

Dagarn är okej, när jag kan göra saker, när det är ljust, när jag har ögonen öppna. Kvällarna är ett helvete. Då kommer allt. Tårarna, paniken, ångesten, ånger, känslan av att jag velat göra mer, känslan av allt. Det är då alla minnesbilder fladdrar omkring, dyker upp, gör sig påminda. Det är då saknanden och tomrummet gör sig som mest påmint.

Varje dag, i fyra år, har mitt liv handlat om att ta hand om denna vackra varelse, att göra hennes liv så bra som jag någonsin har kunnat. Oavsett om bankkontot har gapat tomt, om jag har varit sjuk, eller om allt har gått emot, så har jag gjort allt som stått i min makt för att Greta ska ha fått må bra. Mitt liv har ketsat kring denna fuxfärgade varelse i fyra år. Tomrummet efter henne är enormt Det är som att jag har förlorat en bit av mig själv, en bit som jag aldrig kommer att få tillbaka. Och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan den. Jag vill ha henne tillbaka.

 

Jag mår illa. Kroppen strejkar. Dagarna går för fort. Tårarna trycker på, rinner och gör världen oskarp.Jag får dåligt samvete för att jag är hemma, när jag borde vara i stallet hos Greta, för vår tid är snart slut. Snart finns inte min älskade fux kvar. Hennes underbara hummanden när hon andas, hennes silkesmjuka päls, hennes vackra bläs, hennes fantastiska lugfn. Snart är allt det där, det som jag blev förälskad i för fyra år sedan, snart är allt det borta. För snart.

 

Det är jobbigt att vara i stallet, se hur hon haltar av fång, trots maxdos av smärtstillande. Hur hon väljer att vara för sig själv. Det gör så ont att stå i stallet och se henne sticka ut huvudet över lösdriften och inse att det är någon av de sista gångerna jag ser henne där. Någonsin. Att jag snart kommer pussa henne farväl och sedan se henne falla ihop, livlös. Mitt hjärta. Vad ska jag göra utan henne?

Jag klickar mig in på blogg efter blogg efter blogg. Allt för att skjuta upp att gå in här och skriva ett inlägg. För det här ett inlägg jag bävar för att skriva. Som om att allt blir mer verkligt då.

 

Just nu blundar jag hårt för verkligheten och vill så gärna att det här är en enda lång marddröm, som jag vaknar upp ur snart. Men jag stirrar blint på mina händer och trots att jag får dem att göra som jag vill, så vaknar jag inte. Det betyder alltså att jag inte sover, utan det här händer verkligen.

 

Jag är ett kaos och den där otroliga lyckan jag kände för två veckor sedan existerar inte längre. Greta är sjuk, hon är riktigt jävla allvarligt sjuk. Hon borde inte fått fång, alla odds var med oss, hon skulle klarat sin kur med kortison med lätthet, alla värden såg fina ut och hon var utanför riskzonen. Trots det fick hon fång. Denna jävliga sjukdom som sätter stopp för all vidare behandling. Denna helvetesjävla sjukdom som gör att jag måste fatta beslutet att ta livet av min bästa vän.

 

Tårarna rinner och jag vet inte var jag ska ta vägen. Så snart Torunn ringer upp, så har jag fått godkänt från försäkringsbolaget att boka tid för avlivning av min bästa vän. MIn fina, älskade, underbara fröken fux. Då ska jag bestämma vilken dag osm ska bli hennes ista i livet. Det gör så inihelvetsjävlafucking ont att jag inte kan andas.

 

Och en dag ska jag skriva ner allt från början till slut, men just nu gör det för ont.

Lovise, den underbara människa som jag hyr in mig hos. Jag finner inga ord för den tacksamhet och glädje jag känner gentemot henne. Hon ställer upp med fodringar stup i kvarten, med medicineringar, med blötläggande av hö, med lösningar på problem och framför allt med sällskap.

Jag vet, till hundra procent, att varken Greta eller jag skulle velat bo i ett annat stall just nu. För med Lovise med i bilden så blir allt så mycket lättare, både fysiskt och psykiskt. Hon är bara helt bäst helt enkelt.

Livet är lätt när jag är i stallet. När jag med egna ögon kan se att Greta fortfarande lever, fortfarande står på benen. Värre är det när jag kommer hem, när jag kör bil, när jag jobbar, när jag inte är hos min fux.

På nätterna drömmer jag om fång, om Greta, om sätt att underlätta hennes liv, om lösningar på alla problem. Sedan vaknar jag och inser att inget är förändrat.

Idag stod hon på stallgången, alltså betonggolv, i ungefär fyra minuter. När vi skulle tillbaka till boxen gick hon in i hagen och stannade sedan. Där stod hon, med benen brett isär, som om att det krävdes all viljestyrka i världen för att hon skulle orka ta sig in till boxen. Inte för att hon ville vara kvar i hagen, utan för att det gjorde för ont att gå. Det gör så fruktansvärt ont i hjärtat att se henne sådan. Jag önskar jag kunde göra henne frisk. Mer än något önskar jag det.

Känslan av maktlöshet och alla tänk om kväver mig. Tänk om jag väntat med elevage. Tänk om vi väntat med hösilaget. Tänk om jag aldrig flyttat henne från Sotlanda. Tänk om, tänk om, tänk om.

 

Det är så lätt att anklaga mig själv, såhär när fången väl brutit ut. Hade jag tänkt mig för så hade jag inte gjort minsta förändring i hennes foder fören hennes behandling är avslutad. Just nu är livet kaos och jag vill gömma mig föralltid.

Lyckan från i lördags är som bortblåst och just nu vågar jag inte ens tänka på framtiden.

 

Greta äter kortison, eller åt kortison, för att läka ut hennes tarmsjukdom. Kortisonet har gett henne fång. Det är stora risker att detta leder till en ond cirkel. Alltså:
Behandlar tarmsjukdom

Får fång
Avbryter kortisonbehandling

Behandlar fång

Behandlar tarmsjukdom

Får fång

Avbryter kortisonbehandling

Behandlar fång

 

Greta har just nu fått den mildaste sortens kortison och den mildaste behandlingen och får trots det fång, vilket inte bådar gott inför framtiden. Visst har hennes buk försvunnit, men det garanterar inte att hon hunnit läka helt, nu när vi fått ta bort kortisonet fyra dagar för tidigt.

Jag vågar inte tänka eller känna, jag är på tok för rädd för vad som kommer hända. Om någon månad kanske min vackra, älskar vän inte finns kvar längre och det gör för ont för att jag ska kunna ta in det.

Lite halvspontant bestämde Lovise och jag oss för att rida ut på hästarna igår och vilken ridtur det blev!

Greta är ju inte riden ordentligt på flera, flera, fleeeera år och vad jag vet så är hon aldrig riden med pannlampa. Visst har vi promenerat i mörker, men det räknas inte. Igår kväll slängde vi på sadeln, gick en kort sväng och vips så satt jag uppe på ryggen på min vackra fux. Den känslan av trygghet, av förtroende och av lycka. Jag tror inte att någon kan förstå.

Greta tog bestämt täten och skrittade på med spetsade öron hela vägen! Det var vid ett tillfälle som det blev lite läskigt, men då stannade vi, åt en godis, funderade en kort stund och skrittade sedan vidare framåt. ÄR DETTA MIN HÄST OCH VAD HAR HÄNT MED HENNE?!?!!?

När vi vände hemåt skrittade Greta på och vips så vände hon bort från stallet, demonstativt, hon ville inte alls hem. Efter lite övertalning så gick hon med på att skritta hemåt, dock något missnöjd.

Gårdagskvällens tur är för mig så viktig att minnas. Det är en miljon steg längre fram än vad jag någonsin drömt om och ja, stoltare ekipage än vad vi var igår får man leta länge efter.

 

Nio av tio dagar så älskar jag att vara sambo, sedan finns det dagar som idag.

 

Jag är en person som vill ha saker på mitt sätt, göra som jag alltid gjort och som behöver tid för att ställa in mig på förändringar. Jag kan bli totaltmegasuperkaos av små förändringar, förändringar som för andra är minimala. Det är just detta som gör att jag, dagar som idag, ogillar att vara sambo.

När förändringar görs i mitt hem, eller ja vårat hem. Förändringar som jag inte varit inställd på och som det inte ens har knystats om, då blir mitt inre kaos, panik och ångest. Det tar all min energi och all fokus ligger på just det där förflyttade objektet. Jag blir otrevlig, lättirriterad och aspissig att bo med.

Att vara sambo är att ge och ta, jag vet det, men jag har så svårt för den där givande delen. Det har jag alltid haft och det blir så tydligt för mig desto längre jag bor med någon som inte alltid känt mig. Mina svagheter, mina egenheter, de blir för mig så tydliga i den här tvåsamheten och det är många sidor som jag inte gillar. Eftersom att jag ogillar förändring så skarpt, så hatar jag även att förändra mig själv. Detta resulterar i att jag ser de saker hos mig som jag skulle vilja förändra, men jag undviker förändringen och istället blir jag grinig gentemot min sambo. Det finns ingen logik i det, förutom i min hjärna. För det är lättare att vara grinig än att förändra, även om mitt dåliga samvete ständigt är närvarande.

Personligare än vanligt, men just nu rusar tankar och känslor i kroppen och någonstans måste de ut och då blir det genom fingertopparna.