Jag har vaknat mitt i natten med tårarna rinnandes ner för kinderna. Jag har stannat upp i min stress, bara för inse att jag saknat. Jag har tänkt, jag har skrivit, jag har tystnat, jag har låtit tårarna rinna i min ensamhet. Det tog tre månader, nej, två och en halv, innan jag orkade ta mig igenom sorgen.

Kära vänner. Om ni någon gång finner, eller blir funnen, av någon som älskar er med hela sitt hjärta. Lita på den människan. Tillåter er att älska tillbaka. Sök efter era likheter, bygg en relation på det gemensamma. För, som en vän till mig så klokt sa;

"Det finns inga relationer där båda har allt gemensamt."

 

En del av min smärta, som rann ut genom fingertopparna. Sena, mörka nätter, då sömnen inte infann sig, då blev skrivandet min räddning. Då blev skrivandet min drog.

"Jag vill att ni ska veta att livet är tufft, livet prövar oss och livet kommer trycka ner oss i skiten, men du kommer klara av det. När man måste vara stark, då är man det. Men, glöm inte att tillåta dig själv att vila ibland. Att vara stark betyder inte att hålla uppe fasaden, eller att gå genom livet med ett leende på läpparna. Att vara stark är att kunna säga:
”Jag behöver hjälp, jag orkar inte det här ensam.”

Att vara stark är att våga känna, för det är okej att känna! Det är bra att känna och framför allt, det är asgrymt att kunna sätta ord på det man känner. Det är styrka att våga dela sina känslor med någon annan och man är stark när man tillåter sig att falla."

Lite kloka ord såhär i nattmörkret. Din styrka finns inom dig, du bär den med dig. Genom att tillåta dig att känna och genom att lyssna på känslorna så kommer du bli så otroligt stark, starkae än vad du någonsin anat!

Jag sitter och gråter
Jag gråter utav saknad av dig.
Tåren som rinner ner från min kind
fångas snabbt upp utav en ensam vind.
Den vinden är lika ensam som jag är nu.
Lika ensam som jag är utan dig.
Ensamheten är ett tomt hål i mitt hjärta.
Hålet är bara fyllt utav smärta.
Smärtan är saknaden av dig.
Varför kunde du inte stanna hos mig?
Jag sitter och gråter
Jag gråter av saknad av dig.
Tåren som rinner nerför min kind
fångas snabbt upp av en ensam vind.

---

 

Grävar man djupt i min dator kan man finna så många ord, ord som hållt mig vid liv. De ord som burit min smärta och som gjort att jag fortsatt andas. Det är galet.

Jag har, vid tidigare tillfälle, nämnt att skrivandet ofta har varit en del av mig. Skrivandets konst har funnits i mina fingrar och sedan den dag jag lärde mig skriva har jag skrivit tills jag fått kramp. Jag har gömt undan mina texter för mig själv, av anledningen till att jag inte varit mogen att läsa dem.

 

Jag har skrivit när jag mått dåligt och därför har majoritetan av mina texter varit mörka. Att läsa texter om dödslängtan och ångest när man är påväg mot ett lyckligt liv, eller gör sitt bästa för att inte krascha ner i mörket, är en väldigt dum idé. Numer anser jag mig stå tillräckligt stadigt för att vara redo att läsa och nog har jag läst! Jag har läst sida upp och sida ner med noveller, dikter och ord. Det är så knasigt att det är mina ord, min ångest, som jag läser. Tänk att jag en gång i tiden mådde så otroligt dåligt, att det var så nyligen. Tänk hur bra jag mår idag.

 

Ihopkurad i fosterställning med tårarna rinnande utför kinderna.

Helt naken och blottad för omvärlden.

Trevande efter tryggheten.

Bara några millimeter bort finns den.

Snälla, kom lite närmare jag behöver dig.

Jag vet att smärtan är på ingång.

Sakta smyger hon sig på mig men jag vet att hon är där.

Snälla trygghet, jag behöver dig som mest nu!

Smärtan är när mig nu, hon är precis bredvid.

Ett par ord som klamrar sig fast sen är hon borta igen.

Trygghet, jag kan inte vara dig nära nog.

Jag klamrar mig fast runt dig.

Jag behöver dig verkligen nu.

Smärtan är på ingång igen.

Några ord igen och sen försvinner hon.

Trygghet, du vet allt om mig.

Det är du som har tagit emot mina tårar så otroligt många gånger.

Trygghet, rädda mig från smärtan.

Trygghet, du är allt för mig.

---

 

Den 1 juni 2009 är en dag om jag alltid kommer minnas. Det finns ett före och ett efter den 1 juni 2009. Innan och efter att vi gick, innan och efter skilsmässan, innan och efter nystarten. Den 1 juni 2009 lämnade jag och mamma ett helvete och fick en ny chans till livet.

 

Vi började vår resa i en liten källarskrubb hos mina kusiner och när vi bott där i ganska många nätter började jag skriva. Här kommer en del av mina ord. Jag hoppas verkligen att ingen av er känner igen er, för den smärta jag levde i då önskar jag ingen!

Jag hade blivit som så många andra, som den jag drömt om att vara, den som skulle vara en lyckligare mig, jag hade blivit ett skilsmässobarn.

 

Under flera år hade jag drömt, hoppats, hållit tummarna för och aldrig vågat säga något, men min högsta önskan var att mamma skulle bestämma sig för att skiljas från min pappa. En pappa, som aldrig vart en pappa på riktigt. En pappa som alltid satte jobbet före familjen. En pappa, som jag inte kan se som en pappa.
Visst hade pappa varit underbar till och från, visst hade pappa sina stunder då han faktiskt var som en pappa för mig, men har hade också sina perioder då han var en främling, någon som jag bara delade mitt hus med. Någon som inte var min pappa.
Han sa det själv en jul, när vi var hos farmor och farfar. Han sa det lagom högt, så att så få som möjligt skulle höra, men jag hörde och mamma hörde.
– Jag har ingen dotter, sa han.
Dem orden, det går inte att förlåta. Från den dagen hade jag ingen pappa längre. Eller jo, jag hade en pappa och han trodde att han var min pappa, men långt inuti fanns orden kvar. Känslan av att var värdelös och känslan av att inte vara någons dotter. Jag älskade honom, för han gav mig stunder som var guld värda.
Sen var han en främling, någon som ingen kände. Ingen under mitt tak i alla fall. Han pratade inte, inte ens ett hej gav han ifrån sig. Jag fick vara glad om han ens gav mig en blick, om jag ens var värdig det. Han fick mig att känna mig som något katten släpat in, någon ingen ville ha att göra med. Då var han inte heller min pappa, då var han bara en främling.

Dagen kom, då inte mamma orkade mer. Då pappa insåg att han hade gjort för lite. Då han försökte rätta till allt, men det var för sent. Man kommer inte på att man har en dotter efter 17 år. Det är lite sent då, speciellt då man redan sagt att man inte har någon dotter. Orden sitter kvar, i 17 år och många mer.
Dagen kom, då pappa tog över makten och var påväg att släcka vår glöd. Min och mammas glöd, men dagen kom också då jag och mamma packade och gick. Dagen, då inget skulle bli som förut.

Jag sitter i våran källarskrubb, min och mammas. Titania och Pyzen bor här också. Vi delar på 13 kvadrat. Inatt har jag mammas säng, för min rygg klarar inte av min egen längre. Eller, den måste pausa lite då och då från den. Idag är det den 22 juni 2009. Idag har vi bott i källarskrubben i 21 nätter.

Jag trodde inte att det skulle bli så här att vara skilsmässobarn. Okej, jag är inte det än. Papprerna är inte kollade än, men om ungefär två veckor så är jag skilsmässobarn, på riktigt. Jag vet inte hur det känns, hur borde det kännas? Det enda jag vet, är att jag inte har någon ork alls. All energi har runnit ur mig.

Det är knasigt att detta är mina ord, att detta var min verklighet. Jag var livrädd och osäker på vad framtiden hade att ge mig. Jag visste ingenting och mitt inre var ett känslomässigt kaos. Jag var fri, men jag hade inte en aning om vad jag skulle göra av friheten. Hur lär man sig leva, när man alltid suttit fast i psykiska bojor? Jag lyckades och jag är så stolt över den resa som gjorts.

Hjärtat pumpar så gott det kan.

Det kämpar på även om resten av kroppen inte vill.

Det vägrar ge upp.

Det vill inte förstå att han är borta.

Det gör ett skutt då och då, men kämpar sig upp.

Det har kämpat länge nu.

Det har inte velat inse.

Hjärtat har förstått.

Att tiden har kommit och gått.

Hjärtat fortsätter att slå.

Låter tiden rinna och gå.

Hjärtat har det tungt.

Att älska för mycket gör bara ont.

Hjärtat vill inte mer.

Men hjärtat ser det inte kroppen ser.

Kroppen vägrar lämna livet i detta skick.

Kanske kan hjärtat sluta snart förstå.

Bli villigt att kämpa på.

Vet ni vad det värsta är.

Hjärtat, är det jag mest håller kär.

Att förlora den man älskar gör ont, så otroligt ont. Speciellt om det är ens bästa vän, som funnits vid ens sida under alla tunga år. Det är tufft och tungt att förstå leva, men det går. Jag vet att det går.

De hade lovat att mötas där i skogen, under det blommande äppleträdet. Det var just under det trädet de hade stött på varandra den allra första gången för fyra månader sedan. Då hade det varit kyligt. Anna hade fortfarande använt sig av mössa och vantar.

Nu gick hon långsamt till äppleträdet, iklädd endast ett tunt linne och shorts, mer behövdes inte en varm majdag som denna.

Livet hade fått sig en riktig vändning i januari när hon stötte på Tsatsiki för första gången. Hon hade då varit helt förstörd, hennes kropp hade varit helt söndertrasad av sår hon själv hade lyckats åstadkomma. Tsatsiki hade dykt upp vid henne äppleträd som en ängel sänd från ovan. Han hade skänkt henne så otroligt mycket glädje och gett henne så mycket kraft att hon nu vågade möta livet igen.

 Fåglarna kvittrade där Anna gick. Hon började skymta äppleträdet mellan alla tallar. Det var vackrare nu är vad hon mindes det. Solen låg på så vackert.

Hjärtat tog ett litet skutt i bröstet på henne. Där, under äppleträdet, låg Tsatsiki och sov.  Anna började gå långsammare, hon nästan smög fram. Hon ville inget hellre än att lägga sig ner bredvid Tsatsiki och få sova hon också. Att få somna till andetagen av den hon älskade lockade verkligen.

Plötslig hajade Anna till. Något var fel, riktigt fel. Det hade blivit så tyst. Fåglarnas sång hade tystnat och inga andetag hördes från Tsatsiki. Hans bröstkorg rörde sig inte och Anna insåg att något inte stod rätt till. Hjärtat bultade hårt när hon slängde sig ner bredvid Tsatsiki och skakade honom hårt. Hon fick inget svar och Tsatsikis kropp var tung och slapp.

Anna vägrade att förstå. Inte kunde väl något ha hänt Tsatsiki, den hon älskade mest i hela världen. Ingen kunde väl ha velat honom något illa?

Anna skakade Tsatsiki igen och hon slog honom över ena kinden. Tsatsiki reagerade fortfarande inte. Hon slog honom hårdare över hans vänstra kind. Han visade fortfarande inga tecken på någon reaktion. Anna slogs av en tanke:

”Inte kan han vara död. Han, som jag älskar av hela mitt hjärta. Jag vägrar! Han måste leva. Utan honom, då tar jag livet av mig.”

Anna gjorde att sista försök att väcka Tsatsiki till liv, men misslyckades även denna gång. Hon slog honom hård både två och tre gånger över kinden, ruskade honom och skrev åt honom, men han reagerade inte. Tsatsiki bara låg där i gräset, lika vacker som alltid.

Anna la ner bredvid Tsatsiki, hennes krafter hade tagit slut. Hon kämpade mot tårarna, men misslyckades.

”Ambulansen, nog måste de kunna göra något. De måste kunna rädda honom, det måste de kunna!”

Anna fumlade efter mobilen i fickan och fick tillslut upp den. Hon slog snabbt in 112 och tryckte på ring. Två signaler gick fram, sen hörde hon en kvinna i andra änden:

-  Larmcentralen 112, vad har hänt?

-  Tsatsiki, min Tsatsiki.

Tårarna rann i strida strömmar ner för Annas kinder.

-  Vem är Tsatsiki och vad är det som har hänt? frågade kvinnan lugnt.

-  Jag vet inte, han andas inte. Min älskade Tsatsiki. Han är död, säkert är han det.

-  Sätt dig ner och försök svara på mina frågor. Vad heter du? Vi ska se till att det ordnar sig.

-  Anna, jag heter Anna.

- Okej, Anna. Berätta vart du är så ska vi se till att det här ordnar sig.

Tårarna hade slutat rinna ner för Annas kinder nu. Hon satt bara och skakade med telefonen hårt tryckt mot örat.

- I skogen, vid vårat träd, mitt och Tsatsikis träd. Det skulle alltid vara vi, jag och han.

-  I vilken skog Anna? Jag måste veta annars kan vi inte hjälpa dig.

Allt klarnade för Anna en stund och hon kunde berätta.

- I skogen bakom Moholms kyrka. Det finns en väg in bakom kyrkan, följ den i en kilometer och sväng sedan vänster. Går ni bara rakt fram så ser ni äppleträdet sen. Vårat äppleträd, det kommer ni att se.

Tårarna rann ner för Annas kinder igen. Hon slängde på luren och kröp ihop bredvid Tsatsiki.

         Tsatsiki hade verkligen vänt upp och ner på hennes liv. Hon ville leva numera, i alla fall tills för 45 minuter sedan.

” Jävla pappa. Att han inte förstod hur mycket han skadade oss. Hur mycket han skadade både mig och mamma med sin tystad och all den jävla alkoholen. Att han inte kunde låta den vara. En kväll kunde han väl låtit bli. Fy fan för folk som honom.”

         Annas barndom hade bestått av alkohol och otrygghet. Samtidigt som Tsatsiki kom in i hennes liv, då hade också känslan av att vara älskad och behövd kommit. Så länge Tsatsiki hade stått vid hennes sida hade inte kroppen skrikigt efter rakbladen en enda gång. Tsatsiki hade hållit henne uppe och gjort henne riktigt lycklig.

Plötsligt rycktes hon upp från sina tankar av ljudet från grenar som knäcktes och hon hörde någon som ropade hennes namn.

- Anna, Anna, hör du oss? Vi kommer från ambulansen. Kan du svara oss? ropade rösten.

- Jag är här, fortsätt bara rakt fram, ropade Anna till svar.

Efter bara några sekunder såg hon en kvinna tillsammans med en man komma gåendes. Med sig hade de en bår och väskor. Mannen och kvinnan började genast jobba med Tsatsiki och Anna kunde inget göra. Sakta smög hon där ifrån, bort från hennes och Tsatsikis älskade äppleträd. Hon klarade inte av att se mer, det påminde för mycket om vad som hade hänt för två år sedan.

         Då, den kvällen, när hennes pappa hade gett sig på Annas mamma för den allra sista gången. Då, den natten, när Annas hade kämpat så för att väcka sin mamma till livet igen. Då, den morgonen när hon hade flytt sitt eget liv, det lilla sista som fanns kvar av det.

Tre veckor senare, då polisen hade hittat henne när hon gick längs med landsvägen med blodet droppandes från ena handleden och rakbladet i den andra. Då, när tanken snurrade i hennes huvud och tryckte sig in i varenda vrå den kunde hitta.

”Följ vägen, inte gå över den. Följ vägen, inte gå över det.”

Då, den kvällen, när ambulansen kom. Då, den natten, när sjukhuset kämpade för att väcka henne tillbaka till livet igen. Då, den morgonen, när Anna vakna och förstod. Förstod att hon inte ens klarade av att ta livet av sig.

Hon hade hamnat på fosterhem då. Det värsta fosterhemmet man kunde tänka sig. Sen var det ingen som lyssnade på henne när hon berättade. De ville inte förstå. Inte polisen, inte SOC, det var ingen som ville lyssna och förstå. Alla hon berättade för ansåg att hos en fosterfamilj trivs men, där blir man inte slagen och verkligen inte sexuellt utnyttjad. De ansåg att hon bara hittade på, för att få uppmärksamhet. Från den stunden hatade hon dem, hon började hata allt och alla. Ända fram tills den dagen Tsatsiki hade kommit in i hennes liv. Han hade gett henne så mycket som ingen hade lyckats med innan. Hon visste inte vart hon skulle göra av all sin lycka när de hade träffats.

Anna gick utan några planer. Hon kände efter i sin bh. Hon mindes rätt, där låg hennes pengar. Hon vågade inte lämna dem hemma. Hon visste att hennes fosterfamilj letade igenom hennes rum efter pengar. De, som tydligen älskade henne.

”Va fan vet de om kärlek.”

Anna fortsatte att gå. Hon gick in mot stan och helt planlöst. Till sist hamnade hon inne på en måleriaffär. Hon fick tag i tapetknivar, betalade och gick sedan ut.

Hon fortsatte att gå, fortfarande utan någon särskild plan. Hon hamnade bara längre och längre från stan. Medan hon gick mötte hon en ambulans. I ambulansen satt en kvinna i sällskap av en man. Båda två såg sorgsna ut och Anna förstod. Hon förstod att allt var borta nu, allt var över.
Hon gick och gick, hon hamnade i skogen och tillslut hamnade hon under äppleträdet. Hennes och Tsatsikis äppleträd.

Anna öppnade knivarna, utan att tänka och utan att känna något. Hon satte en av knivarna mot underarmen och drog med lätt hand. Blodet sipprade fram ur den lilla skåran som hade blivit. Hon tryckte hårdare och tänkte:

”Följ vägen, inte gå över den. Följ vägen, inte gå över den. Följ, inte över.”

Tanken malde i hennes huvud samtidigt som gräset färgades rött och hon färgades vit.

Hon höll sitt sista och enda löfte till sig själv.

”Utan honom, då tar jag livet av mig.”

---

Copyright Rebecka Johansson 2008

Huvudet har sagt ifrån nu.

Hela kroppen har gjort det.

Den vill inte mer.

Den skriker efter rakbladet.

Det är jobbigt att kämpa emot.

Kämpa emot kraften som har sån otroligt makt om mig.

Jag har gett ett löfte och jag måste hålla det.

Jag kämpar men det gör ont.

För varje dag som går säger en till bit ifrån.

Jag orkar inte mycket mer.

Inte när det känns så här.

Kroppen och huvudet vill inte samma som mig.

Jag vill bara lämna allt.

Det gör för ont.

En del av mig smärtas av att läsa mina egna ord. Att inse att detta var min verklighet. Idag är jag glad att jag lever, att jag stod ut, att jag fortsatte kämpa och att jag lärde mig finna lycka i livet. Idag älskar jag att leva!

Ensam, på egna ben.

Den ends som ser,

Förstår,

Finns där.

Som ett brutet vass strå bland alla andra.

Det är inget som går att beskriva.

Ensam och stapplande på egna ben.

Ben som är svaga och matta.

Uttröttande av en lång kamp.

Kämpande ben,

Ensam och skakandes på egna ben.

En känsla som är svår att förstå.

Den är väd allt i hela världen.

Var mina ord kom ifrån, det kommer jag aldrig få veta. Men jag är lycklig att jag har dem, att de följt min sida genom hela mitt liv. Vackra, fatnastiska ord.

hennes tårar har runnit många gånger

alltid till samma sånger

hennes glädje stilla försvann

stilla, precis som lågan som brann

hennes krafter rann ut

livet hennes är snart slut

hennes vänner håller henne hårt

de får henne att le

de skänker henne glädje och torkar tårar

de lyfter henne högt

hennes liv, det är inte längre dött

jag kommer alltid vara mina vänner tacksamma. de som fanns vid min sida och bar mig, stöttade mig och fanns när mitt inre var ett kaos. jag är er för evigt tacksamma. tack för allt, älskade, fina ni!

Jag har alltid älskar ord och under många år var orden min enda räddning. När jag inte fann någon annan utväg och när jag inte skar mig, så räddades jag av att skriva. Idag är jag redo att dela med mig av mina ord, av mina tysta rop på hjälp. Av mina konststycken. Det är en del av min själ ni kommer få läsa, en del av min själ som kommer blottas, den trasiga själ jag en gång var.

 

Mina anteckningsblock tog alltid slut snabbare än alla andras. Skillnaden mellan mina block och andras, var att mina skrivs slut bakifrån och fram. Varför? För att mina dikter, mina ord, mina berättelser skrevs bakifrån och fram. De sista sidorna i mina anteckningsblock var mina egna, mitt andrum.

Jag ber er att läsa med vördnad, för jag är stolt över mina ord. Jag ber er att bevara dem, var rädd om dem och att inte slita ut orden. De är mig väldigt kära, de är den jag en gång var och den jag alltid kommer vara. Orden är mina, de är som mina barn och jag kommer alltid älska dem.

 

Jag välkomnar er in i min värld, i världen av Författardrömmar.