<3
Mamma konstaterade idag att jag håller på att förändras, bli vuxen, mogen och bli mig. Kanske stämmer det och ja, det är mycket tack vare Greta, men också tack vare Marita, Gretas ägare och uppfödare.
Jag är så glad att jag funnit den frizon jag har i Sotlanda. Jag trivs, mår bra och får leva mitt liv. Idag drog jag med mamma ut i skogen, med Greta som sällskap. Eller nej, jag drog med Greta ut i skogen, med mamma som sällskap. Det var mysigt och befriande. Jag älskar den här hästen, så otroligt mycket. Fina skruttan.
hard work worker.
Daen bjöd på packning inför tävling, jobb i butik och sen iväg till Greta. Jag skyndade mig till stallet efter jobbet, med mål att hinna rida innan det mörknat. Jag lyckades, med god marginal. Klockan sju satt jag på hennes rygg och vi njöt lika mycket båda två av att få komma ut i skogen.
Efter ridningen blev det putsa av såväl häst, som utrustning. Sadelgjorden fick nytt liv och imorgon ska jag ge mig på sadeln. Putsar ni eran utrusning efter att ni ridit/kört?
I set out on a narrow way many years ago
Den låt osm för tillfället spelas allra, allra mest är Bless the Broken Road - Rascal Flatts. Av anledning? Den får mig att tänka på min bästa vän, på min fina Greta.
Vad ville jag egentligen ha sagt? Ingen aning, men nu drar jag till jobbet. Vi hörs ikväll. Take care.
Jag älskar dig.
Om det var något jag fick lära mig från början, så var det att hästlivet minsan inte är en dans på rosor. Det är något som har hängt kvar i alla år.
Jag har stundtals fått glida med och bara njuta av tillvaron med hästarna, men jag har även fått lära mig den hårda vägen. Men, om det är något jag vet med mig efter alla dessa år, så är det oftast att tack vare det där supertaggiga och tunga så har jag funnit mina bästa vänner.
Jag kastades från häst, till häst och till slut landade jag hos Aladdin. Den häst som kom att bli min själsfrände och som bar mig under många år.
Genom mamma fann jag Galax, när han såldes rasade min värld. Då kom Inca in i mitt liv och bara fanns där, för att torka mina tårar och bära mig. När Inca abrupt ryktes bort, möttes jag av Pärlan. Den häst som format mig så mycket och gjort att jag idag vet mina styrkor och framför allt mina svagheter. Den häst som fått mig att utvecklas och sakta börja finna mig själv.
Så, om det nu är tufft, taggigt och jobbigt med Greta. Borde det då inte betyda att hon är precis den jag behöver? För, hon dök upp i precis rätt tid, lagom när jag började tappa tron på mig själv och hästarna, lagom när jag ville lägga hästsakerna på hyllan. Kanske, kanske inte. Det enda jag, med säkerhet vet, är att jag älskar henne av hela mitt hjärta.
Here I am.
Det var inte riktigt såhär jag hade planerat att allt skulle bli, men jag vill faktiskt följa mit hjärta, för första gången på länge. Jag vill, på allvar, fatta mina egan beslut och gå min egen väg. Jag vet, någonstans längst inne, vad det är jag vill. Även om resan dit kommer bli kämpig, tuff och kommer ställa mycket vänskap på prov, så vet jag någonstans att det är ett måste. För, jag vill inte vara någons majorinett.
Haha, snygg vändning. Från 0 matlust, till utlägg om att bryta sig fri. Hmm, dags att mig samman och göra det bästa av jobbdagen.
Det får bli BoT polokrage och hoppas att axlar och nacke kan tänka sig slappna av, så jag slipper dundrande huvudvärk idag. Vi hörs igen ikväll, om jag fortfarande lever då ;)
Life is life.
Igår valde jag att släppa bomben om Greta till Sussie, tidsnog ska även ni får veta. Reaktionen blev som förväntat och jag insåg varför jag valt att skjuta upp det. Visst kan jag förstå hennes reaktion, men ändå inte. Mina beslut är trots allt mina beslut. Jag vet redan hennes åsikter om allt.
Greta bevisade återigen hur bra hon är. Med en gråtklump i halsen svängde jag in på gårdsplanen, men bara en blick av Greta fick alla världens problem att lyftas av mina axlar. Mina fina flicka, jag vet att det är rätt beslut jag fattat. Jag älskar den här hästen, oavsett vad omvärlden tycker!
Ta dig samman.
Jag tog mig "mod" och messade Sussie i fredags, igår fick jag svar på min fråga. Jagä r ledig de förmiddag jag vill, det finns inget som binder mig till hennes stall innan klockan tolv. Det känns så otroligt skönt, även om jag fortfarande kommer tillbringa mycket tid där. Idag börjar jag klockan tolv, hur skönt är inte det?!
Igär, när jag gick och la mig, hade jag massa planer på vad jag skulle göra innan jobbet. Framför allt skulle jag åka till Greta och rida henne, men jag backade ur det. För, nu tänker jag landa i vetskapen om att kunna vara ledig på förmiddagarna, om jag vill och behöver.
Helt plötsligt ser livet så ljust ut, misstolka det rätt! Jag älskar mitt jobb och förmiddagarna i stallet, men ibland blir det lite mycket att vara igång så många timmar/dygn och alltid ligga lite efter i fas med hemmalivet. Jag njuter av att kunna umgås med Pyzen, Pip, mamma, Greta. Helt plötsligt kommer jag ha tid över för kompisar, inte bara jobb. Life is good!
my beloved.
Its kinda cheezy to say but
You're everything I want
When I'm with you all the hurting stops
never stop believing.
Efter mycket funderande har jag som sagt fattat mitt beslut. Det känns bra, lite skrämmande, men bra. Jag vet att jag har folk i min omgivning, som kommer stötta, lika väl som jag vet att folk kommer ifrågasätta. Det enda jag vet med säkerhet, är att magen är lugn och tycker jag är klok.
Vet att det är lite småkryptiskt runt Greta just nu, eller har nog alltid varit, men jag ska låta er veta. Håll ut, allt ska bara bli helt färdigt först.
jag älskar dig.
Just for fun.
1.Hur gammal är du om fem år?
Så gammal som 25..
2.Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
Säger Morfar där, världen bästa morfar!
3. Hur lång är du?
174, typ.
4. Vilken är den senaste filmen du sett?
Hahahha, pinsamt nog halva American Pie2...
5. Vem ringde du senast?
Mamma
6. Vem ringde dig senast?
Marita :)
7. Hur löd det senaste sms:et du fick?
"Kommer du och möter mig så går vi direkt?:)"
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Helt klart att skicka sms!
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Skilda, tack och lov.
10. När såg du senast din mamma?
För en stund sedan.
11. Vilken ögonfärg har du?
Blågrön.
12. När vaknade du i dag?
Vilken av gångerna? Men runt sex/halv sju väcktes jag av hundskall, men vaknade på allvar först vid kvart över åtta.
13. Vad skrämde dig om natten som barn?
Mörkret.
14. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
Något dumt som sades idag antagligen ;)
15. Hur stor är din säng?
90, precis lagom :)
16. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar
17. Sover du med eller utan kläder på dig?
Nattlinne.
18. Hur många kuddar har du i sängen?
Fyra.
19. Vilken är din favoritglass?
Daimstrut!
20. Vilken är din favoritefterrätt?
Hmm, ingen aning.
21. Kan du spela poker?
Verkligen inte.
22. Tycker du om att mysa/kela?
Ofcourse.
23. Är du en beroendemänniska?
Minst sagt.
24. Har du någonsin åkt ambulans?
Nej faktiskt inte.
25. Föredrar du havet eller en bassäng?
Både och.
26. Vad spenderar du helst pengar på?
Just nu, grejer till mig själv.
27. Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Tittar så sällan, så har ingen favoit.
28. Vad har du för ringsignal?
Basketcase.
29. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
Tror det finns undangömt i någon låda, någonstans.
30. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
En dubbeldaim :D
31. Flirtar du mycket?
Är världens blygaste, så nej..
32. Kan du byta olja på bilen?
Nej (a)
33. Har du fått fortkörningsböter någon gång?
Inte än.
34. Läser du dagstidningen?
Händer lite då och då.
35. Dansar du i bilen?
Nej, men sjunger högt och falskt.
36. Vem var din favoritlärare på högstadiet?
Maria, utan tvekan.
37. Vad lyssnar du på just nu?
Mumin - I Mumindalen.
38. Har du varit med i tidningen?
Inte så jag minns.
39. Vad är det konstigaste du ätit?
Kan inte komma på något, på rak arm.
40. Vad är det för färg på din tandborste?
Vit och rosa.
41. Vem ringer du när du är arg/ledsen?
Ingen, slänger iväg mail till bästa Gunilla.
42. Har du någon piercing/tattoo?
Piercing i näsa och öron, tatuering på handleden.
43. Din största vinst?
Aladdins tillit.
44. Civilstånd?
Singel
45.Hur vill du att din kille ska vara?
En sån som får mig att må bra, på riktigt.
46.Vilka hemsidor besöker du dagligen?
Facebook, bdb, hotmail, blogg.se
47.. Är du fåfäng?
Nja, på en lagom nivå.
48.Ångrar du någonting du gjort?
Gör väl alla.
49.Vilket är ditt drömjobb?
Fotograf!
50. Vad har du haft för husdjur under ditt liv?
Katt, Kanin och Häst
51. Svär du ofta?
Lite för ofta.
52.Vad har du ätit i dag?
Mormors fantastiska mat!
53.Vad gör dig glad?
Sådär varmt glad, på riktigt? Greta!
54. Vad ska du göra i helgen?
Jobba, Pussa Greta, Longera hingstarna och jobba lite till.
55.Vad är det knasigaste du har gjort på fyllan?
Vet inte.
56.Favoritlåt?
Syster Sol - Kärleksrevolt
Jill Johnson - Love ain't nothing
Enrique Iglesias - Escape
57. Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Jag kan inte förneka den.
58.Vad har du på dig just nu?
Jeans, linne och tröja.
59.Vad är klockan just nu hos dig?
21:58
60. Var dessa frågor roliga att svara på?
Mest som tidsfördriv ;)
<3
Ett beslut är fattat och jag tänker ta alla ev. strider. För, jag orkar inte vinka hejdå till ännu en bästa vän. Jag har fått nog av det. Så, därför tänker jag hålla mitt löfte till Greta och kämpa för oss. Min älskade flicka.
To be or not to be.
Just nu snurrar tankarna, to be or not to be. That's the question. Jag älskar min flicka, så otroligt mycket, vilket gör att det inte borde vara något svårt beslut. Varför blir det lätta beslutet då så svårt? Jo, för att folk i mino mgivning kommer ha åsikt och redan nu börjar jag bygga upp mitt försvarstal. Galet, men sant. Hur gick det nu med att inte se problemen innan dem finns där?!
Dags för mig att återgå till jobbet, i 50 minuter till. Sen, ut till stall och ixa det lilla sista där. Yes, här jobbar vi dygnet runt.
Kaos, toppat med besvikelsens sötma.
jag är trött och besviken på mig själv, över att jag är så mesig och inte vågar ta tag i saker jag verkligen borde. Vad hände med att jag bestämmer över mitt eget liv? Ja, inte är det jag som bestämmer just nu. Suck. puck, pö. Jag fattar inte hur svårt det kan vara..
Lugna nätter och ömmande kropp.
Vet ni vad som är negativt med semester? Man slappnar av i kroppen och musklerna börjar såklart slappna av. Vilket betyder att jag just nu är suuuuuuuperöm i axlarna. Bara någon petar på dem, så gör det ont, gissa hur skumt det känns. Så, på med liniment så kör vi en ny dag på jobbet!
Att ha funnit sin rätta.
Som att semestern aldrig hade existerat klev jag åter in på jobbet idag. Yes, allt var precis som vanligt och inget hade förändrats. Det var bara att sätta igång och mocka, packa höpåsar, sopa och fixa med allt smått. Samma sak i butiken, som att jag aldrig varit borta. Det är konstigt hur livet rullar på, oavsett om jag är där eller inte. Haha, hur egoistiskt låter inte det.
Det var så fantastiskt att gå in genom stalldörren till Greta. Först spetsade hon öronen, men sen såg hon att det var jago ch spelade grinig, men efter lite klappande, borstande och småpratande tittade hon efter mig läääääänge när jag skulle åka. Min fina flicka, som jag älskar henne. För mycket för att vara nyttigt.
I have a dream...
Jag vaknade med ett ryck i natt, nedtryckt i sängen och kunde inte andas normalt. Åter igen, en helskum dröm som väckte mig mitt i natten.
Inatt slapp jag dock drömma om pappa, däremot besöktes jag av Inca och/eller Pärlan (mina förra hästar) Jag kan inte riktigt få kläm om vilken av de två damerna som hälsade på, men jag vet att det var någon av dem. Jag fick även besök av en änglakör som vandrade över ett fält och skön "Oh, kom låt oss tillbedja"
Det var skumt och för att kunna somna om var jag tvungen att ta mig ur sängen en stund. Hmm, snacka om att vårt undermedvetna kan skämta oss aprilo ibland.
Home again.
Min säng, min mysiga, mysiga säng. Min alldeles egna säng! Gissa om det är skönt att ligga i sin egen säng, efter 1,5 vecka i golvhöjd, på bara en madrass?
Pyzens välkomnade mig hem, genom att rymma. Jag hade hjärtat i halsgropen och såg framför mig hur han skulle vara ute hela natten. Tack och lov tog kattrackarn sitt förnuft till fånga och lät mig fånga honom. Min älskade lilla skrutt!
Nu sitter han vid ytterdörren och jamar/piper. Hmm, kanske blir utgång i sele för honom imorgon..
På tal om imorgon, så borde jag sova nu, för vid kvart i sju ringer klockan och det är dags att återvända till jobbet. Blandade känslor, men det ska bli bra. Bättre än på länge.
som en blixt.
Jag har länge funderat på en till tatuering. Suget har funnits där sedan jag gjorde den första, med andra ord i över ett år. Problemet har varit att jag inte vetat vad jag vill tatuera, men däremot vetat exakt var den ska sitta.
Som en blixt från en klar himmel insåg jag för en stund sedan. Jag ska tatuera in en färgglad fjäril på höger skulderblad. Ingen tvekan om saken, självklart är det ne fjäril som vill sitta där. Ååh, jag är peppad! :
Ducka, svinga, ducka, svinga.
På Spotify spelar Timbuktu, bakom mig ligger mina opackade väskor och i huvudet dunkar det av värk. Yes, en härlig tisdag.
Jag ska ge mig ut på stan, en sista sväng innan jag tar tag i packandet och hoppas få med mig alla inköp hem. Ni kan ju önska mig lycka till och hålla tummarna, för att väskorna inte är allt för små. Det har blivit lite mer handlande än planerat, men ibland behöver även jag skämma bort mig själv, sådeså!
En resa, tillbaka hem.
Det är måndag idag, imorgon tisdag och efter det kommer onsdag. Vet ni vad det betyder? Jo, att för första gången på 1,5 vecka ska jag få träffa mitt hjärta. På onsdagkväll, runt sådär halv sju tiden kommer jag gå in genom dörren och äntligen få pussa på fina, fina Greta igen. Life is freaking good!
Imorgon vid fem-tiden sätter jag mig på tåget hem. Det blir tråkigt, men ändå ganska skönt. Jag känner mig precis som hemma här i Stockholm, men efter så "många" dagar borta börjar jag trots allt sakna mamma, Pyzen och inte minst Greta. Det ska bli skönt att få sova i min egen säng, duscha i vår egen dusch, ligga i vår egen soffa och bara vara hemma.
På onsdagmorgon är det back too life, med andra ord tillbaka till jobbet och bara rulla på som vanligt. Eller nej, det är dags att säga ifrån och leva livet som jag vill ha det. Snälla, tänk lite extra på mig på onsdag. Det kommer behövas.
Dra i bromsen och håll den hårt.
Inatt vaknade jag med ett ryck och tårarna låg så nära. Nej, inte tårar, men rädslan. Jag vaknade av att pappa gapade på mig och var så jävla förbannad. Sådär arg som bara han kan vara. Det var den värsta känslan jag känt på länge. Hans röst ekade i mitt huvud i tio minuter efteråt och jag kunde inte slappna av på en bra stund.
På tv pratar dem just nu om drömmar. Det var någon som hade skickat in att dem drömt att de körde bil och inte kunde bromsa. Drömtolkaren förklarade att det är när man har för hög hastighet i livet och borde bromsa sig. Hmm, kan vara så att jag drömt det där för många gånger. Kanske dags att dra i nödbromsen och ta det lite lugnare?
Keep on walking.
Jag har gjort något jag inte trodde jag skulle göra, inte frivilligt i alla fall. Vi tog oss iväg till Hellasgården, utanför Nacka. Väl där väntade flera vandringsleder på oss och vi gav oss glatt ut, vilket slutade med att vi hade gått 1,2 MIL! Helt galet och från början trodde jag inte att jag skulle orka så längt, väl "i mål" var jag knappast trött.
Cina och Martin konstaterade att de var trött i fötterna, eller snarare fotsulorna. Jag kände mig som ett frågetecken, då jag inte kände något alls. Vi kom dock fram till att det antagligen beror på att jag går så mycket i jobbet. För, jag jobbar ca. 10h/dag och går/står runt 8,5h av den tiden. Yes, mina fötter är härdare ;)
Har ni någon arbetsskada?
Tävling.
Att göra, eller icke göra.
Den dagen jag vågar fatta ett fullständigt beslut om mitt hästliv, den dag jag väljer hur jag verkligen vill jobba med hästar, den dagen kommer jag också ta ett steg bort från någon del av det jag älskar. Jag jobbar med hästar, i ett tävlingsstall. Min fritid tillbringar jag i ett "mysstall" (Jag kommer inte på något bättre, men raka motsatsen till tävlingsstall)
Väljer jag att bli en tävlingsmänniska inom hästvärlden kommer jag även välja bort mysstallet. Väljer jag att bli en mysmänniska, då kommer jag per automatik välja bort tävlingsstallet. Inser ni hur svårt det blir helt plötsligt? Jag kommer på ett eller annat vänster "tvingas" välja bort en del av det jag lever i. Det är galet, men helt totalt sant. Jag är fast, med beslut som bara jag kan fatta. Jag är fast, med beslut som jag inte vågar ta, för jag är rädd för hur folk i min omgivning ska reagera. Jag har beslut att fatta, men jag vågar inte fatta dem, för jag vet hur folk kommer reagera.
Jag håller på och formulerar ett "försvarstal" i min hjärna, för att kunna framföra det beslut jag egentligen redan har fattat, men inte vågat säga. Jag har redan "valt sida", men jag försöker förtränga det, för jag är rädd för den respons jag kommer få. Jag vet med mig att jag har folk i min omgivning som kommer anse att jag gör fel val, även om jag fattar ett beslut som jag tror på och känner är rädd. Jag vill inte fatta ett beslut, för jag vet med mig att jag kommer förlora en del av det jag idag har..
Den jag är, den jag var, den jag vill vara?
Framför allt funderar jag över vad jag vill med mitt hästliv, vad vill jag satsa på? Åt vilket håll ligger mitt intresse? Är jag en tävlingsmänniska, eller är jag en "mysmänniska"? Svaret är för mig egentligen givet vid det här laget, men jag vill inte riktigt lyssna på mig själv.
En gång i tiden hade jag Pärlan, min bästa vän och värsta fiende. Med henne försökte jag vara både "mysmänniska" och tävlingsmänniska. Med henne tappade jag bort mig själv och jag är rädd för det jag kommer finna när jag nu söker efter mig själv.
Det enda jag vet är att när jag går in genom stalldörren, ser Gretas spetsade öron och trygga blick, då bubblar skrattet upp i halsen, jag blir varm inombords och jag försvinner för en stund från alla andra bekymmer i världen. Hur kan det då vara så svårt att fatta ett beslut?!
när hjärtat funnit sin like.
jag saknar mitt hjärta, min bästa vän och min livskraft.
jag trodde inte jag älskade henne på det här sättet, att jag skulle sakna henne såhär mycket, att jag skulle vara såhär rädd för att förlora någon. min älskade, älskade tjej. jag skulle ljuga om jag sa att jag är trygg med att inte stå som ägare, det skrämmer mig så jäkla mycket. vetskapen om att jag egentligen inte har något att säga till om, att jag en dag kan stängas ute och att hon så snabbt, så lätt, kan försvinna ur mitt liv. min fina, älskade flicka. tanken skrämmer mig, men det skrämmer mig lika mycket att bli hennes ägare. ingen vet vad hon kommer hålla för, ingen. jag vet inte vad som kommer hända i framtiden. jag älskar den här hästen, av hela mitt hjärta, mer än vad som är sunt för någon av oss. jag önskar jag var modig nog.
Snabb update.
Jag har precis kommit upp ur ett varmt och mysigt bad. Musklerna tyckte det var en god idé, att få slappna av. Nu är det fler avsnitt Grey's som gäller och framåt tretiden kommer fina Cina hem, då får vi se vad som händer.
Sleep tight.
Jag har fått köpt en till tröja, en ny säsong Grey's, ett anteckningsblock och lite annan smått och gott. Överlag är jag väldigt nöjd med de inköp jag gjort under veckan och kontot gapar inte tomt, hur bra känns inte det?!
Nu ska jag ge mig på lite sömn, imorgon är en ny dag och då ska jag åter igen försöka knåpa ihop lite inlägg av större intresse. Något speciellt som lockar er att läsa? :)
Morgonbestyr.
Någon gång under natten har jag kladdat ner mer i mitt block, utan att egentligen veta om det. Bra gjort Rebecka, bra gjort! Men, det var kladd av värde and I like.
Nu har jag tagit tag i "mitt" rum, plockat upp från golvet och sett till at man kan gå där inne. Yes, jag har varit i Stockholm i 3 nätter och man skulle kunnat tro att en bomb hade exploderat i Cina och Martins arbetrum. Pinsamt, men sant! Så, då får man helt enkelt hugga i och göra lite fint :)
(Såhär fint städat är det nu och yes, det är en tvättbjörn ni ser i sängen. Jag reser INGENSTANS utan Twettis, trots att jag fyller 20 till sommaren.)
Planen för dagen är att ta mig iväg till East Street Piercing och köpa lite nya piercingar till näsan. Jag har ju haft samma sedan jag piercade näsan för ett halvår sedan, så nu tycker jag det är på tiden att skaffa sig någon ny. Mitt största beslut just nu är huruvida jag ska ta ne promenad, eller tunnelbanan bort till East Street. Tunga beslut, haha.
Golden Gate W
Golden Gate W
u: Golden Chablis e: Non Stop R eu:Acapulco Gold
Kön: Sto f.2055
Uppfödare&Ägare: Marita Schmidt/ Wallwein's Stuteri.
För att komma fram till min och Gretas historia, måste vi börja några år tidigare, närmare bestämt i april 2010, då jag på nytt hade börjat vara hos Sussie. I stallet fanns då en treåring vid namn Irma, som skulle ridas inför treårstestet. Irmas ägare var Marita, samma Marita som äger Greta. Treårstestet kom, Irma visades och här skiljdes våra vägar, eller de delades lite lätt.
Marita och Sussie fortsatte hålla kontakten och Marita dök även upp i butiken lite då och då. Irma fick föl och jag började jobba hos Sussie, på allvar. En dag stod Marita i butiken och frågade om jag ville följa med på fölvisningen med Irma och hennes föl Clara. Jag sa ja och någon månad senare satt jag i bilen med Marita och två hästar i transporten.
Åter igen skiljdes våra vägar, men inte för så lång stund. Någon månad senare var Marita åter igen på plats i butiken, pratade med Sussie och diskuterade hur Irma skulle sättas igång, då vände sig Marita mot mig och frågade om jag ville. Jag blev hedrad, men backade. Jag var inte redo att sitta upp på den hästen, min kunskap skulle inte räcka till. Men, efter lite funderande och ett nytt år på intågande mailade jag Marita och frågade om jag fick komma upp och borsta på Irma och Clara i alla fall. Svaret jag fick var ett "Självklart!"
Sagt och gjort, en dag efter jobbet åkte jag upp till stallet, gick in och kände mig som hemma direkt. Jag borstade och pussade på Irma och Clara, gången efter bara på Irma, men hon kändes inte riktigt som min typ av häst. Jag vände mig åt höger, kliade lite på hästen bredvid och åkte vidare hemåt.
Nästa vända upp till stallet kliade jag återigen på hästen till höger, mötes av en fantastisk blick och tillit i ögonen och var bomfast. Den hästen var Greta, min Greta.
Den 5 februari ungefär en månad efter min förälske i Greta, ringde telefonen, med en stressad Marita i andra änden. Efter lite fix och trix hade jag lovat att ta stallet på måndagen. Tisdagen ringde åter telefonen, ett samtal som skulle komma att vända upp och ner på min värld. Ett erbjudande som bara en dåre skulle tacka nej till, den dåren är jag.
Idag ser jag Greta lite som min egen, även om det inte finns på några papper. Eller, jag älskar henne precis som att hon vore min egen. Hon är en trygghet i min vardag och hon påminner mig alltid om den självklarhet som finns inom hästvärlden, självklarheten att vara sig själv, hålla på med hästar av ren kärlek och leva i nuet.
Sakta, men säkert, håller jag på att sätta igång henne, se vad hennes kropp håller för och hoppas att jag en dag vågar ta det erbjudande jag fick, den där tisdagen i februari. Greta har nämligen en skada i korset, som gör att vi egentligen inte vet om hon håller som ridhäst, endast tiden kan utvisa och jag hoppas på det bästa.
Väljer ni att stanna, kommer ni få se var tiden för mig och Greta, var vi kommer landa och vad vår tid ihop kommer leda till. Jag vet inte, Greta vet inte, Marita vet inte, ingen har några svar och jag, jag är världens lyckligaste för det och kommer alltid vara otroligt tacksam för den möjlighet Marita gett mig, med denna underbara häst!
En gammal dröm, som blir ny.
Ibland är det nyttigt att träffa nya människor, dela med sig av gammalt och få en ny syn. Ibland inser man att det där man tryckt undan, kanske är en gåva värd att vårda.
Vem vär jag? Vem tror ni att jag är? Vem vill jag vara?
I vår omgivning kommer vi alltid stöta på människor som vill förändra oss, forma oss och som inte kan acceptera hur vi är. Det är lätt att fastna bland dessa människor, speciellt om de har något vi önskar vi hade, då blundar vi och ignorerar att de försöker ändra oss. Det är lätt att följa strömmen, bara nicka, hålla med och trycka undan vår egen vilja. Det blir så mycket lättare då, det krävs inte lika mycket energi, för man slipper tänka efter och bara följa med i svängarna. Men, för varje beslut vi fattar, på någon annans vilja, tappar vi bort en dal av oss själva, släcker en del av vår egen glöd och förlorar en del av vår identitet. För varje beslut vi fattar, på någon annans grund, så tar vi ett steg bort från oss själva. För varje beslut vi fattar, utan egna åsikter, får vi svårare att fatta våra egna beslut, med våra åsikter som grund.
Det måste inte vara en konkret handling, ingen nick, inget leende. Det kan vara det där lilla, lilla, att inget göra, inte stå upp för sin åsikt. Inte säga ifrån, inte byta låt på stereon, inte våga ta plats.
Det är så lätt att fastna, följa i någon annans fotspår och tappa bort sig själv. Lika lätt som det är att följa andra, lika svårt är det sen att ta sig loss, stå upp för sina egna åsikter, säga nej när den andre säger ja och ta ett steg tillbaka till sig själv. Det krävs ett uppvaknande, en insikt och ett mod för att inse att man inte är sin egen. Det gör ont, är skrämmande och tufft. För, vem vill komma på sig själv med att vara en dålig kopia av någon annan, när man kan vara sig själv?
Jag är mitt uppe i kampen att ta mig tillbaka till mig själv, att låta min vilja bli min igen. Allt som oftast "öppnas mina ögon" och jag inser att såhär vill jag inte ha det, det här är inte jag, jag är ju på det här viset och vill egentligen göra såhär.
Vet ni varför det känns så svårt att bryta sig loss? Det handlar inte bara om mig, utan om relationer i min omgivning. Folk jag ser upp till, som funnits med mig länge, stöttat och burit mig. Folk som jag älskar, men vars handlingar jag inte älskar eller kan stå får. Folk som betyder mycket, men som får mig agera på ett sätt jag inte vill. Det gör ont, är tufft och lite av en mardröm.
Vem är jag? Vem tror ni att jag är? Vem vill jag var?
För fin för den där perfekta killen?
Tanken slog mig när jag satt och tittade på mellofinalen förut. Den dagen jag blir tillsammans med någon vill jag inte att han ska varasådär supersnygg, men babylen hy och allt sånt där, för jag skulle inte passa in vid sidan av. Jag är en helt vanlig tjej, med fett på magen, finnar i ansiktet, tovor i håret och håriga ben. Jag skulle inte passa in bredvid en glänsande pojkvän.
Så, tror ni att man kan vara för fin för någon, eller har det bara med mitt självförtroende att göra?
Tidsinställt.
Det andra inlägget kanske mest intresserar mig, haha. Men, det kan vara spännande att läsa, för de nyfikna.
Nu ska jag återvända till mitt mailskrivande och se var jag landar någonstans.
En morgon.
Min dag börjad med att byta säng, ligga och läsa, ta mig upp och handla, steka pannkakor, titta på melodifestivalfinalen (som jag missade när jag satt på tåget och internet bråkade) Nu har jag landat vid köksbordet, med ett block bredvid mig. Jag har en text att skriva in här, lite mail att skicka iväg och annat smått och gott för mig.
Dagens plan är helt enkelt att njuta av livet och den fria tid jag har. Kanske ta tag i lite gamla drömmar, öppna ett dokument och hoppas att orden vill flöda. Den som lever får se :)
Brutna löften.
Nu blir det att läsa en stund, sen sova riktigt gott. Det borde ni andra också satsa på, så hörs vi imorgon :)
-
Det kan ibland krävas att man går vilse, för att kunna finna rätt väg.
Dags att ila.
Vi hörs senare i eftermiddag/kväll. Tanken är att fixa en del tidsinställda, med spännande innehåll. Sköt om er!
3 dygn senare.
Natten måndag-tisdag sov jag otroligt gott. Iofs vaknade jag en gång i timmen och behövde ändra ställning, men jag sov från elva till sex, vad mer kan man begära på ett tåg? Även denna resa slutade med försening, dock bara på strax över timmen. Fina Cina mötte mig på stationen, så jag slapp tunnelbanan med alla mina väskor. Väl hemma i lägenheten landade jag i soffan, läste en stund, startade tv'n, läste lite mer och somnade, vaknade till, läste åter igen en stund och somnade om på nytt. Mamma ringde vid tio i ett och först då vaknade jag till ordentligt.
Jag har fortsatt vara trött hela dagen och inte gjort så mycket mer än legat i soffan, duschat och handlat mat. Det här är en konstig känsla och tankarn snurrar i mitt huvud. Någonstans inser jag att mitt sätt att leva och jobba håller i längden. Jag hoppas att få lite distans och rätsida på det när jag är här, jag börjar redan nu komma fram till olika förslag. Vi får se vad som händer under veckan, jag vet i alla fall att jag ska försöka ha semester och ta det lugnt, men vi får se vad hjärnan och kroppen säger om det.
Nu tänker jag läsa och sova, så hoppas jag hitta inspiration imorgon till att skriva något vettigt här :)
.
jag saknar dig
Strax över 30 timmar utan min gullfia och jag saknar henne redan. Hur ska jag överleva den här veckan? Min fina, fina skrutta.
På resande fot.
Nu har jag landat på tåget, har krupit upp i min stol, ska srax starta en film och vänta på att vi landar i Stockholm. Där går Mari på och jag flyttar in i en kupé tillsammans med henne.
Det ska bli superspännande att se vad denna veckan bjuder på, dels så har jag och Mari inte träffats mer än typ 3 minuter innan, dels har jag inte bott med hundar innan. Så, det får bära eller brista helt enkelt :)
Det är beräknat att vi ska landa i Umeå vid kvart över sex imorgonbitti, vi får väl se om SJ lyckas hålla sina tider eller inte. Only time self knows.
Nu rullar vi in på Skövde station och jag tänker plugga i hörlurarna. Vi hörs lite senare, då ska ni även få höra om dagens tur med Greta den fine.
Bästa Mari! Snart, snart möts vi äntligen.
Semesterlycka.
Ny dag, nya tag och 1,5 veckas semester!!!!!!
Igår gjorde jag sista jobbdagen på 1,5 vecka, gissa om det kändes skönt? Idag ska jag en sväng till finaste Greta, rida en sväng, ta mig hem, packa det sista och vid 17:47 sitter jag på ett tåg, med slutmål Umeå. Det känns galet, nervöst och spännande.
Efter lång tids pratande, mesande och framskjutande är det dags, jag och Mari ska träffas! Det blir någon dag i Umeå, sen styr jag nosen mot Stockholm och Cina och Martin. Jag tänker njuta som tusan av min semester, sakna, Pyzen och Greta, njuta lite till och ta det lugnt.
Självklart är datorn med, så ni kan vara lugna, det går att följa mig och se vad jag har för mig :)
i'm in love.
Men, idag är den där känslan extra stark och jag älskar henne lite sådär extra mycket. Jag kan inte förklara varför, jag kan inte förklara hur, men idag kröp Greta lite närmare hjärtat. Jag stog och småprattade med henne under hela den tid jag borstade henne och hon stog och lyssnade, spelade med öronen, skakade på huvudet och halvsov om vartannat. Jag, jag njöt bara av att vara i närheten av henne och insåg; woow, vilken fantastisk häst!
Det slog mig även vilken otroligt lycka jag har i livet, vilka möjligheter och förmåner. Jag har fått möjligheten att sköta om en häst, av renaste guld, utan att ha några krav på mig. Jag får svänga in varje kväll om jag så vill och bara göra ingenting. Jag får gå rakt in i huset och känna mig som hemma, där är jag aldrig gäst. Jag har svårt att förstå den öppenhet som Marita visar, men jag är glad över att jag fann den och jag tänker vårda den väl!
Let it snow, let it snow, let it snow.
Imorses, när jag gick ut i köket för att ge katterna frukost, kikade jag ut genom fönstret och såg......massa vitt. Yes, det har snöat som tusan i natt och det bara fortsätter!!!
Jag vet inte om jag ska skratta, eller gråta, tycka om eller avsky. Jag har verkligen ingen aning, men det är bara att jobba på som vanligt och hoppas att det snart smälter undan igen. Till helgen ska det ju bli 10 plus här, lagom då flyr jag till Umeå. Smart drag om jag får säga det själv, haha.
En rak höger?
Det låter allvarligare än vad det är. Vid två tillfällen råkade bara min näsa vara på fel plats, vid fel tillfälle. Jag som alltid har haft lätt att blöda näsblod insåg att here we go again. Handleden har varit i bandage, pga. någon skum överansträngning, så det bandaget fick helt enkelt agera bloduppsugare en lite stund.
Jag fick i alla fall borstat på min älskade flicka och pussar på henne, vilket var planen från början. Nu tänker jag borsta mina tänder, krypa ner i sängen, titta Grey's lyssna cd-bok och sova supergott!
-
Ikväll insåg jag, ännu en gång, hur bra jag trivs hos Greta. Med en trötthet utan dess like svängde jag upp mot stallet, men väl inne i stallet, klappandes på den finaste log jag från öra till öra. Jag mår så otroligt bra i hennes närhet. <3
Ett försök att fly från känslan av rätthet.
Idag fick jag höra, inte sagt rakt till mig men runt mig; "Man ska aldrig bli kär i en häst som inte matchar ens mål!" Det prickade mig och jag har gått runt och tänkt, tänkt och tänkt. Jag är totalt super förälskad i Greta, det kan jag säga utan att tvivla på orden. Jag trivs så himla bra i hennes närhet och jag saknar henne varje sekund jag inte är där, trots att hon inte är min egen och jag inte är redo för att låta henne bli det, än.
Men, vad vill jag då? Hur vill jag att mitt hästliv ska se ut? Egentligen vet jag, så otroligt väl, men jag tänker fortsätta förneka ett tag till. Jag började öppna mig igår, lät någon annan få reda på vad jag egentligen vill, men jag vågar inte riktigt erkänna för mig själv än.
Vad ville jag ha sagt med alla dessa ord, egentligen? Jag har ingen aning, men sånt är faktiskt livet. Man vet inte alltid varför, men man vet att det är rätt.
Min skyddsängel.
När jag tog bort Pärlan lindade jag in alla glada minnen med henne i en säck, knöt ihop den hårt och stoppade in långt, långt inom mig. Varför kanske ni undrar? För att överleva, för att stå stadig i mitt beslut, för att inte backa och för att inte gräva ner mig i sorgen. Jag fick sagt till mig "Du måste minnas det jobbiga, det svåra stunderna, då du suttit och gråtit och avskytt Pärlan, för att inte ångra dig" Det var precis vad jag gjorde och det är exakt vad jag har gjort i snart två år. Jag har tryckt undan alla glada minnen med Pärlan, alla de stunder som värmt mitt hjärta så otroligt mycket. Jag har förträngt de stunder om fick mig att le stort åt livet. Till vilken nytta?
För mig blev det ett sätt att överleva, att trycka undan alla glada stunder med Pärlan, men nu det senaste har det bara gått på rutin. Standard frasen har varit "Jag skaffade häst för tidigt och hade för lite kunskap."
Det är också sanningen, men det finns så mycket mer bakom mig och Pärlan.
>
Idag är första gången på länge, riktigt länge, som jag faktiskt känner mig stolt och lycklig över min och Pärlans resa. Varför, det kan jag inte svara på, kanske börjar jag få distans till det hela, kanske börjar jag bli vuxen, kanske, kanske, kanske. Ikväll insåg jag vilken resa jag gjorde med Pärlan, hur fin hon faktiskt blev i kroppen. Den tufsiga lilla häst som kom, fanns inte när hon åkte. Jag gjorde något rätt, någonstans på vägen.
Ikväll kan jag titta tillbaka på bilderna, utan att det kniper i magen och jag trycker ner mig i skiten. Ikväll kan jag titta på bilderna, le åt dem och tänka att "Fasiken, det där var jag och Pärlan i ett nötskal men tusan va roligt vi även hade det!"
Ikväll är jag stolt över den häst jag hade, som jag trots min bristande kunskap fick att glänsa som en stjärna, den där sista sommaren. Ikväll är jag stolt över den resa vi gjorde tillsamma och ikväll tänker jag titta på fina bilder och le, njuta och komma ihåg alla fantastiska stunder vi hade.
Pärlan, samma dog osm hon kom och två dagar innan hon avlivades. Min fina flicka.
<3
Jag har gjort premiärturen på fina, underbara Greta. Jag njöt av att sitta på hennes rygg och känna hennes skritt under mig. Det kändes sådär superbra och jag går runt och ler fortfarande, vissa gånger bubblar skrattet upp inom mig och jag kan inte riktigt förstå vad som händer. En dag, en dag ska jag våga ta alla chanser jag just nu tvekar på.
Jag har svårt att förstå vilken fantastisk verklighet jag lever i. Jag får jobba med de djur jag älskar, på fritiden har jag ett stall att åka till, jag har världens bästa vännero ch familj runt mig, de finaste katterna man kan ha och jag har en sån trolig trygghet. Hur blev det såhär egentligen? Jag har svåart att förstå att min kaotiska uppväxt har utvecklats till något såhär vackert, underbart och obegripligt. Jag vågade aldrig drömma, nu lever jag mitt uppe i det.
Den underbara utsikten från Gretas rygg. För en stund, var jag starkast i världen och inget, inget kunde rubba mig. En lycka, som jag inte känt på så långe. En total frihet. Min älskade, älskade flicka.
hard work, worker.
Jag var helt slut när jag kom hem igår och orkade knappast lyfta mackan till munnen. Träningsvärk är det inte riktigt, mer som att musklerna bara är trötta. Härlig känsla inför dagen ;)
Nu sitter jag och äter frukost, efter att ha tittat på tre avsnitt Grey's. Om en liten stund drar jag mig mot tåget och sen bussen. Dagen tänker jag tillbringa på Sotlanda Gård :)
Den bästa motion är den man verkligen gör.
Tidig uppgång idag, för att köra ut reklam. Fem i sju satt jag och mamma i bilen, kvart över elva var vi hemma igen. Det är faktiskt skönt att ha reklamen gjord så tidigt på dagen och framför allt helgen!
Jag har haft Hanna här hela dagen och har precis lämnat av henne vid tåget. Planen var att ta en sväng till gymmet, när jag ändå var utanför lägenhetsdörren. Riktigt så smidigt gick det inte, gymkortet är putsväck. Jag vet att jag hade det senast i onsdags, men nu hittar jag det inte... Planen är att när klockan är sex ska jag ge mig på att leta upp kortet och dra mig iväg mot gymmet.
Är det verkligen mig ni menar?
För mig är det makalöst, obegripligt och jag kan inte låta bli att undra vem tusan det är dem har träffat, men ändå. Wow! Jag blir blyg, tyst och fundersam. Tänk, att folk ser upp till lilla mig, vuxna människor till på köpet! Häfigt.
Lyckopiller.
Gårdagsmorgonen var kaos och jag funderade på vad tusan jag jobbar någonstans, men vissa dagar blir bara sånna. Allt slutade med att jag skrattade gott framåt kvällen och påväg hem från Greta funderade jag på om jag var sinnessjuk, eller bara lycklig. Det slutade på det sistnämnda. Jag har ett fantastiskt jobb, otroligt möjligheter och världens bästa häst att ta hand om!
