Idag önskade jag att jag tillhörde den kategori av hästmänniskor som saknar samvete. De som kan bli förbannade på sin häst, slå till den och gå därifrån utan att känna något. Jag önskade det så innerligt, för mitt dåliga samvete gjorde ont.

 

Nu har jag landat och insett att jag har lärt mig ytterligare nya saker av mitt snedsteg. Det är okej att avbryta det man gör, om kroppen och huvudet säger ifrån. Jag måste inte reda ut hundra situationer av hundra, då är det bättre att lägga ner det och släppa ut Greta i hagen igen.

 

Det som gjorde mig mest frustrerad var att jag visste hur jag borde löst situationen och jag visste att jag gjorde ett misstag, ändå fortsatte jag. Mitt blodsocker var lågt, vilket betyder att mina tålamod tog slut på nolltid. Efter ett bra pass med GW tog jag in Greta i stallet och där inne blev hon stressad. Istället för att lösa situationen på ett vettigt sätt blev jag irriterad och fortsatte vara det, tills det att Greta gick i hagen.

Jag fick ett utbrott på henne, vilket gjorde att hon lyssnade på mig. Inte för att ohn ville, utan för att hon var rädd för vad som skulle hända om hon valde att inte lyssna. Hon var redan stressad och när jag inte lyckades reda ut situationen så gjorde jag henne rädd istället. Det är inte den ultimata lösningen.

 

Imorgon tar jag nya tag, med mer energi och med en större förmåga att lyssna på mitt inre.