Mycket har hunnit h'nda sedan sist, såklart. Jag har jobbat, jobbat och jobbar. Men, jag har även hunnit vara iväg i Kungsbacka och hälstar på hos Norah, tillsammans med min fina fröken fux. Det var en spännande och rolig träning, där jag åter igen kunde konstatera hur otroligt mycket jag älskar min häst!

 

Hos Norah jobbade vi vidare på lite av det vi gjorde sist, både åttan och flytta mot mig. Där fick vi lite nya tips och saker att tänka på. Att flytta högersidan mot mig tyckte Greta var svårt och ville inte riktigt, så där bad jag Norag gripa in. Efter mycket funderande och frustration från Gretas sida fattade hon vinken och flyttade sig snällt mot oss, för jag testade såklart när Norah fått det att gå igenom.

 

Saden började vi jobba på längre rep, dels att skicka runt fyra konor, vilket var grymt svår men nyttigt för oss båda. Vi testade även på att låta Greta komma på nya grejer och använda hjärnan själv. Målet var att få henne att hopppa över ett sockerbitshinder, utan att jag styrde henne på det. Ganska snabbt fattade hon vinken och busade loss riktigt mycket. Så roligt att se och jag fick ett par goda skratt!

 

Vi fick även med oss grunderna till både bergsgeten coh buga, så vi kan börja nosa och testa på det. Ska bli spännande att se hur lång tid det tar för oss att klura ut koden och verkligen sätta det :)

 

Nu har jag landat hemma efter jobb och sen kvällsmys med fantastiska Boel! Hon är en såndär människa som man mår bra av att umgås med och som ger otroligt mycket energi.

 

Jag är helt slut, i både kropp och sinne, så jag tänker faktiskt krascha rakt i säng. Eller, om typ tjugo minuter. Imorgon är planen att mysa och busa med Greta, ska bli otroligt roligt att se vilket humör Fröken Fux är på :)

Jag och Greta fortsatte jobba på marken idag, vilket var lika härligt som igår! Egentligen vet jag inte vad jag gör eller om jag gör rätt, jag bara gör, vilket uppenbarligen ger resultat.

 

Idag började vi nosa på varvbyte, vilket gick lekande lätt. Jag bara gjorde och Greta bara svarade på mina signaler och hon bytte varv. Det känns bra att våga prova oss fram och märka att det fungerar. Greta var lite spänd när vi började jobba, men slappnade snabbt av. Hon var med på noterna och ville så gärna göra rätt. Underbara fröken fux.

 

Jag hakar på många av de andra bloggarna och slänger upp en veckoplanering för mig och Greta. Gissa om jag längtat efter att få göra upp ett schema och få börja komma igång! :)

 

Måndag: Vila, rykt och pyssel
Tisdag: Markträning, fortsätta jobba med varvbyte

Onsdag: Markträning, åttan och bjuda upp till pallen.
Torsdag: Vila, skura ben och fixa inför fredag

Fredag: Träning hos Norah

Lördag: Markträning, fortsätta på vad som påbörjades hos Norah

Söndag:Vila/Promenad

 

Det här ska bli så roligt, äntligen kan vi få sätta igång och jobba på. Nice, nice, nice!

I torsdagsnatt fick hästarna börja gå inne för denna vintern, alltså natten från torsdag. Hur mysigt som helst att stå i stallet på kvällen och höra ett lugnt tuggande.

 

Egentligen ville vi haft ute hästarna nåon vecka till, men när det regnar och är närmare fem grader på nätterna, ja då är det dags för hästarna att få sova inne!

 

Just nu längtar jag tills min hand är lite helare, så jag kan få mocka någon box då och då. För, det är något speciellt med att mocka och göra rent och mysigt åt sin häst. Egentligen ingår mockning i min stallhyra, men jag myser när jag får göra det ibland. Galet va? Men, så är det väl när man är hästnörd ut i hårtopparna.

 

Dags att återvända till filmen jag tittar på.

 

Jag har prickat av allt på min att göra lista och sitter nu i soffan, med halva mig under ett täcke och tittar på film. Jag tänker ta det lugnt och göra så lite som möjligt resten av dagen :)

I förmiddags var jag en sväng hos Greta. För första gången sedan olyckan jobbade vi från marken och jösses vilken fantastisk häst jag har! Hon var så positiv, samarbetsvillig och koncentrerad. Hon visade mig sidor jag inte sett innan och bjöd upp till dans. Jag kunde bara peka och förtydliga viissa signaler med repet, så dansade hon fram. Min älskade skrutta, undra var det här kommer sluta?!

 

Fina fröken Greta var mer samarbetsvillig idag, än senast hon blev skodd. Visst hade den lilla donnan åsikter, men långt ifrån lika många som sist, vilket var väldigt skönt för både hovslagare och mig.

 

Greta gjorde några försök att slippa bli skodd, men hovslagaren var enveten och höll kvar, vilket resulterade i att Greta faktiskt stod och gick med på att få skorna bytta på fyra av fyra hovar :)

 

Jag inser att jag börjar bli vuxen, när jag utan panikkänsla ringer lite här och var. Idag blev det ett samtall till bussgods för att kolla priset på att skicka en sadel. Nu hoppas vi bara att den ev. köparen nappar på det. Håll tummarna!

 

Ikväll blir det skoning av fröken Greta, imorgon blir det borttagnin av gips på fröken Rebecka. Det börjar rulla nu och jag hoppas att jag snart är tillbaka i sadeln och bättre än vad jag och Greta var innan hennes lååååånga vila. När jag kommit igång med handen blir det till Gråbo för att träna. Det är vad vi behöver, någon som säger till mig hur jag ska göra. Jag tror på det här, på den här hästen och på vår framtid. <3

 

Av en slump hittade jag denna film.

 

En och en halv timme senare har jag tittat färdigt på den, fått mig ett par insikter och insett hur stor skada mänskligheten verkligen kan göra. Hur mycket vi påverkar varandra och hur illa vi kan göra varandra!

 

Filmen handlar om internetmobbning, ett ämne som ständigt är aktuellt. Det är också ett ämne sim bör belysas mer. Jag minns att vi hade en tema-dag på högstadiet som hette Allas lika värde. En av de centrala punkterna var att mobbning inte var okej. Det jobbades ständigt aktivt mot mobbning på min skola, även om jag som kamratstödjare och till viss del utsatt, sällan märkte att något verkligen hände. I arbetet mot mobbning var det sällan internet nämdes. Det var ingen som berättade för oss att skrivna ord gjorde lika ont, att man aldrig kunde fly från mobbningen även om man kom hem.

 

Internetmobbning är något som måste lyftas fram, tryckas hårt på och få ett stopp! För, det är inte okej att mobbningen ska få fortgå! Det är inte acceptabelt att mobbningen ska pågå 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Det är inte okej!

 

Det är vi, helt vanliga människor som bär ansvaret för att det här ska få ett stopp. Det är vi, som sitter vid datorskärmarna dag efter dag som bär ansvaret att säga ifrån. Så länge vi, den stora svarta massan, inte säger ifrån tillåter vi detta att fortgå. Det är inte acceptabelt och det är dags att sätta ner foten, på riktigt!

 

Klockan är halv tio, på en lördag och jag ligger redan i sängen. Varför? Jag är ensam hemma, klockan ringer halv nio imorgon, jag har inget att göra, jag avskyr att hinna bli understimulerad och jag känner för att ligga i sängen. Yes, det har varit en lugn lördag.

 

Jag måste ju berätta om en mysig upptäckt istallet idag. Jag hörde massa pipande, så även Marita när hon kom tillbaka med sista panghunden. Efter lite letande hittade Marita en helt fantastisk kattbebis. Hur söt som helst! Bild får ni imorgon, om han bor kvar i sadelkammaren :)

Om bara ett par dagar blir jag av med gipset! Det är 4,5 dagar kvar innan jag släpps fri. Hur nice är inte det? Det ska bli grymt härligt att få röra på handen igen, även om det kommer kännas stelt och konstigt i början.

 

Veckan som varit har gått snabbt, nu hoppas jag bara att det går snabbt fram tills torsdag också. Känns sådär lite halvbra att det enda jag skriver och tänker på är min gipsade hand. Men sanningen att säga är att stor del av mitt liv snurrar runt gipset. Jag lever, jobbar och tar hand om Greta så mycket jag kan, men utöver det längtar jag efter att bli av med gipset och kunna ta hand om allr ordentligare än vad jag kan göra just nu.

Efter mitt psykiska meltdown igår så tog jag tag i mitt rum och fick lite ordning på det, dock är jag långt ifrån nöjd. Det är en vecka och en dag kvar tills gipset försvinner, bara att stå ut..

 

Inatt, för tredje natten i rad, har jag dovit oroligt. Jag har vaknat gång på gång, sovit på ytan, samtidigt som tankar och känslor har snurrat runt. Det är jobbigt, för man vaknar aldrig riktigt utvilad. Jag behöver få sova, för att handen ska bli frisk..

 

Min finaste flicka, som håller mig trygg för tillfället.

Jag är  påväg till ett psykiskt sammanbrott, av ren ilska. Jag orkar inte med gipshelvetet längre! Jag kan inte duscha och tvätta mig ordentligt. Jag kan inte städa, inte få ordning och allt är bara äckligt runt mig. Jag kan inte laga min egen mat och jag får ryck på att inte kunna ta hand om mig själv ordentligt. Jag är så jäkla trött på det här att jag snart ger upp och skiter i allt!

Igår blev det tillfixning av gips, dock inte till något bättre.. Svullnaden i hand och arm har gått ner, vilket gjort att gipsskenan blivit för stor, vilket kändes halvbra, så igår blev det besök på ortopeden för tillfixning. Resultatet blev att gipsskenan togs bort, gjordes ren från bandage och det lades i ett till lager med bomull. För sekunden kändes det bättre, men inte när det suttit på någon timme. Nej, dumt av mig att inte låtit det gamla sitta kvar i en och en halv vecka till, memmen.

Plus att jag inte fick någon mysig bomull på ovansidan av armen, soooooorg!

En tävling där man kan vinna en footoväska från Kelly Moore, kind of freaking awesome!!
Tävlingen utförst av Jonna och är sponsrad av fotobag.

 

Att vara enhandad är något av det jobbigaste jag varit med om. Det tär på mig rent psykiskt. Jag vill och försöker hålla humöret uppe, men stundtals går det inte, då kraschar jag. Jag hoppas verkligen att jag har läkt ordentligt till den 20, alltså om 1,5 vecka, så jag blir av med gipset då..

 

Fördelen med att vara gipsad och inte kunna rida är att jag hinner fundera och hitta ny inspiration! Det finns så mycket jag vill göra med Greta, saker jag vill testa och se om vi kan klara. Jag känner ett sug efter att börja rida, träna och jobba framåt. Jag vill iväg till Norah igen, jag vill börja träna dressyr, jag vill ut och busa i skogen, jag vill putsa, mocka, duscha, klippa, sko, mysa och träna. Jag är redo att komma igång igen, på riktigt och fullaste allvar!

 

Min fula, gipsade hand. Som antagligen behöver gipsas om imorgon då svullnaden gått ner så mycket.

 

 

Jag har inte riktigt fått ihop det när jag har räknat på Gretas skadeår, uppehåll ur ridning och så vidare. Jag tycker att ett år har saknats, för i min värld har hon varit åtta. Jag fick precis svaret på mina funderingar, min lilla fröken fräken är ju "bara" sju! Hon är ju född 05, inte 04 som jag fått för mig. Grattis Rebecka, härligt att hjärnan är med ;)

Trots att jag är nedsatt i min rörlighet/användbarhet har jag hunnit med ganska mycket. I onsdags drog Greta av sig en sko, samma som sist. Det kändes sådär halvroligt, men inte så mycket man kan göra åt saken. Fick tag på hovslagaren och han sa att han kunde komma under torsdagen. Fint!

Under torsdagen bodde Greta på mitt jobb. Varför? Jo, Benny Lindström var där för att kolla tänder och jag ville få Greta kollad. Behövligt? YES! Hon var så vass att hon fått sår i kinderna, så det var på tiden. Hovslagaren tittade förbi på kvällen och sen kunde vi styra nosen hemåt :)

Jag fick i uppdrag att backa in transporten, i manuell bil, med en hand, då mmma inte riktigt fixade det. Jag klarade det galant, grymt eller vad?!

 

Greta, i väntan på Hästtandtekniker Benny Lindström.

Tiden rinner på och jag blir mer och mer otålig. I onsdags opererades jag. Det sattes in två stift i benet som är av och nu ska allt ligga tillrätta.

Det är jobbigt och frustrerande att ha handen i gips. Man blir handikappad, oavsett om man vill eller inte. Ont gör det också. Nej, ge mig den 20/9 nu! Och hoppas att jag är hel då.