Det gör ont att förlora de man älskar, även om man inte borde älska dem.

När livet get dig citroner, så är gul i alla fall en fin färg.

Optimist, inte just nu.

Ja, på ett par sekunder slog livet runt och helt ärligt så vet jag knappast vad jag vill. Jag har fått ett erbjudande med fina ord bakom, men jag vet inte om jag kommer tacka ja. Erbjudandet betyder att en av de jag älskar kommer försvinna och det är förjävligt! Det gör ont och tårarna har runnit.

Dags att laga mig själv igen och inse att livet är vackert. För visst är det underbart att vi har såååå många känslor att få känna och så mycket att få uppleva?

Att livet spelar oss en del spratt vet vi nog alla om. Att vi ställs inför obekväma situationer är också något som de flesta vet med säkerhet, så även jag.

 

För ungefär sju månader sedan flyttade jag till en gård på landet, till den gård som jag drömt om i ett par månader. Den gård som skulle bli min framtid, min fristad, mitt företag. Ja, planen var att bygga upp mitt drömliv på Gråsten. Planen, drömmarna och tankarna var att bygga upp en lösdrift, fixa hagar, flytta dit Greta och börja ta hand om andra hästar.

Idag står jag med en otroligt hög hyra, fortfarande utan en läsdrift, utan hagar, Greta går kvar i inackorderingsstallet och mina drömmar är grusade till marken. De är inte grusade helt, men de är grusade på just Gråsten. Jag lever i en lägenhet som gör mig sjuk, för på sju månader har jag haft tre infektioner som krävt pencillin och ex antal små infektioner. Det är frustrerande och jag vill bara bort nu.

 

Jag vill komma till ett nytt ställe, där mina drömmar åter igen kan få spira. Det behöver inte vara samma drömmar som innan, men jag är inte hel när mina drömmar ligger i dvala. Jag måste få drömma, spåna, planera och leva i min fantasti, för att verkligen fungera i vardagen. Just nu är det för mycket vardag och för lite drömmöjligheter. Men vet ni vad, snart är jag back in business och drömmer hägre än någonsin tidigare.

 

Mitt inre gråter. En gång var Greta som vem som helst. Hon var ridbar, tävlingsbar, utan ärr och "vanlig." Vad som har hänt henne på vägen vet jag inte och jag vet inte om jag vill veta.

Eller jo, jag ska göra mitt bästa för att pussla ihop Gretas förflutna. De delar Marita kan ge mig, med Sussies bitar och förhoppningsvis vissa delar från utbildningsstallet. Jag vill ha en klarare bild av hennes förflutna, för det har format henne till den hon är idag. Jag vill ge min älskade tjej det bästa jag kan. Jag vill ge henne ett tryggt liv.