Jack Sorenson

Min dröm är att låta Greta gå på en lösdrift, så att hon kan gå in i skydd när hon känner att hon behöver det, hon har rörelsemöjligheter dygnet runt och hon kan vara så fri som möjligt. Där jag har Greta uppstallad just nu är detta ingen möjlighet, så då får jag göra hennes stallnätter så bra som möjligt. Hur har jag då gjort detta?

 

Jag har en fröken som helst dricker vatten ur en vattenhink, istället för vattenkopp, så en hink med vatten är ett måste. Hon får havre när hon kommer in, så även en krubba är en viktig del i boxen. Något som jag däremot valt att lägga till är ett hönät. Greta äter sitt hö ur ett småmaskigthönät (SMHN), vilket gör att hon måste jobba mer för att få sin mat, det tar längre tid för henne att äta och hon får tänka till lite.

 

Jag har varit väldigt nöjd med mitt SMHN, det enda negativa är att Greta har lyckats göra hål i några av maskorna. Hon har varit för våldsam helt enkelt, haha. Även Greta verkar väldigt nöjd med sitt hönät. I och med att hon får längre ättid, så håller hon sig lugnare. Det här har verkligen varit en superbra investering för vår del!

 

För ett år sedan drömde jag om att kunna springa tillsammans med Greta. Eller ja, inte bara pringa som i att visa upp henne för en veterinär, utan att kunna ha henne lös och busa runt, hoppa och stoja. Jag drömde om att ha en fri häst, som ville vara med mig.
Jag har inte nått hela vägen fram, Geta vänder fortfarande. Hon lämnar mig, hon struntar i mig och hon tycker jag är dödstråkig. Hon väljer också att följa mig, att busa med mig och att leka Följa John. Hon studsar bakom min rygg, kastar sig runt i varvbyten och jagar efter mig. För mig, för oss, är det här ett stort steg. Det är början på en underbar resa.

 

 

 

Kära vänner, kom ihåg detta. Kom ihåg att när du möter någon som älskar dig, så ska det vara kärlek utan gränser. Någon som älskar dig för den du är. Du ska bli älskad för att du är fantastisk på att vara just dig, inte för något som du är duktig på att göra. Träffa någon som älskar dig trots dina brister, trots dina skavanker. Finn någon som du kan älska, av hela ditt hjärta, för att den är sig själv, för att den får dig att må bra och för att du trivs otroligt bra i dess närvaro. Finn någon som älskar dig, utan gränser. Finn någon som du kan älskar utan gränser. En dag, när du minst anar det kommer denne person finnas där. Jag lovar.

 

Det lilla kissebarnet Polly växer så det knakar. Hon växer i både kropp och psyke. Denne lille individ som var så skygg i början, är numer en modig liten krabat som gärna är med i allt jag gör. På nätterna är det Polly som klamrar sig fast i mitt täcke när jag snurrar runt. Det är Polly som studsar runt mina fötter och går mig på nerverna. Min fina lilla busa.

 

 

Det börjar gå mot kallare tider, på vissa platser har till och med snön kommit. Med tanke på detta är täckandet, eller otäckandet av hästar en fråga som är på tapeten. Den stor frågan råder, vad är då min åsikt om det här och hur kommer Greta se ut i vinter?

Greta kommer få gå naken i vinter. Hon kommer få bli fluffig som en isbjörn och öronen kommer få ha stora, fula tofsar. Jajemen, hon ska få vara häst till tusen! Vi har tröttnat på täcken, jag och Greta. För vår del räcker det med täcken under alla årets knottmånader. Kan hon inte få njuta av att vara häst på sommaren, så tycker jag att hon ska få lov att göra det på vintern.

 

Det finns tusentals av studier som visar att en häst klarar sig fint utan täcke, även när temperaturen är på flera minusgrader. Har hästen ständigt tillgång till grovfoder, stor rörelsemöjlighet och står i en bra flock, finns det ingenting som hindrar den från att gå utan täcke.

 

Jag anser att om man tar på sig ansvaret för en häst, då tar man även på sig ansvaret för att den ska må så bra som möjligt, såväl psykiskt som fysiskt. För mig betyder det att min häst får bo i en stor hästflock, ha fri tillgång på grovfoder, stora ytor att röra sig på och kan leva sitt liv utan täcke. Eller, i alla fall utan täcke när kylan kommer.

 

Jag tycker ni borde ta er tiden att läsa denna artikel. Kanske får ni er en tankeställare, vad vet jag.

 

 

Okänd.

När jag ska lagga mat till jobbet vill jag ha någonting som går snabbt att göra och som helst sköter sig självt. Det ska även vara gott att värma i micron, eller att äta kallt. Något som har fallit mig väldigt väl i smaken är kyckling i creme fraiche. Det uppfyller alla mina krav, plus att receptet är busenkelt!

Kyckling efter behag.

Creme Fraiche/Keso

Kryddor.

 

Sätt ugnen på 175grader.

Lägg kycklingen i en ugnsfastform och ställ in i ugnen.

Låt kycklingen stå i ugnen runt tio minuter.

Smaksätt creme fraichen med önskade kryddor.

Ta ut kycklingen, täck den med creme fraiche och ställ in i ugnen igen.
Låt maten stå i ugnen tills kycklingen är färdig.

 

 

För först gången på flera, flera, flera dagar har jag sällskap av en bok. Orden får skapa vackra bilder, historien får föra mig till ett annat land, en annan tid och jag ser på med lyriska ögon.

Det är något speciellt med att kliva in i böckernas värld. Jag älskar känslan av att få föras bort till ett annat liv, en annan värld, ja ett annat universum. Det är underbart att få lära känna nya människor, människor som jag inte skulle träffat i verkliga världen. För mig är det en form av drog, dock en nyttig sådan!

Grethe Heltberg

 

En del av min smärta, som rann ut genom fingertopparna. Sena, mörka nätter, då sömnen inte infann sig, då blev skrivandet min räddning. Då blev skrivandet min drog.

Min hjärna har gått i baklås och jag är helt lost in space. Min förmåga att formulera mig är helt borta och jag måste läsa allt jag skriver tre gånger, trots det förstår jag inte ett ord. Jag är i mål och det ligger massa inlägg som bara väntar på att få publiceras. Jag lyckades med det jag tog på mig och jag skrapade ihop mer än vad som var planerat.

 

Ni som kikar in här under veckan kan räkna med minst två inlägg/dag. Det handlar om allt ifrån olika citat, till mina tankar om det mesta. Jag vet att jag vill vara med på det här, vill ni?

 

Jag hoppas ni har en fin lördagkväll, för det har i alla fall jag haft. Så bra som den kan bli, hängandes framför en dator, kvar på jobbet ;)

Uppflugen på en barstol, med en hörlur i ena örat, gungande med till musiken och en mugg med iskallt vatten bredvid mig. Det är här ni finner mig just nu.

 

Min dag på jobbet är över, men jag är kvar här trots allt. Gömd i personalrummet känns arbetet, konstigt nog, långt borta. Jag samlar ihop mig själv och startar upp sprivmode. Här ska det fixas tidsinställda, så bloggen håller sig vid liv under kommande vecka. Är internetet slut, ja då får man göra det bästa av situationen.

 

Vi har haft en tokig dag på jobbet, det har varit fullt ös sedan klockan nio imorses. Eller, vid halv fyra lugnade det ner sig, men i övrigt har vi haft att göra hela tiden. Det är ganska nice att tiden går otroligt fort, även om jag blir trött i huvudet efter en stund.

 

Men, jag har en plan! På jobbet har vi fri wifi, så jag tänkte att datorn får hänga med till jobbet imorgon så stannar jag kvar där efter att jag slutat och fixar ordentlig uppdatering på det här stället. :)

I övrigt flyter livet på och jag lär känna mig själv mer och mer. Det dyker upp sidor jag aldrig trodde jag skulle stöta på, jag får bearbeta delar jag inte visste att jag behövde bearbeta. Det här är stort, litet, coolt, skämmande, underbart och galet. Tur är det att det finns människor som står ut med mig i mitt förvirrade tillstånd och som stöttar mig. Det ska bli så spännande att se var det här leder mig, vilken kännedom jag kommer få om mig själv.

"Jag vill att ni ska veta att livet är tufft, livet prövar oss och livet kommer trycka ner oss i skiten, men du kommer klara av det. När man måste vara stark, då är man det. Men, glöm inte att tillåta dig själv att vila ibland. Att vara stark betyder inte att hålla uppe fasaden, eller att gå genom livet med ett leende på läpparna. Att vara stark är att kunna säga:
”Jag behöver hjälp, jag orkar inte det här ensam.”

Att vara stark är att våga känna, för det är okej att känna! Det är bra att känna och framför allt, det är asgrymt att kunna sätta ord på det man känner. Det är styrka att våga dela sina känslor med någon annan och man är stark när man tillåter sig att falla."

Lite kloka ord såhär i nattmörkret. Din styrka finns inom dig, du bär den med dig. Genom att tillåta dig att känna och genom att lyssna på känslorna så kommer du bli så otroligt stark, starkae än vad du någonsin anat!

Joshua Becker

Min drivkraft just nu är hästarna dessa vackra själar som ständigt stöttar och älskar. De ger mig den energi som saknas, eller de väcker mig ur mitt snurrande inre. De tar mig ner på jorden, de snusar mig i naken och ger mig kärlek. Dessa fina, underbara älskade.

Min kropp är knasig och min själ vet inte var den hör hemma. Överlag mår jag bra, jag är lycklig, men kroppen är knasig.

Livet förundrar mig, de ger mig ständigt nya överraskningar och jag njuter av resan. Jag njuter av allt spännande det bjuder mig på, allt oförutsätt som sker och alla nya människor jag får möta. Woow, tänk att det här är mitt liv. Det är magiskt, det är bubblande, det är mjukt, det är hårt och det är mitt. Jag är så lycklig med det jag har och kan bara le åt hur vackert allting är.

 

 

 

Jag sitter och gråter
Jag gråter utav saknad av dig.
Tåren som rinner ner från min kind
fångas snabbt upp utav en ensam vind.
Den vinden är lika ensam som jag är nu.
Lika ensam som jag är utan dig.
Ensamheten är ett tomt hål i mitt hjärta.
Hålet är bara fyllt utav smärta.
Smärtan är saknaden av dig.
Varför kunde du inte stanna hos mig?
Jag sitter och gråter
Jag gråter av saknad av dig.
Tåren som rinner nerför min kind
fångas snabbt upp av en ensam vind.

---

 

Grävar man djupt i min dator kan man finna så många ord, ord som hållt mig vid liv. De ord som burit min smärta och som gjort att jag fortsatt andas. Det är galet.

2011 utmanade jag mig själv med något som jag kallade "30 dagar med kameran i handen." Det hela gick ut på att jag varje dag. i 30 dagar, skulle ta en bild och lägga ut på min bilddagbok. Jag genomförde projektet, även om jag inte fick toppenbra bilder varje dag, men jag hade fått utmana mig själv. Nu tänkte jag dela med mig av några av mina favoriter. :)

Kay Pollak

Visst är det spännande att jag, som är kattallergiker, bor tillsammans med tre katter. Men hur började det egentligen, hur kommer det sig att jag idag inte kan se ett liv utan katter? Jag tänker ägna detta inlägg till den första katt som kom in i mitt liv och som jag har att tacka för så mycket.

Sommaren 2007 tog de slut mellan min bror och hans dåvarande flickvän. De hade en gemensam katt som min bror fick och Tigger flyttade in hos oss. Jag bestämde mig att det skulle fungera, för min brors skull. Han älskade Tigger och snart var hon även min fina, underbara vän. Emanuel var borta ganska ofta och då var Tigger min katt, hon adopterade mig som sin människa.

 

 

På kvällarna kom Tigger in till mitt rum och skulle sova under täcket, utsträckt längs med min mage och ha min arm som kudde. Hon älskade, vekligen älskade klöver vaselin och skulle hon få chansen, så skulle hon säkert slicka i sig en hel burk. Innan hon kröp ner under mitt täcke krävde hon ett par slick på vaselinet, sen sov hela hela natten.

 

En av helgerna under mitt sommarlov åkte vi till husvagnen och självklart var Tigger med. Jag var trött och låg inne, under mitt täcke, hela dagen. Jag tittade på film, åt godis och slumrade. Vid min sida hade jag Tigger, hela dagen. Ena stunden sov hon under mitt täcke, för att sen busa runt med min klubba, för att sen somna vid min sida igen. Trots att dörren ut stod öppen, så valde hon att stanna kvar hos mig. Efter denna resa kunde jag aldrig lämna en klubba framme, för nog började Tigger busa med den och drog runt den i hela huset, älskade lilla skruttan.

 

 

Jag har Tigger att tacka för så mycket. För allt kärlek hon skänkt mig, för alla trygga nätter hon gav mig, för den ödmjukhet hons visade mig och för att hon förde Pyzen till mig. För det är tack vare Tigger som jag fick Pyzen och honom hade jag inte klarat mig utan.

 

Den dag Tiggers kropp sa stopp och gav upp, den dagen hon avlivades och jag fick klappa hennes lena päls en sista gång, den var tuff. Min älskade, fantastiska vän. Jag är så lycklig över att hon dök upp, den där dagen under 2007.

 

Jag har, vid tidigare tillfälle, nämnt att skrivandet ofta har varit en del av mig. Skrivandets konst har funnits i mina fingrar och sedan den dag jag lärde mig skriva har jag skrivit tills jag fått kramp. Jag har gömt undan mina texter för mig själv, av anledningen till att jag inte varit mogen att läsa dem.

 

Jag har skrivit när jag mått dåligt och därför har majoritetan av mina texter varit mörka. Att läsa texter om dödslängtan och ångest när man är påväg mot ett lyckligt liv, eller gör sitt bästa för att inte krascha ner i mörket, är en väldigt dum idé. Numer anser jag mig stå tillräckligt stadigt för att vara redo att läsa och nog har jag läst! Jag har läst sida upp och sida ner med noveller, dikter och ord. Det är så knasigt att det är mina ord, min ångest, som jag läser. Tänk att jag en gång i tiden mådde så otroligt dåligt, att det var så nyligen. Tänk hur bra jag mår idag.

 

Ihopkurad i fosterställning med tårarna rinnande utför kinderna.

Helt naken och blottad för omvärlden.

Trevande efter tryggheten.

Bara några millimeter bort finns den.

Snälla, kom lite närmare jag behöver dig.

Jag vet att smärtan är på ingång.

Sakta smyger hon sig på mig men jag vet att hon är där.

Snälla trygghet, jag behöver dig som mest nu!

Smärtan är när mig nu, hon är precis bredvid.

Ett par ord som klamrar sig fast sen är hon borta igen.

Trygghet, jag kan inte vara dig nära nog.

Jag klamrar mig fast runt dig.

Jag behöver dig verkligen nu.

Smärtan är på ingång igen.

Några ord igen och sen försvinner hon.

Trygghet, du vet allt om mig.

Det är du som har tagit emot mina tårar så otroligt många gånger.

Trygghet, rädda mig från smärtan.

Trygghet, du är allt för mig.

---

 

Jag lever upp med kameran i handen. Även om det dröjer någon månad innan jag kan se på bilderna och vara nöjd med det jag ser, så lever jag upp med kameran i händerna. Jag får en chans att andas och bevara mina fina vänner på bild.

Såväl näsa som huvd är fyllt av snor på mig, så härligt. Att vara förkyld är inget jag gillar egentligen, fördelen är väl att jag hinner titta på timtals av Grey's Anatomy?

 

De senaste dagarna har Greta strosat runt i hagen och fått vara häst deluxe. Jag har varit ute och tittat på henne, samt lekt någon minut, men mer har vi inte gjort. Idag var första dagen sedan mitt försök till ridning, som Greta självmant kom fram till mig. Jag får helt enkelt inse att ridning är ingenting för mig och min fina fux, inte ännu i alla fall. Vi får lära känna varandra ännu bättre och ta oss igenom hennes (och min) tragik kring ridning. Den dagen vi inser att det är en ära att låta mig bäras, den dagen kommer jag med stolthet sitta upp på Gretas rygg igen. Om det blir i höst, eller om tre höstar, det får tiden utvisa.

 

Visste ni att jag en gång i tiden varit medryttare på ett fuxsto? Jodå, det har jag faktiskt.

 

Jonna var en mycket speciell dam, speciellt när man satt på. Hon var stel, oböjbar, en typisk ångvält. Jag minns att jag satt och tragglade galoppfattningar på henne, för att hon ville rusa in i galoppen. Jag kämpade med volter, för att bli lycklig om hon kunde bära sig i två steg. Jag red henne alltid med gogue, då hennes näsa annars satt uppe i takbjälkarna i ridhuset. Hennes ägare tillät mig inte att rida ut på henne, på sin höjd fick jag skritta runt travbanan. Anledningen till detta förbud var enkel, Jonna fick alltid spel på vägen hem och stack iväg.

 

Vår tid tillsammans blev kort, då jag insåg att jag inte orkade med att bo i egen lägenhet, gå i skolan, pendla mellan två städer, jobba hos Sussie, ta hand om katterna och rida Jonna tre dagar i veckan. Jonnas ägare bestämde sig även för att sälja Jonna och en kort stund funderade jag på att köpa henne, men insåg att det inte var hästen för mig.

 

Det hade varit så spännande att få träffa Jonna igen, att se hur vår relatiion hade kunnat se ut idag, med min nya kunskap. Hon var trots allt en krigarsjäl.

 

Jenny drömmer om att bli smal, inte sådär smal så att benknotorna sticker ut, eller så smal att hon tvingas få näring genom en slang i näsan. Nej, hon vill bli fotomodell smal, sådär perfekt smal. Med hennes nya superschema kommer hon bli perfekt smal, efter sommarlovet kommer hon vara supersnygg. För man kan inte bli fet, om man äter 0% fett, så är det bara.

Av en slump träffar Jenny på Betty. Betty är expert på allt vad det innebär att vara bulimiker smal och delar, med glödje, alla sina tips och trix med Jenny. Jennys superschema eskalerar snabbt och hon tappar snart fotfästet och blir fast i en spiral av kaloriräknande, undanflykter från måltider, hetsätande och kräkningar.

 

 

När jag fick "Decembergatans hungriga andar" i mina händer, så var jag fast, från första till sista sidan. Jag har älskat varenda ord, älskat och hatat. Boken känns så verklig, så nära och den skrämde mig, den skrämde mig på djupet. Den fick mig at inse att livet är skört och att tankarna kan lura en till vad som helst. Får ni chansen, så tycker jag helt klart att ni ska läsa denna bok!

 

Den 1 juni 2009 är en dag om jag alltid kommer minnas. Det finns ett före och ett efter den 1 juni 2009. Innan och efter att vi gick, innan och efter skilsmässan, innan och efter nystarten. Den 1 juni 2009 lämnade jag och mamma ett helvete och fick en ny chans till livet.

 

Vi började vår resa i en liten källarskrubb hos mina kusiner och när vi bott där i ganska många nätter började jag skriva. Här kommer en del av mina ord. Jag hoppas verkligen att ingen av er känner igen er, för den smärta jag levde i då önskar jag ingen!

Jag hade blivit som så många andra, som den jag drömt om att vara, den som skulle vara en lyckligare mig, jag hade blivit ett skilsmässobarn.

 

Under flera år hade jag drömt, hoppats, hållit tummarna för och aldrig vågat säga något, men min högsta önskan var att mamma skulle bestämma sig för att skiljas från min pappa. En pappa, som aldrig vart en pappa på riktigt. En pappa som alltid satte jobbet före familjen. En pappa, som jag inte kan se som en pappa.
Visst hade pappa varit underbar till och från, visst hade pappa sina stunder då han faktiskt var som en pappa för mig, men har hade också sina perioder då han var en främling, någon som jag bara delade mitt hus med. Någon som inte var min pappa.
Han sa det själv en jul, när vi var hos farmor och farfar. Han sa det lagom högt, så att så få som möjligt skulle höra, men jag hörde och mamma hörde.
– Jag har ingen dotter, sa han.
Dem orden, det går inte att förlåta. Från den dagen hade jag ingen pappa längre. Eller jo, jag hade en pappa och han trodde att han var min pappa, men långt inuti fanns orden kvar. Känslan av att var värdelös och känslan av att inte vara någons dotter. Jag älskade honom, för han gav mig stunder som var guld värda.
Sen var han en främling, någon som ingen kände. Ingen under mitt tak i alla fall. Han pratade inte, inte ens ett hej gav han ifrån sig. Jag fick vara glad om han ens gav mig en blick, om jag ens var värdig det. Han fick mig att känna mig som något katten släpat in, någon ingen ville ha att göra med. Då var han inte heller min pappa, då var han bara en främling.

Dagen kom, då inte mamma orkade mer. Då pappa insåg att han hade gjort för lite. Då han försökte rätta till allt, men det var för sent. Man kommer inte på att man har en dotter efter 17 år. Det är lite sent då, speciellt då man redan sagt att man inte har någon dotter. Orden sitter kvar, i 17 år och många mer.
Dagen kom, då pappa tog över makten och var påväg att släcka vår glöd. Min och mammas glöd, men dagen kom också då jag och mamma packade och gick. Dagen, då inget skulle bli som förut.

Jag sitter i våran källarskrubb, min och mammas. Titania och Pyzen bor här också. Vi delar på 13 kvadrat. Inatt har jag mammas säng, för min rygg klarar inte av min egen längre. Eller, den måste pausa lite då och då från den. Idag är det den 22 juni 2009. Idag har vi bott i källarskrubben i 21 nätter.

Jag trodde inte att det skulle bli så här att vara skilsmässobarn. Okej, jag är inte det än. Papprerna är inte kollade än, men om ungefär två veckor så är jag skilsmässobarn, på riktigt. Jag vet inte hur det känns, hur borde det kännas? Det enda jag vet, är att jag inte har någon ork alls. All energi har runnit ur mig.

Det är knasigt att detta är mina ord, att detta var min verklighet. Jag var livrädd och osäker på vad framtiden hade att ge mig. Jag visste ingenting och mitt inre var ett känslomässigt kaos. Jag var fri, men jag hade inte en aning om vad jag skulle göra av friheten. Hur lär man sig leva, när man alltid suttit fast i psykiska bojor? Jag lyckades och jag är så stolt över den resa som gjorts.

När jag i lördags att i publiken till en unghästclinic, då insåg jag hur mycket mitt hästtänk har förändrats. Den kunskap och vision jag idag har med mig, är långt ifrån det jag hade för ett år sedan. Det som jag för ett år sedan ansåg som acceptabelt, ser jag idag som oacceptabelt och mår illa av.

 

Under just unghästclinicen fick vi se en 2,5 åring bli inriden, på en timme. Eller, efter max 30 minuter hade hästen en ryttare på ryggen. Coolt tänker vissa, skrämmande tänkte jag. Det som var mest skrämmande var att när denne 2,5 åring kom in i manegen hade den livfulla och sprulande ögon, när den lämnade manegen en timme senare var den nedstängd, apatisk och blockerad. Det såg ut som att själen hade lämnat kroppen, allt för att överleva. Jag såg, men majoriteten såg en unghäst som lärt sig bära en ryttare.

 

Jag reagerade på utbildaren från första stund. När han skulle hälsa på hästen, så lyfte han handen och började klia den i pannan på en gång, medan hästen försökte backa undan. Hästen misslyckades med sitt försök att komma därifrån, för att grimskaftet hölls så kort. Nästa steg var att lära hästen att gå framåt och backa. Backandet lärdes in genom att knuffa och puffa på hästen, tills den tog ett steg bakåt. I detta läge lyste det av oförstående kring hästen och en kort stund senare hade den stängt ner helt.

 

Något som fick mig att verkligen fundera var det faktum att hästen inte fick några vilopauser. Den blev ständigt ombedd att göra något och fick aldrig tid att tänka igenom det den precis hade lärt sig, att processera sin nya kunskap, den kunskap som ligger till grund för resten av livet.

 

Vid ett illfälle skulle hästen flytta undan bogen och utbildaren ville att inre fram skulle korsa yttre fram. Hästen förstod inte detta, men fortsatte knuffas runt, runt, runt. När utbildaren stannade upp i en millisekund och sedan bad hästen flytta igen, så korsade hästen benen. Den behövde en paus, för att få en chans att förstå vad som begärdes av den.

 

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet om vad jag såg under denna clinic, men väljer att avrunda här. Jag menar inte att jag skulle gjort det bättre själv, jag menar att det måste finnas ett bättre sätt att lära ut på.

 

Will Rogers.

De senaste dagarna har varit konstiga. Jag har fått så många intryck utifrån mig själv, att jag inte hunnit stanna upp och känna efter. Jag har rusat på och bara låtit känslorna hänga med, utan att verkligen känna efter. Jag har varit och hälsat på hos den gamla Rebecka, som lätt allt yttre påverka hennes mående. Om det kändes roligt, inte det minsta. Jag som är en sprallig själ har sjunkit till botten och ser bara i gråskalor. Hur kunde det bli så?

 

Jag tänker göra en förändring, ta mitt ansvar. Hundra procent ansvar för min känslor och mitt agerande, det är det enda som kan begäars av mig. Genom att söka efter lärande och genom att lita på mig själv så vet jag att jag kommer finna min egen trygghet igen, lättare än vad jag någonsin gjort tidigare.

 

Det ska bli så skönt att få hitta hem igen, att få landa i min egen trygghet och vetskapen om att vad som än händer, så finns alltid jag kvar. Oavsett om världen skälver under mina fötter, eller om solen exploderar ovanför mitt huvud, så kommer alltid jag finnas kvar för mig själv. Det är stort, det är mäktigt och det är helt fantastiskt!

 

Att kraschlanda ner på marken gör ont och för en stund fick sig stoltheten en törn, innan jag skakade om mig själv och insåg hur mycket jag lärde mig under dagens träningspass.

 

Greta visade mig tydligt att hon inte ville ha mig på hennes rygg, trots detta skulle jag upp. Hon markerade upp genom att inte vilja ställa sig med pallen vid hennes mage, det gick bra så länge jag var vid hennes hals, men inte längre bak. Bad jag henne ta ett steg framåt så försökte hon putta undan mig med bogen och när jag inte lyssnade på det, så flyttade hon sig helt enkelt mot mig, så jag nästan knuffades ner från pallen av hennes mage. Trots dessa tydliga tecken agerade jag som en korkad människa och skulle bara upp på ryggen. Tji fick jag! Jag kom upp, men ner lika snabbt. Greta travade iväg och jag hade inte en chans i världen att sitta kvar, jag åkte/kastade mig av och kraschlandade på den nygödslade åkern.

 

Tänk vilka lärdomar jag har med mig från dagens pass. Jag kommer få det mycket lättare att läsa av Greta i framtiden och jag kommer lära mig att lyssna på det hon säger, även om det går emot mina planer. Det är så spännande att umgås med Greta, för hon lär mig alltid något nytt och om jag inte lyssnar på vad hon tydligt säger, då är det mitt eget fel att sånt här händer.

 

Jag blev så glad när jag loggade in här på bloggen, titta vad som fanns bland kommentarerna:

Efter en dag på Hästmässan i Borås är jag skakad in i själen. Jag funderar över vad vi lär ut till framtiden inom hästvärlden, vad vi lär våra barn. De får lära sig att det är okej att dra hästen i munnen, det är okej att köra in sporrar i sidorna på hästen, det är okej att arbeta hästen tills den blir totalt apatisk och berömma den för det.

 

Jag lämnade manegen vid ett tillfälle, för att jag mådde illa över det jag såg och då var det långt ifrån det värsta som visades upp under dagen. Tårarna tryckte bakom ögonlocken och illamåendet satt i halsen. Jag kunde bara fråga vad det var jag såg och konstatera att det var så långt ifrån ett sjysst hästhanterande som jag anser man kan komma.

 

Det fanns en clinic som imponerade på mig och det var Tobbe Larsson. Nej, inte för att han är superkänd eller så, utan för att han hanterade sina hästar med respekt och värdighet. Han satte rimliga krav och tillät hästarna att hitta på egna saker. Stor eloge till honom!

 

Tårarna rinner ner för mina kinder, hjärtat värker och jag vill helst gömma mig för allt. Min fina, älskade Murr har somnat in. Världens renaste själ tog sitt sista andetag i onsdags och somnade in i pappas famn. Hjärtat, eller lungorna, gav upp och hon somnade in hemma.

 

Enda sedan skilsmässan har jag drömt, hoppats och längtat tills den dag jag skulle få krama om, pussa på och sova tillsammans med Murr. Hon är inte vilken katt som helst, hon är Murr. Den katt vi åkt i illfart med till Skara, för att rädda livet på. Den katt som låg på operationsbordet på min födelsedag och som, mot många odds, tog sig tillbaka till livet. Min fina, älskade, fantastiska Murr.

 

Det gör så ont, så ont att försöka förstå att jag aldrig kommer få träffa henne igen. Jag kommer inte få borra in näsan i Murrpälsen, jag kommer inte på busa med henne och jag kommer aldrig få höra henne spinna igen. Min älskade.

 

För ett år sedan stod jag på Hästmässan i Borås och jobbade för Sussies Häst&Fritid, jag hade då bara ett par få dagar kvar att jobba där. För ett år sedan var jag så lättad, men ledsen, samtidigt som jag var irriterad och otroligt rädd. Jag visste att jag fattat rätt beslut, men jag hade inte en aning om hur det hela skulle sluta. Jag saknade en ordentlig inkomst och jag saknade vettig utbildning, min framtid existerade inte och jag vågade inte tänka på vad som skulle kunna hända med Greta, trots det visste jag att jag var fri. Fri att skapa en framtid för mig själv, min framtid.

 

Idag jobbar jag på Donken, jag har en egen lägenhet och en ny lägenhet på g. Jag äger Greta, jag har en till katt, jag har börjat BARFa mina fina kissar, jag lever, jag överlever inte längre. Idag sprudlar jag, jag älskar livet och jag lär mig. Varje dag lär jag känna mig själv, min omgivning, mitt innre och yttre. Idag är jag lycklig.

 

 

Vad är det egentligen som har hunnit hända under det här året och hur har det kunnat bli så? Jag vet inte, jag vet bara att jag är oerhört tacksam över det liv jag lever idag, att jag tog mig samman och satte ner foten den där dagen för ett år sedan. Att jag satte ner foten, för att ta tillbaka min framtid.

 

Idag har jag storartade drömmar och visioner. Jag vill så mycket, saker som jag tidigare trodde var omöjliga, ser jag idag som otroligt möjliga. Jag ser möjligheter, inte hinder och jag njuter för fullt av att vara just här, där jag är.

 

 

Den tystnad som pågår här beror kort och gott på att jag är trött. Jag är trött i kroppen och jag är är trött i psyket.

 

Den kurs jag så länge har sett fram emot har ställts in, detta utan att berättas för mig. Jag vet inte vad som gör mig mest ledsen, att ingen har hört av sig, eller att jag inte kommer få gå på kursen. Jag har räknat ner veckorna, planerat kring Greta, katterna, jobbet. Jag hade löst allt, för att kunna ha två fantastiska och lärorika veckor och när jag skulle göra sista avstämningen med kursledaren så får jag veta att den är inställd. Surt och ledsamt. Besviken och trött.

 

Jag gör mitt bästa för att ta nya tag och satsa på att gå denna kurs vid ett annat tillfälle. Fram tills dess tänker jag dejta Anthony Robbins så mycket jag kan och lära mig på egen hand, för jag vet att jag är bra och att jag i grund och botten styr över mitt eget liv.

 

Fördelen med att jag inte åker på kurs, det är att jag hinner packa, städa och fixa inför flytten. Jag kan göra det i lugn och ro, i min egen takt och så mycket som jag orkar. Jag får en och en halv veckas riktig semester där jag kan andas, umgås med mig själv och katterna. Har jag tur så kan jag även planera in en träning med Alex, det beror på vad mitt konto säger. Jag ska njuta av det liv jag har framför mig och jag ska göra det allra bästa av allt jag har, för livet är egentligen väldigt vackert.

 

Hjärnan är trött och kroppen hänger på. Ja, det här känns så knasigt för att vars jag, men det är väl såhär det är ibland. Jag tror mig veta vad det grundar sig i, det handlar bara om att vänta ut tiden och landa i mig själv. Allt har sin tid, så även jag.  

Jag tänkte dela med mig av mina favoritbloggar, de som jag följer slaviskt. Klicka på bilderna, så kommer ni direkt till bloggen.

Att ligga på soffan, men en katt på magen och en ljudbok intil örat, det är det bästa sätt som finns för att ladda upp inför ett pass på tio timmar. Jag hade helst stannat hemma idag, men med tanke på att jag är helt frisk så finns det ingen anledning att just stanna hemma.

 

Dagar som idag önskar jag att jag hade ett eget företag, som blomstrar och som gör att jag faktiskt kan ta en ledig dag när energinivån ligger på botten. Jag får glädja mig åt att jag en dag kommer vara där och fram tills dess så har jag mina härliga arbetskollegor att dela tiden med.

 

Dags att samla ihop mig, skrapa ihop min energi och göra mig redo för jobb.

Idag gjorde jag och Greta något som jag trodde vi hade flera månader kvar tills vi skulle kunna göra. Vi var ute på en stubbåker. Inte så sensationellt i sig, men Greta var helt lös och hon hängde på i trav. Mitt hjärta stannade till och svällde, mina mungipor åkte upp till öronen och lyckan rusade som sockerdricka i kroppen. Min fina flicka, hon börjar stråla på riktigt!

 

Större delen av tiden gick Greta med mulen i marken och sög i sig rester av havre, gräss och halm. Hon fick en dag utan krav och vi myste mest runt, precis som vi gjort de senaste dagarna. Det ger oss så mycket, att bara vara och lära känna varandra. Klickern är med, så även godispåsen, men alla krav ligger kvar i Vårgårda. Vi tar det i vår takt och vi tar steg framåt. Det är så roligt att utvecklas, det är så inspirerande! :D

 

På ett par korta sekunder rann all min energi ut genom fötterna och jag föll, med näsan först, rakt ner på golvet.

 

Igår skickade jag iväg ett mail med en kort fråga om en kurs jag länge planerat in, svaret jag fick var helt oväntat. Nu kan jag bara hålla tummarna att det någonstans på vägen blivit ett missförstånd och att jag faktiskt åker på kurs om några veckor. Blir det inte av, då får jag väl ta det längre fram, men jag är så peppad på att komma iväg. Jag ber er kära vänner, håll tummarna för mig. Det här är något jag sett fram emot i ett halvår och jag skulle bli så ledsen om det inte blir av..

 

Jag ser upp till människor som kan använda sig av ord som poesi, som kan leka med orden och som kan få fram fantastiska texter. Jag inspireras av dessa människor och jag vill så gärna denna förmågan, att just skapa något otroligt vackert med orden.

 

Någon som verkligen kan skapa mästerverk med ord är Emil Jensen. Han är magisk och jag sitter förundrad när jag lyssnar på honom. Hans "Mellan snack" och "Snacka om" är så vackra, så rena, så berörande, så värmande, skrämmande och underbara, så djup utan att vi är medvetna om det.

 

Två galna arbetsdagar är över och jag har nu landat ner, varvat ner och andats ikapp mig. Jag har tagit de där artonhundra andetagen jag inte fick tid till på jobbet, jag har pussat på katterna, pussat på Greta och jag har tagit det allmnt lugnt. Jag är tillbaka på banan, om än något trött.

 

Jag lovade Pyzen att vi skulle ut på en promenad idag och då får jag glatt hålla mitt löfte, oavsett hur oengagerad jag känner mig när det väl är dags. Pyzen fick sin promenad och bars halvnöjd in, väl inne hade jag tänkt ta en dusch, äta mat och ta en lugnt kväll. Tji fick jag. Även Pip ville ut på promenad, detta visade han genom att demonstrativt sätta sig vid ytterdörren och sträcka sig efter dörrhandtaget. Han är så söt, när han börjar komma med åsikter, den där gule.

 

Jag har fått hem en soffa idag, vilket betyder att jag och två-tre katter delar den. Kissarna är otroligt söta och verkar nöjda med att ha en chans att ligga nära, men inte på mig. Som jag älskar mina tre galningar, även om de stundtals går mig på nerverna.

 

Greta växer framför mina ögon, hon blir större, starkare och ståtligare för varje dag som går. Hon tar upp mer och mer plats i mitt hjärta och jag är så lycklig med henne, lycklig på riktigt. Hela mitt inre bubblar, mina mungipor är uppe vid öronen och jag är en av världens vackraste, allt för att Greta ger mig det jag behöver.

 

Greta ville busa runt i hagen idag igen och jag var helt med på noterna. Vi travade runt, lekte följa john, mumsade godis, myste och utvecklades. Även idag lyckades Greta göra mig mållös och jag insåg hur mycket jag älskar henne och att hon även älskar mig. Det är värt så mycket!

Vi började trava åt det håll där resten av hästflocken var. Greta drog iväg och jag hamnade på efterkälken. Jag skrattade åt henne och ropade och sa att hon fick gå om hon ville, att jag skulle komma. Hon stannade upp. Spanade på resten av flocken, kikade på mig och vände, för att upprört spatsera tillbaka till mig. Väl framme hos mig berättade hon upprört om hur ensam hon blivit, om att hon inte menat att lämna mig kvar och att hon bara blev lite busig. Min fina, älskade fröken valde att komma tillbaka, även om hon hade hela hagen att springa runt i. Jag fattar inte att detta är min verklighet, att jag får uppleva detta med en häst som Greta. Det här är magiskt!

 

För ett bra tag sedan nämnde jag att något stort var påväg att hända i mitt liv, men just då kunde jag inte berätta vad. Idag vet jag med säkerhet att allting faller på plats och jag kan börja dela med mig av det till hela världen, inte bara mina närmsta.

 

Senast den 1 december 2013 går flyttlasset, då packas hela mitt boende och tre katter ihop och styr iväg. Det blir en kort resan, men det kommer vara en av de bästa jag någonsin gjort. Senast den 1 december flyttar jag och mina katter ut på landet, till den by där jag spenderat oräkneliga timmar som barn. Vi flyttar ut till den by jag och Pärlan busade runt i. Senast den 1 december 2013 flyttar jag och kissarna till Bergstena Gråsten, vi flyttar hem.

 

Gråsten är en av de vackraste platserna på jorden, det är den plats jag så länge drömt om, men inte trott att jag skulle ha möjlighet till. Gråsten är den plats där min framtid kommer byggas.

 

Idag görs ett tvåvåningshus om och övervåningen blir min lägenhet. Just nu spacklas, slipas och målas det förfullt. Toalett, kök, gästrum och allt annat renoveras och görs iordning, allt för att jag ska kunna flytta in så snart som det bara går. Vi har sagt 1 december som ett sista datum, men mest troligt är att det blir tidigare.

 

Som att det inte vore nog med en fantastisk lägenhet. Till våren kommer vi bygga en lösdrift, jag kommer slå ner stolpar till staket i en evighet och jag kommer dra eltråd tills fingrarna blöder, men jag kommer även få hem min älskade Greta. Till våren kommer jag ha en fantastisk flock med hästar gåendes utanför mitt vardagsrumsfönster.

Gråsten är den fristad och den möjlighet jag så länge velat ha. Min tanke och den vision jag har är att göra Gråsten till en mötesplats för hästmänniskor med samma tänk som mig. För oss som inte känner oss hemma i den engelska ridningen, för oss som vill testa något nytt och för oss som är öppna för diskutioner, dialoger och en otroligt öppenhet. Gråsten är mitt paradis på jorden.

 

Hjärtat värker och krampar, det stramar, det bultar och det smärtar. Ikväll saknar jag. Ikväll saknar jag deluxe. Jag saknar, saknar, saknar. Jag kan inte säga vad jag saknar, jag är bara fast i en saknarkänsla. Innanför mina ögonlock fladdrar tusentals bilder förbi, bilder på vänner, familj, hästar, skola, tid jag avskytt, tid jag älskat, tider som varit. De dessa bilder har gemensamt är att det varit med och format mig och att jag på något vis saknar dem.

 

Just ikväll saknar jag tills jag går i tusen bitar. Ikväll önskar jag att jag hade en kär vän att krypa upp hos, att låta tårarna rinna på och som kramade mig hårt tillbaka. ikväll är jag inte i en glädjebubbla, ikväll är jag.

 

Jag vet inte vad som har hänt, det enda jag vet är att jag älskar det! Min fina, älskade fuxvän har insett att vi faktiskt är vänner och att jag vill henne väl. Vi har tagit enorma kliv framåt och allt mitt slit har gjort nytta. All den tid jag har lagt ner på att lära känna mig själv, har lett till att jag lärt känna Greta och oss, jag och Greta som ett par.

 

Idag har vi busat runt i hagen, springandes, skuttandes, skrattandes och fria. Min själ svävade runt och slog bakutsparkar, medan Greta travade efter mig och visade upp sig. Idag knöts våra själar ihop på ett vis jag tidigare önskat och strävat efter. Idag fick jag bekräftat att jag fattat rätt beslut och att magkänslan alltid vill oss väl. Jag och mina fina Greta, med tiden kommer vi bli så starka, tillsammans.

 

 

Jag satt och lyssnade på "Alex och Jacob Talkshow" där de diskuterade huruvida det är moraliskt rätt eller ej att tävla med hästar. Som vanligt sattes min tankeverksamhet igång och idag tänkte jag dela med mig av mina tankar kring ett ämne som de snuddade vid. De nämnde att hästar inte vet om att de tävlar, när de är på tävling, i alla fall var det så jag tolkade det som sades. Det är kring detta ämne jag tänker spinna vidare.

 

Jag har många gånger fått höra om ekipage som ridit ut och galopperat, där hästarna börjat tävla och ryttare tappad kontrollen. Jag har själv suttit på Greta när hon börjat tävla med hästarna framför och den enda position jag kunde ha var täten.

 

Tanken som slog mig idag var att om en häst nu inte vet om att den tävlar, om den saknar tävlingsinstinkten, vad beror då denna kapplöpning på? För att komma fram till ett vittigt svar började jag fundera på hur hästarna ursprungligen lever. De är flockdjur och de är flyktdjur, vilket betyder att om en i flocken sätter fart och galopperar iväg, då följer resten av flocken med. Flyr en flockmedlem, så flyr resten av flocken.

 

När jag landat i dessa tankar, så fann insikten där, helt glasklar. Anledningen till den kapplöpning jag upplevt (och många därtill) beror inte på en inneboende tävlingsinstinkt hos hästen, den beror på deras inneboende flyktinstinkt och flockinstinkt. Flocken är deras trygghet och utan den är risken för död otroligt stor, vilket gör det fullt förståligt att mina häst väljer att koppla bort mig och fly med resterande av flocken när vi egentligen vill ha en lugn och trevlig galopp. Det är vi, som ryttare, som själva lockar fram detta beteende och med rätt förståelse kan vi också plocka bort det.

 

(Bildkälla)

Åter igen stannade jag upp och lät Greta tala. Vi stod på gårdsplanen och belönade allting som hon kom på. Vilket betyder att det var allt från att titta åt ena hållet, titta åt andra hållet, skaka på huvudet, klia sig på benet, följa matte eller sänka huvudet.

 

Om vi kan något av detta, egentligen inte. Vi tar en dag i taget och vid det här laget kan vi några småtrix, men väldigt lite som jag satt kommando på. Anledningen till att jag inte satt kommando på hennes visade beteenden är för att jag helt enkelt inte lyckats räkna ut hur jag ska göra det, men det får ta sin tid. Jag vet att när vi är mogna, så kommer jag ha kommit på det.

 

Jag fnissade så åt Greta idag. Hon har lärt sig att om hon gäspar, så får hon godis, vilket hon utnyttjade till fullo innan vi började vårt "pass". Jag stod och pratade med Marita och jag var placerad utanför Gretas box. Greta ville ha min uppmärksamhet och vad tror ni hon gör? Rätt gissat, hon ställde sig och gäspade och gäspade och gäspade. Efter varje gäspning tittade hon plirande på mig och undrade när godisen skulle komma. Min söta fröken, som har så mycket hyss innan för pannbenet, när hon väl får en chans att visa det.

 

I eftermiddag ligger fokus på mina fina grabbar. De har kommit en del i skymundan sedan Polly flyttade in, vilket känns superkasst. Just nu ligger Pip i mitt knä och kurrar, förut hade jag Pyzen här. Mina älskade grabbar, de påminner mig så ofta om att varva ner och stanna upp. Som jag älskar dem!

Ta chansen att vinna en egen, personligt designad boxskylt från TP Victory! Jag är med och tävlar, var du också det.

 

Åter igen hade jag och Greta ett fantastiskt pass där fler bitar föll på plats. Helt kravlöst, med bara bus i åtanke. Jag bad om så lite, men fick så mycket. Desto tystare jag är, desto mer vågar Greta säga.

 

Ofta är det så, att när människan tystnar får hästen en chans att börja tala. Genom att bli tysta, så får hästen en chans att komma till tals. Jag tycker det är vår skyldighet som människa och framför allt som hästägare, att ge våra hästar en chans att prata med oss.

 

Jag är så lyckligt lottad som har Greta i mitt liv. Hon har visat mig så mycket som jag trott varit omöjligt för mig. Hon ifrågasätter mig på ett vänligt, men bestämt, vis, samtidigt som hon guidar mig till nya insikter. Hon är sådan individ som alla borde få träffa på och dela erfarenheter med, för hon har så mycket att lära ut.

 

 

Den här konversationen var jag en del i, jag är den som påpekar hur försiktig hästen är. Jag mår illa, vill spy, vill slå hårt omkring mig och banka in vett i skalen på människan som sa det här. Samtidigt vet jag att jag står maktlös, för denne människa kommer inte ändra sig. Det som skrämmer mig mest är att det till stor del är såhär hästvärlden ser ut idag. Det är allmänt accepterat att slå på sin häst om den inte gör det man ber den om, det är okej att dra till i grimskaftet om den inte går fint i snöre och det är helt okej att dra ihop hästen till en onaturlig form där spänning är det enda resultat man lyckas åstadkomma. Det är allmänt accepterat att bryta ner hästen psykiskt, så länge det ser snyggt och prydligt ut. För det som ser bra ut, kan ju inte vara skadligt, eller?

Jag avskyr den hästsyn som finns runt om i Sverige och i världen. Den hästsyn där det är okej att puckla på sin häst för att den inte är så uppfostrad, eller för att den inte förstår. Jag avskyr att prestationer kommer framför relation. Jag avskyr det faktum att det här accepteras. Det faktum att även hästarna har känslor och åsikter glider förbi mångas ögon, men en häst (precis som en människa) kan bli stressad, nedtryckt och förstörd rent psykiskt.

 

Jag vill inte ha på mitt samvete att jag brutit ner en häst psykiskt, vill du? Tänk på att behandla din häst, så som du hade velat bli behandlad. Visa kärlek och respekt och var närvarande. Din häst har mycket att säga dig, om du är villig att lyssna.