Här är dött, ja så gott som stendött. Jag sörjer det inte. Ibland slås jag av tanken att det här skulle jag vilja skriva ner på bloggen, men det flyger iväg lika snabbt. Mitt liv är skimrande just nu. Det är mörkt, men det skimrar samtidigt. Mitt dygn har för få timmar för alla jag älskar och jag gör mitt bästa för att pussla. Alltid hamnar någon i kläm, men jag vet att ingen mår allt för dåligt i slutänden. Vi har hela livet tillsammans, jag och mina älskade.

 

I hagen går två vackra själar som är en del av mig. En Greta och en Tindy, var och en viktig på sitt vis. I lägenheten finns mina underbara katter, Pyzen och Pip. Som jag avgudar dessa två och imponeras av deras tålamod och kärlek till mig. Någon mil bort finns han, han som får mitt hjärtatt slå dubbla slag och han som jag vill bli gammal med. Min fina Andreas, min själsfrände. Jag är en lycklig lottad tjej just nu. Trött, men lycklig.

Igårkväll kraschade jag på golvet här hemma. Jag hamnade på golvet, med tårarna forsande ner för kinderna, bestämde mig för att lämna hela hästvärlden bakom mig. Lämna tillbaka foderponnyn, låna ut på Greta på foder och bara flytta dit inga hästar finns. För jag orkar inte skitsnacket.

 

Mamma lät mina tårar rinna, med henne i andra änden av telefonen. Hon stöttade, lyssnade och lät mig vara mitt uppe i sorgen och maktläsheten. Min fina kille sa kort och gott att jag inte kan vara utan hästarna och att det här är sånt som händer, att det blir bättre, att jag vet min häst och tog sedan med mig till hans kompisar, där han skulle hänga på kvällen. Yes, jag har hittat den vackraste av själar och jag är så glad att även han vill dela sitt liv med mig, och inte bara jag med honom.

 

Idag vaknade jag, lite mer utvilad, men fortfarande spänd i hela kroppen och känner att jag vill undvika allt som har med den där människan att göra, hon som sårade så djupt. Men, tidsnog kommer jag stå stark i min hästvärld igen, tidsnog.