Min fina räserfoooord har nog sett sina sista dagar, så verkar det i alla fall efter dagens närkontakt med en highland cattle tjur.

 

Påväg hem från jobbet, sådär vid tjugo över två, kom det bara upp en väg av tjurarslen framför bilen. Foten hårt mot bromsen, men att undvika smäll var omöjligt. Så nu har jag tagit en tjur med bilen, höger fram. Motorhuv, lampa, skärm och en del andra delar är kaput.

 

Jag är trött och får knappast ihop något och vill helst gömma mig någonstans. Jag orkar inte det här.

Det är en trött tjej som sitter vid tangenterna idag. En hektiskt dag på jobbet, följt av påskrivning av nytt kontrakt och sedan pencillinat Greta. Någon ordentlig mat har vi inte fått i oss ännu, så då vet ni var energinivån ligger.

Idag har Andreas och jag varit hos vår nya hyresvärd och skrivit på kontrakten. För vet ni, på lördag den 3/10 går flyttlasset. Flyttlasset till vårt första gemensamma boende. Ett boende med både mina och Andreas saker, under samma tak. Ett boende där vi kan bygga vidare på vår nutid och framtid. Där vi kan älskar, bråka, mysa, tjivas och leva ett underbart liv. Det här är så stort, helt galet, underbart, skrämmande och fantastiskt. Men just nu är jag för trött för att orka känna något av det.

 

 

Greta är inne på sin andra dag med pencillin och idag var hon inte riktigt lika glad över att få en spruta i halsen, men jag förstår henne. Det är ju inte direkt en liten kanyl hon ska få in i halsen. Det är inte så att hon gör världens motstånd och en stor scen av det, men hon vill inte riktigt stå stilla och visar allmänt missnöje. Nu är det bara tre dagar kvar, sen får vi se om magen blir något tjockare..

Med en tredje veterinär i bilden blev det fart i rumpan på dem och nu leker även jag veterinär och sticker kanyler i halsen på Greta, som att jag aldrg gjort annat. Ja, vi har äntligen fått lite svar.

 

För att sammanfatta Gretas olika blodprover så visar de:
* Förhöjt levervärde
* Förhöjt muskelvärde

* Låga mineralvärden

* Lågt järn

De är inga katastrofala resultat, i alla fall inget som hon borde bli sjuk av i alla fall, men sjuk är hon i alla fall. Det veterinärerna har bestämt sig för och som jag bara får åka med på är först och främst en pencillinkur på fem dagar, som jag själv sprutar in i halsmuskeln. Jag ska även avmaska henne, samt ge järntillskott. Om två veckor ska det tas nya blodprov och så får vi se vad de visar, förhoppningsvis en förbättring.

Anledingen till att pencillin sätts in är för att ett lågt järnvärde kan tyda på en långvarig infektion i kroppen. Då kroppen, som försvarsmekanism, kapslar in järnet för att missgynna bakterierna. Vi vet inte säkert om det är såhär, men just nu kramar jag tummarna hårt. Det känns som att veterinärerna klamrar efter små halmstrån och jag gör det med dem. Låt det här fungera.

Jag måste få beröma min underbara häst! Trots en lite nervös matte och en ovan hästhållare så skötte Greta sig perfekt när jag gav henne hennes pencillin, Hon stod som ett ljus. Hon ryckte till vid ett tillfälle, men då var det bara att klappa henne på halsen så slappnade hon av igen. Min stjärna.

 

Det är en nöjd och harmonisk Greta som möter mig i hagen och det känns så otroligt gott. Hon är den häst jag träffade på hos Marita för så många år sedan.

Min tanke med dagen var att Greta skulle få äta sin mat, få på sig täcke och sedan in i hagen igen. Det regnade och jag var inte så värst sugen på att hänga ute i regnet, men tji fick jag. Efter att Greta ätit upp gick hon fint mot hagöppningen, men smet där imellan staket och min bil och visade att hon skulle ut på promenad, så då var det var vi gjorde. Helt lös och sååå nöjd gick Greta iväg, med mig som sällskap. Vi gick så långt hon ville och vände sedan hem.

På hemvägen kom Kaprifol som skjuten ur en kanon och galopperade glatt längs med staketet och drog självklart med sig Greta i buset. Jag hade inget att säga till om och tänkte att de drar väl till öppningen, så får jag släppa in Greta när jag kommer dit. Döm av min förvåning när Greta stannar, vänder och kommer tillbaka till mig. Det värmde så otroligt mycket, enda in i själen. Min älskade, underbara fröken fux. Resten av vägen hem gick hon så nära som hon någonsin kunde. Som jag älskar sådana här stunder med henne!

Så snart jag och Andreas har fått flyttat kommer det bättre bilder. För då kommer äntligen min externa skärm upp och jag kan börja redigera mina kamerabilder. SOM JAG LÄNGTAR!!!!

Vi har inte hörts på ett halvår. Ett halvår, sex månader. Jag håller fortfarande kvar vid min fina pojkvän och idag även sambo. Jag har en katt mindre sedan sist och jag tror mig äntligen ha funnit rätt ställe för Greta. Det är för mycket som har hunnit hända för att jag ska kunna få ihop det i ett enda inlägg, men jag får låta det ta sin tid. Tidsnog kommer nog alla frågetecken kring vad som hänt att rätas ut, men framför allt så hoppas jag att skrivarlusten kommer komma tillbaka.

 

Just nu bor jag och Andreas bland lådor, för om två veckor flyttar vi till större. Just nu bor vi på ca. 45kvm och det är på tok för litet för oss två. Vi har fått turen att hitta en lägenhet, eller typ parhus, som vi kan få hyra. Även detta ligger ute på landet, så Pyzen kan fortsätta leva sitt älskade liv som utekatt.

Greta bor idag en mil hemifrån, dit hon flyttade för tre dagar sedan. Hon har redan landat och både kliar på en av de andra och ligger ner och sover. Det som är på tur är att lösa hennes avmagringsproblem. Jag och veterinär står just nu som frågetecken, då blodprover inte visar något konkret. Så jag vet att Greta är för smal, men vi vet ännu inte hur vi ska behandla det.

 

Livet rullar på och jag hoppas kunna göra skrivandet till vardag igen, precis som det var förr.