Ett mirakel :)
Jag glömde ju nästan:
Inatt föddes "Lasse"
e. Jester W
u: Illosion W
Follow your dreams.
Tid är bokad, transport är fixad och sällskapsperson är löst. Med andra ord, lördag den 30/6 ska jag och Greta ut på äventyr. Vi ska börja en resa som jag drömt om under många, många år, men som jag under de senaste åren gömt undan. Jag ska följa den väg, som egentligen är min.
Jag och Greta ska ge oss iväg till Kungsbacka och träna för en tjej som jag länge följt. Hon är otroligt med sina hästar och jag kan bara drömma om att en dag vara hälften så bra som hon är. Jag lovar er att när jag varit iväg kommer det en bildbomb, men jag vill inte säga mer nu. Det ärcker med den nervositet, förväntan och spänning som redan börjat byggas i min kropp. Det här kommer bli bra, så otroligt bra!
Du kom, när jag behövde dig som mest. Mitt hjärta.
Oh, happyday.
På tisdag är det dags för Erikas student och ev. kommer jag finnas med på hennes studentfest på kvällen. Hur awesome som helst och jag tänker fira som tusan! För, jag tänker ta igen allt jag inte firade på min egen student, jag tänker vara vild, fri, ung och lycklig. Det där som jag inte tillät mig för ett år sedan.
Nu tänker jag krypa upp i sängen, äta glass och kolor, läsa och njuta av att livet faktiskt är bra, om man tittar från rätt vinkel.
Bästa NVTE3.
Ett kaos.
Igår tog jag tag i mitt liv och plockade undan all skit på mitt golv, så planen är väl att dammsuga mitt rum innan jag åker, samt byta lakan. Det är sjukt hur snabbt och lätt mitt golv blir överbelamrat av saker. Jag skyller på att jag är hemma så lite, så jag hinner inte lägga grejerna på rätt plats när jag är hemma ;)
Hejhejhallå.
Idag var Linnea ute och masserade Greta, som fick godkänt. Det gillar matte och känner sig trygg i det hon gör. Jag tänker fortsätta som innan, men med an annan sadel, haha. Den som vi ridit i hitintills visade sig vara ojämn i sin stoppning och trycker med på vänstersida, än höger. Inte konstigt att jag ständigt känner mig sne när jag rider ;)
Jag har haft ont i mitt knä sedan lördagkväll och insåg för en stund sedan varför. Jag har ridit Greta och i stigbyglar som är fasta, alltså inte ledade. Inte bra tycker mina knän och säger upp sig.. Så, när skattepengarna ramlar in på kontot blir det att införskaffa sig ett par BowBalance, för dem vet jag att jag kan rida i i timtal, utan att få ont..
Bästa Loppan <3
Resultat.
Jag har hinkat i mig vatten som en tok efter testet, trots det börjar vätskebristhuvudvärken komma smygande. Inte så värst skönt.
Imorgon är det tidigt morgon igen, så jag tänkte faktiskt krypa ner i sängen redan nu. Eller, först fixa kvällsmat och sen krypa ner i sängen. För, imorgon ska jag ha energi nog att rida min finis efter jobbet.
Det är dags!
Störredelen av natten har jag drömt om treårstestet, eller resan dit. Vi har haft hästar som hoppat över bommar, folk som inte kan köra hästlastbil/transport, varit vilse, tappat bort oss, fått ställa in och allt annat som kan tänkas hända. Känns som en bra uppladdning ;)
Vi hörs senare ikväll, när jag behagar ramla hem. Sköt om er.
Tröttis.
Ögonen är supertrötta, efter att ha varit ute i solen på förmiddagen, jobbat butik eftermiddag, sprungit mellan stall och butik för att fixa inför treårstest imorgon och sen avsluta allt hos Greta och hovslagare på besök.
Med andra ord, en intensiv dag har nu gått till enda och jag planerar att sova stenhårt, fram tills klockan ringer extra tidigt imorgon...
Jag älskar dig.
Jag borde vara påväg till jobbet nu, eller i alla fall till skorna, för att sen ta mig till jobbet. Men, min kropp var i behov utav vätska först ;)
Igår blev det en promenad med Greta. Vi var ute i skogen i en timme, gick över smala stigar och sumpig mark. På ett ställe var det brädor utlagda, som var ca 25 cm breda. Tveksam till om Greta skulle kunna ta sig över gick jag föst. Efter mig hör jag "Klipp, Klopp, Klipp, Klopp" och inser att Greta balanserat på samma planka som jag precis gått på. Massa, massa beröm och hon såg supernöjd ut. Lilla flickan. <3
Ikväll kommer hovslagaren ut och Greta ska få skor fram. Så, vi hörs kanske ikväll. Ha en härlig dag i solen, för det tänker jag ha :)
Mitt fina hjärta.
Lilla frökenfräken.
Jag vaknade av att någon jävel fick för sig att klippa gråset, sådär vid sju på morgonen. Hur ofta gör man det?! Dock lyckades jag somna om lika snabbt som jag vaknade och öppnade ögonen på allvar vid 8:24, då Hanna skickade ett sms. Min väckarklocka hade då ringt i 30 minuter och jag hade snoozat varje gång. Är det sånt som kallas för trött?
Planen för dagen är först jobb från tolv till sex, där någonstans ska lillfröken Bee badas inför torsdag. Sen drar jag iväg ill finaste Greta och myser med henne. När jag kommer hem och vad kvällen bjuder på då, ja det får vi helt enkelt se.
Lilla Bee, för typ ett år sedan.
iiiiii-iii-iii will always love youuuuuu!
Oups, min lässtund i hagen blev en sovstund i hagen. Eller, i hagen är fel ord. Precis utanför hagen stämmer bättre.
Jag tog med mig en bok och ett fleecetäcke, gjorde det mysigt för mig och kura ihop mig. Läsandes en stund och sedan gjorde sig tröttheten påmind. Jag la ner boken i två minuter och sedan sov jag. Jag vaknade med ett ryck typ 30 minuter senare, till ljudet av galopperande hovar. Hur mysigt är inte det?!
Påtal om mysigt, så får Greta framskor på onsdag och måndag nästa vecka får hon massage. Fina flickor ska skämmas bort, så är det bara!
Finaste grisen. <3
snurra min jord igen, radion spelar vår sång.
Just nu håller jag på att ladda hem Vegas Pro, för att kunna knåpa ihop någon mysig film på Greta :) Vi får se hur det hela slutar, då majoriteten av allt jag filmat är filmat i stående läge och jag har ingen aning om hur man roterar en film. Är det ens möjligt?! Hoppas möjligheten finns i Vegas, annars får jag komma på något annat sätt att läsa det på..
idag blev det att tvätta Gretas sår, som förövrigt börjar se riktigt fint ut. Fortsätter det läka i den här takten borde det snart vara bort. Nu ska bara skor på fötterna, sen är vi redo att ge oss ut på vägarna igen. Tillbaka till ämnet, haha. Efter att såret var rent ställde vi oss ute och ryktade, myste ohc fotade lite. Ut i hagen med Greta och jag gav mig ut med kameran i hagen och fotade litegrann. Svårt väder, då solen ena stunden var framme och nästa gömde sig bakom ett moln, men lite fint följde med hem i alla fall :)
Bjuder på en bild på tjocka Irma, som vilken dag som helst kan få för sig att trycka ut ett föl...
Lek med rep :)
Har man inget för sig, då tar man sig något att göra.
Jag har nu splitsat ihop ett grimskaft, av hamparepet som låg på mitt golv. Jag har skjutit upp det ett par dagar, men nu hade jag ordentligt med tid över, så tog glatt tag i det. Jag tycker det är riktigt roligt att sitta och spllitsa, men önskar att jag kunde fler sätt. Som det ser ut nu vet jag hur man gör ögonsplits och krona, men inte mer. Det kommer väl med tiden ;)
Nu är planen att fixa lite i min bokhylla och sortera om runt böckerna där. Inte för att det egentligen behövs, utan för att det är roligt och jag inte är riktigt nöjd med hur böckerna står nu ;)
Bild på ett grimskaft jag splitsat tidigare, som ska användas för dörren hos Sussie.
Framtidplaner.
Igår slängde jag iväg ett mail och hoppas på svar så snart som möjligt. Blir det som jag vill kommer jag och fina bus dra iväg till Kungsbacka en lördag framöver och förhoppningsvis få in lite rutin på att ta oss dit. Nu har jag alla chanser jag valde att inte ta med Pärlan och jag tänker inte sabba det en gång till!
Modellsommar.
Boken är slut och jag har lika många frågor nu, men av annat slag. För första gången på länge är jag inne i ett bokstim och njuter av varje kapitel jag får chans att läsa. Hur bra kan livet vara egentligen?!
På botten och vänder.
Greta var stressad, jag hade noll i tålamod och allt slutade i kaos. Till slut satt jag av och gick med henne i tjugo minuter, tills vi lugnat ner oss och hon hade hunnit torka. Väl i stallet tvättade jag såret, pussade och släppte ut henne i hagen.
Jag fattar inte hur jävla blåst man får lov att bli. Varför i helvete skulle jag ens upp på hästryggen? Jaja, man lär så länge man lever..
Goodnight, sleep tight. Don't let the bedbugs bite.
Let your heart decide.
Jag står som fodervärd på Greta. Papprena är skriva, sedan fyra dagar tillbaka och det är faktiskt på riktigt. Jag har svårt att få in det. Jag står med häst igen, med en vän vid min sida. Jag, som aldrig trodde jag skulle klara av det, står åter igen med en häst vid min sida.
Det känns så otroligt rätt och jag får ständigt positiva reaktioner öst över mig. Jag inleder alltid med, den numera standardiserade frasen, "Ett åtta-årigt sto, efter Non Stop R, men hon har en gammal skada i korset, så vi får se hur hårt hon går att rida. Hon har i alla fall inte visat något än, när vi bara är ute i skogen, men det är där jag trivs och vill vara just nu."
Majoriteten har reagerat positivt och tycker det är bra. Att jag varit utan häst för länge, att det inte spelar någon roll om skadan skulle visa sig på nytt, så länge jag har en häst som jag mår bra med, har roligt med och som inspirerar och motiverar mig.
Jag har svårt att se de positiva reaktionerna, då jag lätt hakar upp mig på folks negativita reaktioner, specillt om de kommer från de man vill ska stötta. Men, tio positiva börjar väga upp en negativ och jag vet med mig att i detta fallet har jag gjort så rätt jag kan göra. Jag har fattat ett beslut, som känns rätt för mig. Jag har valt att följa mitt hjärta, för första gången på länge. Passar det inte folk i min omgivning, då tycker jag snarare synd om dem, än om mig själv. För, jag är värd den här chansen, den här hästen och att få leva ett otroligt härligt hästliv. Med en häst som jag älskar, av hela mitt hjärta!
Jag avgudar dig och allt du någonsin kommit att stå för. Mitt hjärta.
För första gången på länge har alla andra hästar kommit i skymundan. Jag går inte runt och tänker på Inca, Pärlan och Galax på samma vis som jag gjort innan. Jag har tagit ett steg framåt, ser framåt och lever i det jag har. Tillsammans med min fina flicka.
-
Jag kan stå i timmar och titta på Greta som äter, förundras över hur jag hade turen att träffa denna underbara varelse. Jag är jordens lyckligaste.
Du gjorde ditt val, redan när du valde att borsta på henne och inte någon annan.
För ett år och elva månader sedan räknade jag de sista dagarna med Pärlan. För ett år och elva månader sedan hade jag och Pärlan exakt en vecka kvar, ihop, som ett par och Pärlan i sitt liv. För ett år och elva månader sedan släppte jag alla krav, varenda ett och bara njöt av att ha häst. Jag skrattade mig igenom hela sista veckan med Pärlan och vi hade så himla, himla roligt. Varför? För jag inte satte upp ett enda mål, jag hade inte ett enda krav på oss. Vi bara var.
Det där självklara i hästvärlden, förmågan att bara vara, bara vara här och nu, är något jag haft lätt för. Det har varit något som jag haft som gåva och kunnat använda mig av. När jag fick Pärlan förlorade jag den gåvan, för mig fungerade det inte att vara här och nu, samtidigt som jag skulle få allt att gå ihop. Skola, vänner, familj, ekonomi, allt, allt, allt.
När jag gjorde mig av med Pärlan, när jag fattade beslutet att lämna en fullt frisk häst på djursjukhuset i Skara för att släcka hennes ljus, då bäddade jag in det sista hopp om att en dag bara vara med hästar. För jag avlivade henne för att jag ville komma längre, jag hade mål som kan inte kunde komma till så länge jag hade kvar Pärlan. Och för att nå de målen skulle jag inte kunna vara med hästarna på samma vis som jag varit med Aladdin, Galax och Inca.
Ett år och sju månader efter att Pärlan avlivades träffade jag någon som kom att förändra mig och det är egentligen här min berättelse börjar. Ett år och sju månader senare gick jag in i ett stall och fann en bästa vän. Jag fann en vän, som tog sig in i rum som jag så noga stängt igen, rum som jag inte ville veta av. Ett år och sju månader efter Pärlan klev Greta in i mitt liv.
Greta är den häst jag aldrig ville ha, inte om ni frågat mig för två år sedan. Hon är den häst som inte skulle kunna ta mig ut på tävlingsbanorna, som jag aldrig skulle kunna ta mig långt med och som inte räckte till mina krav. Greta är också den häst som öppnat mina ögon på nytt, öppnat mitt hjärta och lett mig tillbaka till mig själv. Det är svårt att sätta ord på vad denna häst egentligen är.
Har ni någon gång tänkt på någon och börjat le? Känt glädjen sprida sig i kroppen och mått otroligt bra? Finns det någon i erat liv som ni aldrig, aldrig någonsin, skulle kunna bli arg på? Har ni någon som ni vill spendera varje vaken stund med och som ni vill lära känna utan och innan? Om ni har det, då vet ni hur jag känner för Greta. Om ni inte har det, då sörjer jag för er.
När jag fick erbjudandet om Greta, visste jag inte hur jag skulle reagera. Skulle jag tacka ja, tacka nej, kämpa för att stanna, vända mig om och gå? Frågorna var många, stora, tunga. Vad är jag villig att offra för en häst jag älskar? Är jag villig att släppa greppet om den trygghet jag haft sedan nionde klass? Sakta börja ta steget bort från den som stöttat mig under många år? Modig att följa mitt eget hjärta, trots omvärldens åsikter? Var jag modig nog att lyssna på mig själv och tro på det jag vet att jag kan göra? Jag visste att bara jag hade svaret, bara jag visste vad jag egentligen ville och fortfarande vill.
Jag har många, många gånger ställt mig själv frågan:
"Vill du ha häst, eller vill du ha Greta?"
Det är tufft att ställa sig själv mot väggen och jag tror att många skulle få ett annat svar än vad jag fick. För, det handlar om att granska sig själv, följa magkänslan, lita på sin mage och våga stå upp för sina egna beslut. För, även om man inte alltid kan motivera sina beslut (för det kan jag verkligen inte om Greta, i alla fall inte så andra förstår) så ska man själv känna sig trygg och säker i dem.
Jag insåg att jag vill ha häst och jag vill ha Greta, om jag ska ha häst. Mitt intresse ligger inte i att ut och tävla. Det är inte där jag finner min inspiration, min kraft att ta mig igenom vardagen och min glädje. Jag finner den i de stunder jag och Greta står och myser i stallgången, tar en härlig galopp eller när hon möter mig i hagen med öronen spikrakt framåt.
Jag kommer aldrig kunna få ner orden jag egentligen vill få ner, för att förklara min kärlek till denna häst. Jag tänker använda ett gammalt citat:
"När någon frågar vad kärlek är, då pekar jag på Dig och ler"
För, Greta är kärlek för mig. Hon är den där självklarheten i mitt liv. Den som får mig att bara vara, här och nu. Hon påminner mig om att jag måste andas, att jag har rätt att ta plats, att det är tillåtet att ha känslor, att jag är värd någonting. Hon är den som tar mig tillbaka till lättheten inom hästvärlden, det där självklara som gjorde att jag en gång blev hästfrälst, hästnörd och hästtokig. Greta är min skyddsängel, i livslevande form och jag kommer göra allt jag någonsin kan för att slippa skiljas från henne. Hon är min nutid, den jag önskar var min dåtid och min framtid.
Älskade bus.
Jag har två gånger idag varit och grävt i hennes sår, gjort rent och gjort rent lite till. Ikväll insåg jag hur djup fikan verkligen är, när jag lyckades få in en hel tops. Inte bra, inte bra alls. Detp ositiva är att fikan går uppåt, så allt var m.m bör rinna ut. Jag vågar inte riktigt lita på det, utan kommer göra rent två gånger imorgon också, för att på onsdag trappa ner till en.
Nu ikväll tryckte vi även in Streptocillin i såret och hoppas det gör nytta. Det var inte såhär jag hade tänkt min första dag som "hästägare", menmen. Man får ta det som det kommer och tids nog kommer jag och Greta vara på topp!
Inca Gold - med hjärta av renaste guld.
Det är 4 år sedan planerade jag den kommande sommaren. En sommar med Aladdin och Inca. Jag planerade en framtid, ett liv med Inca. För tre och ett halvt år sedan var jag krossad, trampad och och mosad. Inca var bort ur mitt liv och jag hade inte en aning om var hon fanns, om jag någonsin skulle få träffa henne igen. Jag saknar henne fortfarande, trots fatt fya år har gått. Idag är hon 14 år och förhoppningsvis trygg i sitt liv. Då var hon tio och hade rest runt massor. Jag var trygg med henne och jag hoppas hon var trygg med mig också. Jag saknar henne, min första medryttarhäst, första foderhäst och första egna häst. Hon kommer alltid, alltid vara min.
Min prinsessa.
Just nu sitter jag i datastolen och fryser! Trots varma kläder, så sitter jag och fryser. Det är inte riktigt okej, men sånt får man väl ta ibland?
Jag har fått i mig lite frukost och tittar runt bland mina dagliga bloggar. Jag ska strax fixa iordning mig och styra nosen mot Greta, för att göra rent hennes sår. För, vi firade att hon blivit min foderhäst, med att hitta ett äckligt sår i armbågen på högerfram. Inte alls mysigt! Håller tummarna att det räcker med rengöring 2ggr/dag, för att det ska läka ut..
Vi hörs ikväll. Ta hand om er.
Spola tillbaka.
Jag läser dagligen om bloggar som gjort klart si och så många uppsatser/inlämningar/provplugg och jag kan inte annat än erkänna att jag blir lite avundsjuk varje gång. Varför kanske ni undrar?
För ett år sedan räknade jag ner dagarna till min student. Vi, som klass, räknade ner dagarna tills vi skulle skiljas åt och vi längtade. Men, vi bävade också. Helt plötsligt skulle vi, som hållt ihop i vått och torrt under tre år, skiljas, splittras och gå vidare.
Efter 13 år i skolan, kändes det som en befrielse att få ta studenten! Speciellt för mig, som visste vad jag skulle jobba med efter studenten. Jag hade mitt jobb hos Sussie att falla tillbaka på, jag skulle klara mig. Jag har fortfarande mitt jobb, så varför saknar jag helt plötsligt skolan och blir avundsjuk på de som får stressa över sina inlämningar och prov?
Jo, när man gick i skolan hade man en säker vardag, man hade något att sträva mot, något som motiverade och man hade ständigt folk som stöttade och som satte krav på en. Jag saknar att få en given uppgift, kämpa med den och stolt kunna lämna in ett färdigt resultat. Jag saknar att träffa en stor grupp med människor varje dag, som känner mig och tar mig som jag är. Jag saknar att få tjaffsa med mina lärare, som vet hur jag är. Jag är en människa som måste omges av personer som känner mig och som ställer krav på mig, för att jag ska må bra. Jag behöver ha ständig sysselsättning och projekt, för att fungera. Men, jag måste ha en anledning att genomföra projekten, för någon annans "skull" än min egen. Det är något jag saknar, att folk ser när jag preseterat.
I would do anything to get you guys back!
Dagen med enormt D!
Kom ihåg 13/5-2012. För, det är inte vilken dag som helst.
Det är dagen då Golden Gate W kom att bli en ännu större del av mitt liv, i alla fall för minst ett år framöver. Det är dagen då jag och Marita satt vi ett köksbord och fyllde i papper och jag, med stolthet i min underskrivt, blev fodervärd på den finaste.
Jag släpper dig aldrig, min älskade flicka.
Jag lever.
Min hemresa blev inte riktigt som planerat. Miss av en avfart resulterade i att jag storgrät i telefonen, med mamma i andra änden. Men, så går det om man är stressad, har sovit för få timmar och måste gå på toa. Då är tårarna nära och de rinner otroligt lätt över.
Skulle någon erbjuda mig att göra om denna resan, hade jag aldrig tvekat!
SMÖGEN; HERE WE COME!
Mitt internet tänker jag lämna hemma, så ni kommerfå klara er utan uppdatering fram tills fredag. Det är svårt att borsta tänderna samtidigt som man bloggar, så nu lämnar jag er. Vi hörs och syns, ha det så bra medan jag lever livet!
älskade.
Min rädlsa sitter i halsgropen. Min bror är i Afghanistan och vad osm helst kan hända. Min fina, underbara bra. Jag är rädd att något ska hända honom, att han inte ska komma hem igen. Det får inte hända, det får bara inte! Jag klarar mig inte utan honom, min bror. Med ett hjärta så gott som guld och som aldrig, aldrig vill någon något illa. Jag älskar honom, mer än jag någonsin trott. Kom hem, hel!
Jag behöver er, för att jag ska vara hel.
i'm here.
Bild från senaste fotoresan, som då gick till Österlund i Skåne :)
Däcken på bilen de går runt, runt runt.
Igår blev det 11,5 timme på jobbet och jag däckade snabbt när jag kom hem. Det är helt sjukt! Jag har svårt att förstå att jag faktiskt jobbar så många timmar/dag. Nomrala människor jobbar 8 timmar. Det är sällan jag håller mig till just åtta timmar, utan det ligger runt tio. Men, that's me.
Efter jobbet tog jag mig till stallet och insåg att jag var tvungen att komma bort, bort, bort. Tankarna virvlade runt och jag fick lixom ingen ordning på något. Så, jag pluggade i hörlurarna och gav mig ut i skogen. Snabbt insåg att jag hade fel skor på mig, men fortsatte ändå. Nu har jag hittat ett antal vägar jag vill testa att rida, som är superfina! Åååh, i eftermiddag ska jag och Greta ut och spana vidare. Nu är det dags att packa ihop mig och ta mig mot jobbet.
En bild från gårdagens härliga kvällspromenad.
Jag kan inte se mig mätt.
Med dig är lyckan sann, rakt igenom
Mitt hjärta.
I'm awesome!
I förmiddags, i stallet, behövde vi inte stressa för att bli färdiga. Vi hann till och med att få in en sväng till Lidl, för att jag skulle få bunkra upp lite i kylskåpet. Jag red en häst och jobbade ena 3-åringen från marken. Allt var mockat och klart innan klockan tolv, vilket aldrig sker normala dagar.
Vårat kaos till fika-/arbetsrum är nu inte lika mycket kaos. Jag har stenkoll på vad som finns var och de kartonger som stått där i över en vecka är nu borta. Iofs utbytta mot nya kartonger, men de ska försvinna under morgondagen. Yes, jag är helt enkelt världens bästa!
finns det hjärterum.
Jag fick "iväg kört" Sussie runt fyratiden, två timmar efter planen. Men hej, dem kom i alla fall iväg idag och då hade det hunnits med en del oplanerat också, så det är bra jobbat av oss! Speciellt med tanke på att det började packas vid fem över elva i förmiddags, haha.
Efter jobbet åkte jag en sväng till Emma och Lindas hästar, för att sen styra mot Greta och gänget. Där blev det först mys i hagen, sedan la jag mig utanför hagen, på en filt, med en bra bok och bara njöt. Det var härligt att höra fåglarna, kunna lyfta blicken från boken och se de fina hästarna. Livet var härligt och det var helt klart en stund att spara i hjärtat!
Min fina flicka kom och hälsade på och funderade över vad matte gjorde på marken. Bättre utsikt kan man inte få!
Onsdagsplaner.
Nu ska jag strax ta mgi ur sängen, fixa lunch, plocka ordning i rummet och sen ta mig mot jobbet. Sussie åker iväg till Skyrup runt två och innan dess måste jag ha packat, för packar Sussie blir det kaos och hon kommer glömma hälften. Yes, jag känner henne vid det här laget och båda jag och hon vet att det är sant. ;)
Tisdagsmys.
Jag har hunnit med att mocka stall, få massage, halvslumra på soffan med en hund i knät, äta på McDonalds, bygga löshoppning, löshoppa en mängd hästar, fodra hästar, småprata med Sussie, duscha och slappa framför datorn.
För min del har det varit en bra dag, trots att min kropp fick underkänt av massören och jag ett pler tall gånger funderade på att slå henne riktigt jäkla hårt! Menmen, sånt är väl livet som hästmänniska skulle jag tro ;)
Utan tvekan dagens bästa stund! Tidningen Land i ena handen, en hund mellan benen och upp på magen och en annan hund på golvet bredvid en. Det kallas livskvalité!
