Jag sitter i soffan och på ryggkudden bredvid mig ligger Pyzen och är väldigt nöjd med sig själv. Han har brottat ner mig, gosat ihjäl mig och tvingat mig till stillhet. Jag har inga andra val än att sitta här och ta det lugnt. Varför? Reser jag på mig så springer Pyzen efter och ser så ledsen ut. Min grabb behöver mig, mitt i allt flttykaos. Allt är precis som vanligt med andra ord, vi känner arandra utan och innan. Ååh, vad jag älskar min Pyzis. <3

 

Jag och Greta har haft ett par otroligt fina dagar. Jag har släppt alla krav på att vi måste göra något,vilket resulterat i att vi gjort mer än på länge. Vi har börjat komma vidare i groundwork, vi freeshapear i oändlighet och vi är nära, så nära varandra. Vi andas och tänker ihop. Det är så fascinerande och starkt att se hur Greta börjat läsa mina tankar.
När jag skulle lämna stallet i förrgår så kom jag ut genom stalldörren, innan Greta ställde sig och skrek inne i sin box. Hon gnäggade inte, hon skrek mig tillbaka. Detta hände två gånger, sedan satte jag mig i hennes box en stund, tills hon hade varvat ner och sa att hon landat för kvällen. Då var det okej att jag lämnade henne. Min fina busa, hon är så bra.

 

Det lilla kissebarnet Polly växer så det knakar. Hon växer i både kropp och psyke. Denne lille individ som var så skygg i början, är numer en modig liten krabat som gärna är med i allt jag gör. På nätterna är det Polly som klamrar sig fast i mitt täcke när jag snurrar runt. Det är Polly som studsar runt mina fötter och går mig på nerverna. Min fina lilla busa.

 

 

Visst är det spännande att jag, som är kattallergiker, bor tillsammans med tre katter. Men hur började det egentligen, hur kommer det sig att jag idag inte kan se ett liv utan katter? Jag tänker ägna detta inlägg till den första katt som kom in i mitt liv och som jag har att tacka för så mycket.

Sommaren 2007 tog de slut mellan min bror och hans dåvarande flickvän. De hade en gemensam katt som min bror fick och Tigger flyttade in hos oss. Jag bestämde mig att det skulle fungera, för min brors skull. Han älskade Tigger och snart var hon även min fina, underbara vän. Emanuel var borta ganska ofta och då var Tigger min katt, hon adopterade mig som sin människa.

 

 

På kvällarna kom Tigger in till mitt rum och skulle sova under täcket, utsträckt längs med min mage och ha min arm som kudde. Hon älskade, vekligen älskade klöver vaselin och skulle hon få chansen, så skulle hon säkert slicka i sig en hel burk. Innan hon kröp ner under mitt täcke krävde hon ett par slick på vaselinet, sen sov hela hela natten.

 

En av helgerna under mitt sommarlov åkte vi till husvagnen och självklart var Tigger med. Jag var trött och låg inne, under mitt täcke, hela dagen. Jag tittade på film, åt godis och slumrade. Vid min sida hade jag Tigger, hela dagen. Ena stunden sov hon under mitt täcke, för att sen busa runt med min klubba, för att sen somna vid min sida igen. Trots att dörren ut stod öppen, så valde hon att stanna kvar hos mig. Efter denna resa kunde jag aldrig lämna en klubba framme, för nog började Tigger busa med den och drog runt den i hela huset, älskade lilla skruttan.

 

 

Jag har Tigger att tacka för så mycket. För allt kärlek hon skänkt mig, för alla trygga nätter hon gav mig, för den ödmjukhet hons visade mig och för att hon förde Pyzen till mig. För det är tack vare Tigger som jag fick Pyzen och honom hade jag inte klarat mig utan.

 

Den dag Tiggers kropp sa stopp och gav upp, den dagen hon avlivades och jag fick klappa hennes lena päls en sista gång, den var tuff. Min älskade, fantastiska vän. Jag är så lycklig över att hon dök upp, den där dagen under 2007.

 

Tårarna rinner ner för mina kinder, hjärtat värker och jag vill helst gömma mig för allt. Min fina, älskade Murr har somnat in. Världens renaste själ tog sitt sista andetag i onsdags och somnade in i pappas famn. Hjärtat, eller lungorna, gav upp och hon somnade in hemma.

 

Enda sedan skilsmässan har jag drömt, hoppats och längtat tills den dag jag skulle få krama om, pussa på och sova tillsammans med Murr. Hon är inte vilken katt som helst, hon är Murr. Den katt vi åkt i illfart med till Skara, för att rädda livet på. Den katt som låg på operationsbordet på min födelsedag och som, mot många odds, tog sig tillbaka till livet. Min fina, älskade, fantastiska Murr.

 

Det gör så ont, så ont att försöka förstå att jag aldrig kommer få träffa henne igen. Jag kommer inte få borra in näsan i Murrpälsen, jag kommer inte på busa med henne och jag kommer aldrig få höra henne spinna igen. Min älskade.

 

Två galna arbetsdagar är över och jag har nu landat ner, varvat ner och andats ikapp mig. Jag har tagit de där artonhundra andetagen jag inte fick tid till på jobbet, jag har pussat på katterna, pussat på Greta och jag har tagit det allmnt lugnt. Jag är tillbaka på banan, om än något trött.

 

Jag lovade Pyzen att vi skulle ut på en promenad idag och då får jag glatt hålla mitt löfte, oavsett hur oengagerad jag känner mig när det väl är dags. Pyzen fick sin promenad och bars halvnöjd in, väl inne hade jag tänkt ta en dusch, äta mat och ta en lugnt kväll. Tji fick jag. Även Pip ville ut på promenad, detta visade han genom att demonstrativt sätta sig vid ytterdörren och sträcka sig efter dörrhandtaget. Han är så söt, när han börjar komma med åsikter, den där gule.

 

Jag har fått hem en soffa idag, vilket betyder att jag och två-tre katter delar den. Kissarna är otroligt söta och verkar nöjda med att ha en chans att ligga nära, men inte på mig. Som jag älskar mina tre galningar, även om de stundtals går mig på nerverna.

 

I eftermiddag ligger fokus på mina fina grabbar. De har kommit en del i skymundan sedan Polly flyttade in, vilket känns superkasst. Just nu ligger Pip i mitt knä och kurrar, förut hade jag Pyzen här. Mina älskade grabbar, de påminner mig så ofta om att varva ner och stanna upp. Som jag älskar dem!

Polly har blivit en trygg kisse. Hon delar säng med mig på nätterna, nu ligger hon bredvid mig och kurrar. På dagarna busar hon, tigger kel och kan numer bli buren. Hon behövde ungefär fem dagar innan hon hade landat och blivit en härlig och modig individ. Det ska bli roligt att se vad hon har för personlighet och för påhitt :)

Jag tycker att nu är ett perfekt tillfälle att knåpa ihop ett inlägg om skygga djur, då min tanke är att jobba utifrån samma "modell" oavsett om det är en hund, katt eller häst jag ska umgås med. Dock kommer jag i detta inlägget utgå ifrån Polly, då det är lättare för mig att skriva om jag har en fast punkt att utgå ifrån.

 

Polly är just nu väldigt skygg och inte alls sugen på att låta mig peta på henne. Eller, hon vill men är fortfarande för osäker. Hur går jag då tillväga för att göra henne modigare?

* Först och främst så låter jag henne vara. Vill hon ligga i sitt hörn och spana, så får hon lov att göra det. Hon ska känna sig trygg där hon är och veta att hon får lov att sova ifred.

 

* När hon bjuder upp till en pratstund så tar jag den, med andra ord; om hon börjar jama så pratar jag med henne. Vi för väldigt viktiga diskussioner redan. Vi har än så länge har hunnit diskutera om var man får lov att sova, hur maten smakar samt var man bör vässa klorna.

 

* Jag erbjuder henne att komma till mig, men tvingar henne inte. När hon är ute och går kallar jag på henne och berömmer när hon kommer mot mig, dock sträcker jag mig inte mot henne. det ska vara hennes beslut att komma till mig.

 

* Jag har tålamod. Jag vet sedan tidigare att det är här jag vinner mest, genom att ha tålamod med henne så kommer hon få mogna i sin egen takt och bli tillräckligt trygg i sig själv för att lita på att inget kommer hända.

 

Jag har turen att ha två trygga katter sedan innan. Pyzen och Pip är ju med mig så gott som hela tiden, vilket får Polly att bli mer nyfiken på vem jag är, för vågar de andra så vill hon också våga.

 

 

Jag hade helt glömt bort hur busiga kissebarn är, sen kom Polly in i mitt liv. Hon är en riktig liten tokstålla. Hon hoppar, flyger, far, studsar, gör volter och smyger. Hon är verkligen livsglädje deluxe. Hon bevisar för mig hur viktig nyfikenhet är, hur mycket man behöver ha sitt eget utrymme, vilken lycka det kan finnas i en boll med fjäder. hur mycket man bör njuta av varje måltid och att man kan bli riktigt, riktigt busig och lycklig vilken tid som helst!
Det är otroligt nyttigt för min fina kattflock att ha fått in en tredje individ. Grabbarna har börjat busa på ett annat vis, de är vaknare och knasigare (om det är möjligt) De tycker att det är väldigt spännande med en liten Polly som flyger runt, vilket gör att även dem kommer upp i fart, om inte annat för att fly undan från den lilla parveln som vill mysa med dem, för de är ännu inte helt tillfreds med att Polly kommer framklampandes och ska stryka sig mot dem.

Jag är så glad i mina tre fina katter. De har alla varsin viktig plats hos mig, de fyller mig med nya insikter och stärker mig, alla på sitt eget vis. Min fina vänner.

Natten har bestått av en jamande Polly, som saknar mamma och syskonen, samt en Pyzen osm ville ha frukost redan vid sex. Med andra ord, full rulle, precis som vanligt!

 

Jag har äntligen tagit tag i det där nödvändigt, frosta ur frysen. Egentligen är det superenkelt, men kräver trots allt lite engagemang. Idag blev det i alla fall gjort och nu har jag koll på vad som är kattmat och vad som är Rebeckamat. Vilket betyder att jag inte behöver oro mig för att råka få med mig en påse med rå lever som lunch till jobbet, haha.

 

Polly landar mer och mer för varje timme som går- Hon vågar ännu inte bli klappad, men jag har en känsla av att det kommer ge med sig inom de närmsta dagarna. Jag ser att hon så gärna vill bli kliad på, men inte riktigt vågar komma fram. Hon får den tid hon behöver för att bli modig nog och komma när hon är redo.

 

Här skiner solen och det verkar vara en varm dag utanför min lägenhet. Jag hoppas ni får en fin lördag, för det tänker jag ha!

 

Äntligen, äntligen, äntligen har jag fått hem min älskade Polly. Hon var inte så sugen på att flytta, så jag väntade i stallet i tre timmar innan hon behagade komma tillbaka dit. Tydligen var hon ute på något superviktigt och spännande äventyr och hade inte tid för varesig mat eller bus.

 

Här hemma har hon landat med katterna, men inte iktigt med miljön. Det är mycket nytt för en kisse som endast bott på ett stalloft innan. Just nu smyger hon runt och spanar på sin omgivning, Så fort hon märker att jag tittar på henne så fryser hon fast i rörelsen och tycker att jag är läskigt. Jag har dock en känsla av att det kommer bli otroligt bra så snart hon har fått landa!

 

Känner du för att börja BARFa din katt (eller hund) så finns det vissa saker som är bra att veta. Svar nummer ett; ja, all mat serveras rå!

 

Du ger ungefär 2% av kattens kroppsvikt, eller av den önskade kroppsvikten. Jag baserar alltså mina katters ransoner på den vikt jag vill att dem ska få. Självklart får du anpassa mängden mat efter ditt djur, en del behöver mer, andra mindre.

 

Djuret behöver få i sig;

~17% hjärta, detta går inte att överdosera. Ger du för lite till en katt, kan den få taurinbrist vilket kan leda till försämrad syn och i värsta fall hjärtsjukdomar.

~10% ben. Ben hjälper till att stabelisera en lös mage, ger djuret något att gnaga på och gör att de får i sig kalcium och spårämnen som finns i ben. Har man en katt eller hund som inte förstår hur man gnager på ben kan man ge benmjöl.

8% lever (lammlever endast 5%) Lever går att överdosera, så ge max 10%. Lever behövs för att katten ska få i sig A-vitamin, men i för stor mängd blir det gifitgt och orsakar anorexi, urkalkning av skelettet och annat otrevligt. Brist på A.vitamin leder till försämrat immunförsvar, sämre syn m.m.

Resterande föda är rått kött. I vissa fall kan man skjuta in grönsaker, vilket då mest fungerar som bukfylla. VIktigt att tänka på är att man endast ger grönsaker som inte är giftiga!

 

barf.ifokus

 

Jag hoppas ni nu har lite mer kött på benen och kanske även ni väljer att börja BARFa er fina vän?!
Vill ni läsa mer om just BARF, så kan ni titta in på dessa sidor.

Jag har nämnt att jag BARFar katterna, men vad är det egentligen jag gör med dem? Vad äter de för mat, varför äter de denna mat och hur tusan får man tag i maten?!

Vi kan börja med att kolla på namnet BARF, vad betyder det engeltigen?
Biologiskt

Anpassad

Rå

Föda.

Djuret äter alltså den mat som den är född för att äta, den mat som den rent biologiskt är anpassad till att bryta ned. Vilket betyder att en häst äter gräs, en hund äter kött, en katt äter kött, en björn äter fisk osv. Den äter även denna mat rå. Varför? För det är de den är anpassad att göra. För hur många har sett en hund/varg tända en eld och tillaga det nyfångade bytet? Jag har i alla fall aldrig sett det, men sen har ju inte jag studerat vargarna särskillt noga...

Jag ger alltså mina katter rått kött, råa ben och råa inälvor. De får denna mat då de deras kropp är anpassad för att smälta denna typ av föda. De torrfoder som finns att köpa innehåller mestadels spannmål, vilket en katt inte kan bryta ned. Det betyder helt enkelt att majoriteten av den mat man ger till sin katt, senare bajsas ut. Pengarna slängs helt enkelt i sjön, eller var ni nu slänger renset från kattlådan.

 

Jag vill att mina katter ska få den bästa form av mat och jag anser att det är just rått kött. Kissarna älskar det och mår så otroligt bra av det! De är fina i pälsen, är livfulla och mår allmänt bra. Pyzen har gått ner i vikt och Pip är påväg neråt.

Det är otroligt lätt att få tag i BARF-mat. Åk till närmsta matbutik, gå till charkavdelningen och tada, här finns mat i mängder. För det är just helt vanligt kött som katterna (och hundar) får, vanligt kött som köps i matbutiken.

 

 

Jag önskar att det är fredag imorgon, helst fredag redan nu. Nej, det är inte för att det är helg efter fredag, utan för att fredag betyder att Polly flyttar hem!!!

Det ska bli så mysigt med en liten kattunge i gänget. Visst är jag nervös för att katterna inte ska fungera ihop, men jag är samtidigt ganska lugn då jag vet att Pyzen och Pip är så snälla.

Jag hoppas att ni glädjer er med mig, för snart dyker ett nytt litet ansikte upp här på bloggen. Polly är en ganska tillbakadragen fröken, men som verkar ha en stor personlighet bakom skalet. Jag är så nyfiken på att få lära känna henne, min lilla skrutta.

 

Så snälla fredag, komsikomsi med snabba steg!

 

Pyzen har lagt sig i mitt knä och spinner som en tok. Jag känner mig som en ganska hemsk matte då jag måste lyfta bort honom och göra mig redo för jobbet. Pyzen kommer bli ledsen och mitt samvete kommer bli stött...

Idag är det jobb fram till fyra som gäller, sedan drar jag iväg och pussar på min fina fröken fux. Njut av er onsdag, idag kan bli den bästa dagen i ditt liv, om du gör den till det! :)

 

Jag har sedan ett halvår, ungefär, BARFat kissarna och jisses så bra de mår av detta! De kommer aldrig någonsin få äta torrfoder igen. Frågan är om de ens skulle vilja äta det, om jag erbjöd dem.

 

I mitt BARFande vill jag variera kosten så mycket som möjligt. Jag vill kunna variera köttsort, märke, benmängd och storlek på bitarna, allt för att ge så intressanta måltider som möjligt. Katterna tycker det är spännande och älskar sina måltider. De har fått otroligt fin päls och vi har fått bukt på Pyzens viktproblem. Pips vikt är nästa mål och jag vet att tidsnog kommer även han bli en slimmad.

 

Vill ni testa på BARF på det lättaste sättet, kika in här:

Det är återigen dags att packa in lille Pip i transportburen och bege oss mot veterinären. Senaste besöken var i julas, då med en katt som lät otroligt konstigt. Han har inte varit helt hundra sedan dess och har nu tappat aptiten. Något är fel och nu är det dags att gå till botten med det hela. Älskade lilla grabben.

 

Bästa sättet att motionera Pyzen; Jaga honom genom hela lägenheten ett par gånger, låt honom jaga dig, låt honom attackera ett linne och mattan. Fungerar när som helst, hur ofta som helst och av vem som helst.

 

Bästa sättet att motionera Pip; Res dig ur stolen/soffan/sängen och låtsas gå till köket, för att sedan ropa tillbaka Pip och göra om samma sak. Fungerar bäst runt kl. åtta morgon och kväll.

 

Och vi undrar varför Pip går ner i vikt långsammare än Pyzen?!

 

 

 

Trots ömmande hovar tog jag och Greta en promenad idag. Hon håller humöret uppe och med tillåtelse att gå i vägkanten gick det okej. Hemma i hagen fick hon massage och stod och gäspade gång efter gång, efter gång. Fina skruttan.

 Pyzen tyckte jag skulle  vara tyst under Så ska det låta, fniss.

 

Egentligen är inte Så ska det låta ett program som Pyzen gillar, helst ska det vara Äntligen hemma. Men här ligger han och tjuvtittar, sötisen.
 

 "Nej, asså matte, nu tycker jag att du lyssnar för mycket!"
Med andra ord, jag och Pyzen har haft en riktigt mysig söndagskväll framför tv'n. :)

Matte-hjärtat värker och bränner. Helst vill jag stoppa in Greta i bomull och låta henne stå där tills det är sommar och marken är mjuk och fin igen. Eller, jag skulle vilja ha pengar på mitt konto så jag kan få ut en riktigt hovvårdare och passa ut ett par boots. Så som hon rörde sig igår och idag, det är hjärtskärande att se. Knöglig mark gör ont, jätteont! I alla fall om vi frågar Greta. Älskade flickan.

 

Jag vill krama Pip och komma fram till  varför han hostar. För, hostan var tillbaka i förrgår. Nu testar vi på nytt att ta bort allt ben ur kosten och ser om det hjälper. Snälla, håll tummarna!

 

Tack och lov verkar Pyzen piggare och muppigare än på länge. Så han får hålla matte-hjärtat lugnt. tre djupa andetag, de andra djuren kommer bli fit-for-fight, allt löser sig.