Jag försöker ta mig in på min jobbsökarmail, vilket går galet långsamt! Kan man inte begära lite väl fungerande mail kanske?

Nu kom jag i alla fall in, men mailen är helt tom :( Jag vill ju ha ett svar liggandes där nu, nu, nu! Så jag vet vad som händer i framtiden..

 

Jag borde ryka mig upp ur datastolen och plocka iordning på mitt rum, för på lördag är det kalas och då kan det inte se ut som att en bomb har sprängts här inne. Så är det faktiskt!

Det finns vissa saker man inte vill läsa i livet. Idag fick jag uppleva det. Jag hade fått ett mail med texten:

"Jag gillar dig

Jag kan inte sluta tänka på dig :)"
Min kropp skrek RÄDDA MIIIIIIIIIIIIIIIIIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Gulligt mail, jovisst, men när det kommer från någon man aldrig, aldrig, aldrig skulle kunna tänka sig att ha något ihop med så känns det mest bara obehagligt. För, jag kommer snat jobba med honom tre dagar i veckan och träffa honom fem. Inte roligt, inte någonstans..

 

 

När jag kom till stallet stod det ett paket på bänken. Till mig. Lite smått förvånad, men trots allt glad insåg jag att Marita gett mig födelsedagspresent. Nej, jag räknade inte med det. Först tänkte jag vänta med att öppna den tills jag hade kommit hem, men ändrade mig.

 

När jag var färdig med Greta öppnade jag paketet och mungiporna åkte långt upp till öronen. Inslaget i pappret låg nämligen:

Här ska läsas, läras, begrundas, funderas och studeras! Marita börjar känna mig väl vid det här laget, lyssnar på det jag säger och stöttar mig, även om hon inte riktigt förstår min förtjusning i ämnet. Hon prickade så otroligt rätt och gissa om jag blev glad?!

Två bloggfria dagar, vilket var ganska skönt. Nu saknar jag att skriva av mina tankar och funderingar.

 

Igår var det min födelsedag, så nu kan även jag räkna mig till skaran av icke tonåringar. Det känns..inget speciellt. Samtidigt som någon form av panik ibland tränger sig på. Nu är jag tjugo och borde ha gjort massa tokiga grejer, haft min första fylla och massa annat dumt. Hur mycket av det tror ni jag har åstadkommit? Inget alls!

 

Gårdagen blev i alla fall hur härlig som helst. Vid typ kvart över tio blev jag kidnappad/upphämtad av Bebbe och Emma. Nosen styrdes mot okänd destination, som visade sig vara Skara Sommarland. Här blev alla tre som barn på nytt och vi snittade väl ungefär fem års ålder. Så himla rolig och fantastisk present! Dagen kunde inte ha varit så mycket bättre, möjligtvis om Linda varit med i resesällskapet, men man kan inte brottas med borelia och samtidigt ta ut hela kroppen.

 

Kvällen spenderade jag i soffan, halvsovandes och sen med mamma som sällskap. Jag är otroligt nöjd och njöt i fulla drag!

 

Jag och snyggaste Emma, innan vi gjorde oss redo för alla pooler och roligheter :)

Greta fick sig bara en snabb mysstand idag. Med tanke på att jag var hemma vid tolv i natt, hade jobbat till åtta och visste  att jag hade en sällskapssjuk katt hemma. Imorgon ska jag mysa, mysa och mysa med min loppa. Jag saknar henne!

 

Nu är det dags för kvällsmat, här i Vårgårda. Jag har inte ätit sedan två idag, så det kanske är på tiden. Som sällskap till maten blir det Sommar med Ernst, via internet-TV. Vi, ja vi hörs imorgon :)

 

Jag har mina tankar, idéer och funderingar, men kan egentligen bara tala utifrån mig själv. Jag älskar hästar, är en riktig hästnörd och är en känslomänniska.  Hästarna har för mig blivit en trygghet. något som alltid finns och stöttar. De har blivit mina bästa vänner och jag älskar att få vara runt dessa underbara djur.

 

Jag jobbar med hästar och får tack vare detta möta många olika hästmänniskor, men det finns en sak som alla har gemensamt. Förkärleken att få umgås med ett otroligt djur, känna ett band mellan sig själv och en annan individ, som inte ens talar samma språk.

 

Låt mig ta ett, för mig, tydligt exempel på detta band. Hörom veckan provreds en häst i min närhet. Den här hästen gör allt för sin ägare, hoppar vilket hinder som helst, går genom allt och tvekar aldrig. När hästen provreds, av en otroligt duktig ryttare, stannade han tre meter innan ett hinder, körde ner hovarna i marken och började bocka som en envis ponny. Detta var första gången någonsin som hästen i fråga gjorde något sådant.

 

Det är denna tillit, detta band, som alla hästmänniskor drömmer om, kämpar för och en dag uppnår, om än på olika sätt.

 

För, hästvärlden måste vara den värld med mest splittade åsikter. Det handlar inte bara om att sparka in en boll i ett mål. Vi ska ta hand om våra hästar sju dagar i veckan, 52 veckor i följd, 365 dagar per år. Ständigt, jämt och alltid finns hästarna på vår näthinna. Så, varför dessa motstridigheter? Vi vill alla våra hästar det allra bästa, spelar det då någon roll om hur vi gör det? Så länge det är det bästa för just mig och min häst.

Jag och min absolut bästa vän. Jag kommer aldrig hitta någon som min Aladdin.

 

Jag är otroligt stolt över min häst!!
Morgonen började lite småttkaotiskt, med en häst som travade runt i hagen och hade intorkad svett i pälsen. Tack och lov hade Emma ett extra flugtäcke, som Greta fick låna. Vid tio åkte jago ch checkade till hästarna en extra gång, tack och lov för det. Greta kan inte varit still någon längre stund, eller precis dragit ne repa i hagen, för hon var verkligen genomsvettig. Då det ändå var mycket bromsar ute, så fick både Greta och Wilma komma in i stallet.

 

När jag skulle dra hem min loppa, så gick hon på transporten utan problem, var snäll att köra, lastades ur av bara mig och fick sig en välbehövd dusch. Yes, jag är stol. Hon sköter sig så otroligt bra, trots att matte kommer på massa knäppa idéer. Min fina flicka.

 

Måste även slänga in att jag är ganska bra, jag med. Lyckades backa intill transporten och hamna toppenbra, utan hjälp. Plus att jag lyckades backa in transporten på gården, utan hjälp. En dag ska jag vara lika grym som Emma på att backa med transport!

Ett uttryck som allt som oftast dyker upp inom hästvärlden, eller i alla fall på hobbynivå inom hästvärlden är frasen "Den här hästen kom till mig i precis rätt ögonblick"

 

Jag har inte tänkt så mycket på det innan, fören Marita gjorde någon kommentar igår. För, visst är det så att många sger att deras häst kom till dem i precis rätt ögonblick, att de inte klarat sig utan den. Att hästen räddade dem, gav tillbaka livsglädjen, gjorde en trygg, eller vad det nu må vara. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer sig, att så många känner igen sig i detta uttryck.

 

Är det så att vi mår så psykiskt dåligt, av en eller annan anledning, att vi behöver något som påminner oss om hur fantastiskt livet ska vara, är det för att det låter "bra" att säga att man blivit räddad av en häst, eller finns det någon annan anledning?

 

För, något ligger bakom detta uttryck och jag har själv använt mig av det, många gånger. Dock inte om många olika hästar, men för att beskriva några specifika hästar, många gånger. Jag har mått så dåligt psykiskt, att det enda som höll mig uppe var hästarna, jag har varit där nere och vänt. Jag har sett mörkret, där hästarna har varit den lilla, lilla ljusglimt som jag kämpat mot.

 

Jag kan också säga att Greta räddade mig. Nej, just då mådde jag inte psykiskt dåligt, men jag hade kört fast. Jag kämpade på i samma hjulspår, av gammalvana och hade tappat mycket av den energi jag tidigare haft. När jag fann Greta, fann jag något som gav mig energi, något att åka till varje dag och jag fann någon att älska. Greta har fått mig att växa, mogna och lära känna mig själv bättre.

 

Kanske är det så, att alla hästar räddar oss från den situation vi befinner oss i just för stunden? Kanske behöver alla en häst vid sin sida, för att lära sig se livet på ett annat sätt? Kanske är det så att vi hade vuxit och överlevt, även utan dän där räddande ängeln i form utan en häst. Kanske, kanske inte.

 

Min räddande ängel, som dök upp när jag gett upp hopppet om mig själv.

Jag måste ha fått tag på jordens coolaste häst!

 

En kompis häst ska opereras imorgon och då undrade de om Greta kunde få gå som sällskap till deras andra häst, bara över dagen. det skulle bli lite trassel att få dit henne som imorgonbitti, så körde henne redan ikväll. Först och främst så är hon en ängel att lasta, går bara rakt på även om vi hade det på smalt. Väl framme tog det tre sukder utanför transporten, innan hon hade kört ner mulen i marken och åt. När jag visade henne runt i hagen ville hon bara stanna och äta.

 

emma släppte ut de två hästarna i hagen precis bredvid. När de kom travandes lyfta greta på huvudet, nosade på de båda och fortsatte sent nöjt äta. Visst lyfte hon huvudet ibland och spannade in omgivningen, men hon var otroligt lugn hela tiden. Cooling!

 

Jag visste att jag skulle känna mig trygg att lämna henne om hon skulle rulla sig. Jag har inte sett henne göra det hemma, så räknade egentligen inte med något. Men, döm av min förvåning, när Greta efter 30-40 minuter viker ihop benen och nöjt rullar sig, inte bara en gång, eller två gånger, utan tre-fyra gånger rullade hon runt. Fina flickan!

 

Lillan och Greta bekantar sig, dock är det Lillan som ska opereras under morgondagen.

 

MIn fina flicka, som nöjt rullar sig :)

Jag har nu pratat med vet. för att höra vad jag kan göra för Gretas sår i mankammen samt allt kliande. Dem vill helst komma ut och kolla på henne, men det avböjde jag. Visst kanske det vore bra, men min plånbok tackar nej.. Skulle det bli värre, självklart får dem komma ut då, men just nu håller jag det i styr själv.

 

Deras tips var att göra rent med koksaltlösning, hålla såren rena och mjuka samt raka bort den lilla man som finns kvar, för att kunna hålla ordentligt rent.

Jag kommer fortsätta som jag redan gör. Badda med AloeVera, som lindrar klådan och hjälper till att läka, kleta på hästsalva och spraya med insektsspray. Hjälper det inte och hon blir sämre, ja då ringer jag ut vet. Så, det är bara att vänta och se.

 

En lång dag och jag har äntligen landat hemma. Det var roligt att vara tillbaka på jobbet, bästa var att få träffa hästarna igen. För, utan att riktigt ha märkt det, så hade jag saknat de små filurerna. Allt rullade på som vanligt, inte mycket som ändrar sig under en vecka ;)

 

Efter jobbet styrde jag nosen mot Greta och Marita. Greta fick sina sår ompysslade, vilket uppskattades supermycket! Hon inser snabbare och snabbare att Aloe Veran lindrar klådan, vilket är väldigt skönt. Sen blev det upp en sväng och umgås med Marita, innan jag på nytt styrde bilen iväg. Denna gången med Bergstena och sen Skara som mål.

 

Jag landade hemma vid elva och efter att ha surfat runt en stund på nätet tänker jag nu släcka ner och sova. Katterna har somnat i mitt rum och jag tänker följa deras exempel, imorgon är en dag med mycket som skall göras.

Yes, livet här hemma har flutit på trots att jag varit borta. Härligt att få träffa mamma och katterna igen och minst lika härligt att få pussa på Greta igen! Dock inte lika roligt att visitera henne..

 

Kände bara igenom henne snabbt. snabbt igår och insåg snabbt att hon kliat sig, massor, medan jag varit borta. Övre halvan av mankammen var sårig. Kändes ganska hemskt att lämna henne kvar i hagen, men eftersom mamma var med igår, så fick det bli så. Idag tog jag in henne och kände igenom hela manen mycket mer noggrant. Tjena vad illa den var! Sårig i så gott som hela mankammen och den lilla man som finns kvar kommer nog snabbt försvinna. Idag blev det att behandla med aloe vera, vilket lindrade mycket.

 

I onsdags skulle hon fått en ny omgång Switch, men eftersom jag inte var hemma fick hon det idag istället. Självklart la jag det inte i manen och såren, utan på resterande del av henne. Hon sprayades också med flugsprayen. Imorgon blir det att prata med vet. och hoppas att de kan skriva ut något för att lindra klådan. Älskade tjejen, det gör ont att se henne irriteras så mycket..

 

Jag har kommit hem från Turkiet och kroppen spritter. Nej, det är att ta i, men jag är inte riktigt lika uppgiven som innan resan. Visst finns det tusen grejer som jag borde fixa, men det kommer, ge mig bara tid att landa.

 

Resan har varit härlig. Vi har bandat, solat, läst, sovit och gått på strandpromenaden. Så får de inte glömmas av hur många äckliga turkar vi fått träna på att säga nej till. Vi pratar inte om två om dagen, utan typ tio. Yes, är man svensk tjej i Turkiet, så blir man snabbt populär.

 

Det var många nya upplevelser och intryck, en helt annan kultur och en helt annan värme! För vamt, det har vi haft det. Vad sägs om runt 40 grader varje dag? Helt okej, men på gränsen till för varmt. Jag spenderade mycket tid under parasollet, vilket betyder att jag inte är superbrun, men jag lyckades i alla fall med konten att inte bränna mig. Det tycker jag är bättre :)

 

Jag kan i alla fall garantera att jag ska tillbaka utomlands, men då vill jag inte dra iväg på solsemester, då vill jag iväg för att uppleva grejer!

Jag vet inte hur jag ska kunna tacka mina fantastiska bröder tillräckligt mycket! Efter kris och panik och dåligt samvete, tog jag mitt förnuft till fånga och mailade den ena och ringde den andra.

På mitt konto kommer snart pengr finnas och imorgon kväll bokar jag och Bebbe vår semester. Då gör vi oss redo för en vecka i solen, i värmen och av ledighet. Jag ska njuta till tusan och ladda alla mina batterier. Jag ska på semester, utomlands. Hur nice?!

 

Jag offrar allt för er. Mina bästa. <3

Som jag skrev i fredags så har jag sagt upp mig från Sussies, med andra ord är det dags att söka nytt jobb. Jag har hittat ett, eller man kan nog säga två, jobb som intresserar mig väldigt mycket. Så kvällen har spenderats till att fylla i deras rekryteringsansökan, två gånger!

 

För, när jag var så gott som färdig med den första gången, så lyckas jag stänga ner dokumentet, självklart utan att ha sparat. Suck, puck, pö.. Men, nu är det färdigt och inmejlat. Spännande, spännande! Jag lovar att berätta mer, när jag vet mer.

 

Bilden som får pryda min ansökan :)

Jag fascineras av folk som lägger upp bilder och skriver i texten under:

"Min häst är svår att kontrollera när jag rider. Jag har testat allt, skarpa bett, mjuka bett, bettlöst, med martingal, utan martingal och inget hjälper. JAG BEHÖVER HJÄLP!!!!!!"

Och man bland bildkommentarerna hittar allt från att kolla om hästen har ont, till att börja om från början och få en bättre relation till hästen från marken. Jättebra tips, visst, men är det inte bättre att ta tag i problemet på riktigt? För, problemet ligger väldigt sällan i relation mellan häst och ryttare. För, jag lovar att vi kan slänga upp en annan ryttare på hästen, som inte har någon relation alls till hästen och denne ryttare skulle rida hästen i fråga bättre, utan större problem.

 

Var ligger då problemet och hur kan det lösas? Istället för att lägga pengar på veterinärbesök, massa olika typer av utrustning och annat dravvel. Boka en träning, för en bra och duktig tränare, ta dig dit med hästen ett par gånger och få hjälp med problemet. Lär dig rida bättre, få mer kontroll över din kropp, din ridning och dina hjälper. För, någonstans brister kommunikationen mellan häst och ryttare och det kommer inte bli bättre om ryttaren inte får hjälp med vilken del det är som brister.

 

Så, istället för att få experttips via bilder på näter, plocka upp telefonen och be om hjälp av en riktig tränare, som vet vad den pratar om.

 

Bild från när jag och Pärlan var iväg på en träning.

Från Spotify sjunger Melissa Horn och lugnet börjar sakta, sakta lägga sig i min kropp.

 

Det har varit en turbulent vecka, som verkligen fått mig att växa. Jag har pratat med mamma, tvingat tillbaka tårarna, varit frustrerad, livrädd, darrande, låtit tårarna rinna ikapp med uteblivet regn, blivit fångad av Greta och insett att jag är modig, när livet kräver det.

 

Idag sa jag upp mig från jobbet. Jag kommer jobba kvar, tills jag hittat något annat, men så snart jag funnit något nytt så vinkar jag hejdå till Sussies Häst&Fritid, kramar Sussie hejdå och ger mig ut på nya äventyr. Efter lite mer än ett år som anställd, efter, till och från, fem år i stallet pussar jag hästarna hejdå och lämnar det stall där jag förmodligen tillbringat mest tid.

 

Det är dags att pröva vingarna, söka nya äventyr och intala mig själv att jag är bra, riktigt bra. Jag kommer klara det här och jag kommer hitta mitt nya drömjobb.

Jag orkar inte mer. Jag krashcar, faller och orkar inte ta tag i det jag måste. Just nu är livet upp och ner och jag vet att det inte håller länge till. Jag har kämpat för länge, för hårt och för mycket. Det här måste få ett slut, för nu handlar det inte om mig längre.

Idag jobbade jag och Greta på samma saker som igår, dock på hemmaplan. Stor skillnad och mycket mer avslappnad häst från första stund. Märkte redan i hagen att hon var med på noterna, från början. Roligt, roligt!

 

Något som kändes toppenbra var att jag för första gången, någonsin, kunde spraya henne med flugmedel utan att hon vandrade runt. Hur grymt som helst ju!  Samma sak när jag släppte henne i hagen, så gick hon inte bara iväg, utan hon backade två steg och vände sig sedan och gick. Fina flickan, vi har hittat rätt.