-
Disciplin till max?
För, trots att vi har en katt mindra än tidigare, behöver de mer tid än någonsin. Eller, jag och mamm behöver dem mer än någonsin.
Som det ser ut nu kommer jag hålla till i stallet riktigt mycket. Alla andra hästnördar drar till Gbg Horse Show, jag rycker in i stallet. Jag har aldrig varit på mässan innan, varför dra dit i år? Jag trivs inte med folk, men njuter av all tid i stallet. Valet är inte svårt.
Nu, tillbaka till Islam. vi hörs :)
S*Zimexis Tigraine Titania.
Jag tvingar mig själv att tugga, svälja, äta. Klumpen sitter i halsen, tårarna trycker på. Det är för lugnt här hemma, en katt för lite. Ett hjärta för lite som slår.
Vi fick igår ta det jobbiga beslut att avliva TanTan. Hennes lungor ville inte längre, vi kunde inget mer göra. Älskade vän, vila, sköt om dig och hälsa Tigger.
For you, my friend.
Jag har funderat på livet, på att utvecklas som människa och andra människors utveckling under min tågresa idag. Egentligen har jag inte kommit fram till något vettigt, samtidigt som jag gjort många insikter. Jag har insett att folk, som jag tidigare inte klarade, idag får mig att fundera och tänka efter. Jag tror det handlar om att vi båda växt som människor och inte kräver alla livets svar av varandra. Vi har gjort insikter och kommit fram till att life is life. Jag är stolt över dig vännen!
Enemy
Lyssna.
Jag älskar den, så mycket.
Au revoir.
På ungefär en halvtimme hann jag bli raggad på av en utländsk kille, gå på fel vag och vara säker på att jag var på rätt, byta vagn, ta fel plats och till slut hamna rätt. Nu sitter jag i alla fall på min plats, har hittat eluttaget och funderar på hur jag bäst ska spendera kommande timmar.
Au revoir Stockholm, vi ses snart igen.
Stockholmlivets ljusheter.
Jag har tömt badkaret för denna gången, fått på mig kläder och kikat runt i cybervärlden. Strax ska jag krypa upp i soffan och titta Mello.
Det är min sista kväll i Stockholm, men jag har nog inte riktigt fattat det. Det känns så konstigt att ha varit här, utan att fått krama om Cina och Martin. Jag hoppas snart vara tillbaka, ett år har varit för lång tid. Jag insåg nämligen, när jag och Bebbe väntade på tunnelbanan hit i tisdags, att det var precis ett år sedan jag senast var uppe..
Jag kan utan att skämmas säga att jag älskar Cina och Martin lite mer än resterande av min släkt. Jag tror det handlar om att dem aldrig, aldrig dömt mig eller tryckt ner min känslor. Jag har fått komma, vara mig själv och bara få känna. Jag och Cina har tillbringat oräkneliga, ovärdeliga timmar på balkongen. Långa nätter, sena nätter. Tittandes på stjärnor, ut över innergården, pratat och jag har kunnat låta tårarna rinna. Jag har inte behövt vara inom ramarna, jag har fått vara precis den jag vill. Jag lämnar alltid Stockholm med ett lugn, en förmåga att andas på nytt och jag är en fri själ. För att Cina och Martin tagit emot mig med öppna famnar och delar sin kärlek, med lilla, lilla mig. Det älskar jag dem för.
I'm home.
Jag trivs otroligt bra, men denna veckan är det tomt. Cina och Martin saknas och jag saknar dem. Min kropp tycker att dem snart borde komma in genom dörren, men tydligen inte. Det är synd, väldigt synd.
Jag ska snart dra mig ut på stan en sväng till, om jag lyckas hitta mitt kontokort. Jag fattar verkligen inte vad jag la det igår. Det krävs mig för att lyckas med sånna grejer!
Stockholm i mitt hjärta.
Det är så härligt att vara tillbaka här. Jag har saknat det, så otroligt mycket! Allt som tillhör livet här uppe. Nu ska jag krypa upp i soffan, med en stor kopp te, titta tv och bara slappna av. Jag tycker jag förtjänar det efter den här vintern och våran. Mitt högt älskade Stockholm. Jag är så glad att det finns.
Update.
Det blir tidig morgon imorgon och antagligen sen kväll. Dock blir jag inte ensam, som planerat. Egentligen skulle Caruso ner till Jägers för att ta den andra kulan, men igår upptäckte Sussie skrattandes att den faktiskt ramlat ner, så han kan kastreras ståendes, hemma i stallet. Så, hon slipper åka iväg. Skönt för alla :)
Morgondagen kommer bjuda på stall, massage, stall, panikpackning, sömn och på tisdag drar jag iväg till Stockholm igen. Härligt!
Stalldagar is the shit.
Vi fick i alla fall gjort allt som skulle göras, hästar ridnia, hoppade, boxar mockade, mat fixat och allt annat vad stallet innebär.
Vet ni vad som är så otroligt skönt uppe hos Sussie? Att aldrig behöva tvivla. När jag hade egen häst, när jag hade Pärlan, funderade jag ofta över varför jag valde att hålla på med hästar. Jag tvivlade och ville lägga allt på hyllan. Det gjorde jag även innan Pärlan, innan Inca, innan någon egene häst. Men, inte idag. Idag vet jag med säkerhet varför jag håller till i stallet, för jag mår så otroligt bra!
Speed it up.
Jag lever ett fullständigt galet liv. Jag går i skolan, pendlar, pluggar, är i stallet, affären, sitter vid datan, stressar och sover när jag hinner. Mitt liv rusar på, snabbare än vad jag trodde var möjligt. Jag njuter av det liv jag lever.
-v-
i really, really wished.
my friend.
you're wonderful.
my beautilful friend.
you're like an angel, from the sky.
my friend.
i will never give up.
We're not the ones meant to follow, For that's enough to argue
Vill ni veta vad jag hinner med av det? Ingenting, absolut ingenting. För livet tar upp för mycket av tiden som jag vill leva. Alla måste'n, ska'n och krav jag drar på mig. Allt ansvar, det jäkla ansvaret. När man trycks så djupt under ytan, för man tar på sig så, så mycket. Det är ett släktdrag, men jag kan inte skylla alla mina beslut på det. Jag vill lära mig prioritera, prioritera rätt. Prioritera livet, men jag kan inte. Folk räknar ju med mig, med mina beslut, med mitt ansvar. Inte kan jag då backa undan, säga nej och inte vilja längre. Bli en svikare, för att jag sätter mig själv i centrum.
Vänner, vad ni än gör, var rädda om ert liv. Ni blir så lätt fast, i en bana ni kanske inte kommer trivas i . En bana ni vill bryta er loss från. Vänner var rädda om den glöd ni har, låt ingen annan trampa på den, på er, på ert liv. Var rädda om er, lys så starkt ni bara kan. Blända andra, låt dem hata erat ljus. Vänner, ni är så otroligt vackra.
Mulkontakt?
Vänner, jag behöver eran hjälp!
I hästvärlden nsackades det för ett tag sedan mycket om huruvida hästar ska kunna stå mule mot mule i stall och ha fysisk kontakt. Det finns ungefär lika många åsikter om det här, som det finns olika hästmänniskor. Nu vill jag ha just Din åsikt!
Vad anser du, ska hästar kunna stå och nosa på varandra?
Varför/Varför inte?
That's life.
Men, trots allt detta rasar min kropp för stunden. Jag vill mer än vad jag har tid till. Hinner aldrig riktigt med allt jag planera. Om inte skolan tagit så mycket tid, om jag kunnat prioritera bättre, om jag kunde leva mer. Om min kropp krävde mindre sömn, så hade problemet varit löst.
Snurrigt inlägg, men vi kan sammanfatta med att jag är stressad till max, har prov, ingen tid till plugg och vill merä n vad jag orkar. Peace.
