Efter mycket funderande fram och tillbaka har jag nu bestämt mig för att säga farväl till evasjohus.blogg.se. Jag har hängt här i många år och den har följt mig i så många med och motgånger och just därför känner jag att jag behöver starta om. Det är på evasjohus.blogg.se som hela min och Gretas historia finns och jag kan inte logga in här utan att det gör ont i själen. Jag kommer inte lämna bloggvärlden för gott, utan numer finner ni mig hääääär!

 

Jag har tappat bort mig dsjälv och hittar mig ingenstans. Jag är inte jag längre. Jag är en grå, dassig kopia av mig själv. Jag är färglös, platt och solkig. Jag sviker mig själv, jag sviker andra, jag misslyckas gång på gång. Det här är inte jag. Jag vill inte känna såhär. Jag vet att jag inte misslyckas, men det är så det känns. Enda sedan Greta försvann är det så det känns

 

Kroppen är konstant trött, ömmande, värkande och jag skräms av det här. Att aldrig orka, aldrig vilja, alltid se det negativa. Jag vet hur jag kan förändra, men jag gör inget åt det. Jag orkar inte. Jag tycker mig misslyckas igen.

 

Det här är inte jag. Jag vet att jag räcker till, i grund och botten vet jag att jag är bra, men just nu vet jag det ändå inte. Just nu tycket jag bara att jag är värdelös och dålig. Att Pyzen förtjänar en bättre matte, Andreas en bättre sambo, min kropp en bättre människa. Just nu, eller i snart två månader, har jag känt så här. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig till vettet.

 

Jag saknar meing med mina dagar. Jag ser ingen vettig anledning att ta mig samman och gå upp ur sängen. Eller jo, men jag saknar att ha något vettigt att göra på dagarna. Jag saknar en mening med mitt liv. Jag orkar inte det här.

I flera dagar har min hjärna försökt ta sig samman för att skriva ett inlägg om 2015. För att skriva ett inlägg om vad som har hänt, för att berätta om hur mycket jag vuxit som människa, hur mycket spännande jag varit med om, hur lycklig jag har varit och om alla underbara människor jag har fått träffa. Men jag kan inte.

 

Mitt 2015 har varit ett tufft år, ett tungt år och ett jävligt år. Det är det året då jag blev sjukskriven med utmattningssymptom och b12 brist, det är det året jag hämtade och lämnade tillbaka en fin häst, det är det året jag lät min bästa vän flytta tre-fyra gånger, det är det året jag avlivade Pip, det är det året jag oroade mig som en tok för att Greta var smal, det är det året som jag vände ut och in på mig själv för att lyckas göra henne frisk, men framför allt så är det de året då jag stod vid sidan av och såg Greta ta sitt sista andetag. 2015 är det året då jag fick säga farväl till min bästa vän och fatta beslutet att ta hennes liv. Jag kan inte tänka tillbaka på 2015 utan att minnas just det där. Att jag fick ta bort, avliva, döda min bästa vän.

 

2015 har varit ett fint år också, eller all min sorg och smärta har kantats av fina och underbara ögonblick. Jag har, under hela året, haft Andreas vid min sida och ärligt talat så hade jag inte klarat mig utan honom. Jag har träffat nya människor, jag har börjat planera vad jag vill med min framtid och jag har antagligen vuxit som människa.

 

Jag har svårt att se tillbaka på 2015 och glädjas åt det året som gått, för det är ett djävulskt år. Så snälla 2016, bli bättre.

 

Jag klickar mig in på blogg efter blogg efter blogg. Allt för att skjuta upp att gå in här och skriva ett inlägg. För det här ett inlägg jag bävar för att skriva. Som om att allt blir mer verkligt då.

 

Just nu blundar jag hårt för verkligheten och vill så gärna att det här är en enda lång marddröm, som jag vaknar upp ur snart. Men jag stirrar blint på mina händer och trots att jag får dem att göra som jag vill, så vaknar jag inte. Det betyder alltså att jag inte sover, utan det här händer verkligen.

 

Jag är ett kaos och den där otroliga lyckan jag kände för två veckor sedan existerar inte längre. Greta är sjuk, hon är riktigt jävla allvarligt sjuk. Hon borde inte fått fång, alla odds var med oss, hon skulle klarat sin kur med kortison med lätthet, alla värden såg fina ut och hon var utanför riskzonen. Trots det fick hon fång. Denna jävliga sjukdom som sätter stopp för all vidare behandling. Denna helvetesjävla sjukdom som gör att jag måste fatta beslutet att ta livet av min bästa vän.

 

Tårarna rinner och jag vet inte var jag ska ta vägen. Så snart Torunn ringer upp, så har jag fått godkänt från försäkringsbolaget att boka tid för avlivning av min bästa vän. MIn fina, älskade, underbara fröken fux. Då ska jag bestämma vilken dag osm ska bli hennes ista i livet. Det gör så inihelvetsjävlafucking ont att jag inte kan andas.

 

Och en dag ska jag skriva ner allt från början till slut, men just nu gör det för ont.

Känslan av maktlöshet och alla tänk om kväver mig. Tänk om jag väntat med elevage. Tänk om vi väntat med hösilaget. Tänk om jag aldrig flyttat henne från Sotlanda. Tänk om, tänk om, tänk om.

 

Det är så lätt att anklaga mig själv, såhär när fången väl brutit ut. Hade jag tänkt mig för så hade jag inte gjort minsta förändring i hennes foder fören hennes behandling är avslutad. Just nu är livet kaos och jag vill gömma mig föralltid.

Nio av tio dagar så älskar jag att vara sambo, sedan finns det dagar som idag.

 

Jag är en person som vill ha saker på mitt sätt, göra som jag alltid gjort och som behöver tid för att ställa in mig på förändringar. Jag kan bli totaltmegasuperkaos av små förändringar, förändringar som för andra är minimala. Det är just detta som gör att jag, dagar som idag, ogillar att vara sambo.

När förändringar görs i mitt hem, eller ja vårat hem. Förändringar som jag inte varit inställd på och som det inte ens har knystats om, då blir mitt inre kaos, panik och ångest. Det tar all min energi och all fokus ligger på just det där förflyttade objektet. Jag blir otrevlig, lättirriterad och aspissig att bo med.

Att vara sambo är att ge och ta, jag vet det, men jag har så svårt för den där givande delen. Det har jag alltid haft och det blir så tydligt för mig desto längre jag bor med någon som inte alltid känt mig. Mina svagheter, mina egenheter, de blir för mig så tydliga i den här tvåsamheten och det är många sidor som jag inte gillar. Eftersom att jag ogillar förändring så skarpt, så hatar jag även att förändra mig själv. Detta resulterar i att jag ser de saker hos mig som jag skulle vilja förändra, men jag undviker förändringen och istället blir jag grinig gentemot min sambo. Det finns ingen logik i det, förutom i min hjärna. För det är lättare att vara grinig än att förändra, även om mitt dåliga samvete ständigt är närvarande.

Personligare än vanligt, men just nu rusar tankar och känslor i kroppen och någonstans måste de ut och då blir det genom fingertopparna.

Dagarna rullar iväg och jag somnar tidigare än någonsin. Igår somnade jag med huvudet i Andreas knä och klockan var då kvart över åtta på kvällen, japp det är sant.. Kanske beror denna trötthet på tidiga morgnar, jag går trots allt upp vid halv fem, eller på min envetna förkylning, eller på oro för Greta ,eller helt enkelt en stor kombination.

 

Jag har fortfarande inte fått provsvaren på Greta och det kommer antagligen dröja någon dag till. Nu har hon i alla fall ätit loppfrö (tarmrens) i en vecka och jag tycker mig se skillnad på henne, samtidigt som jag är otroligt tveksam. Visst ser hon rundare ut, men det är framför allt buken som ser mer uppsvälld och spänd ut och vinterpälsen lurar mycket också. Däremot upplever jag att hon har fått tillbaka lite av sin energi, idag tjaffsade hon med Kaprifol i hagen och markerade tydligt att det var Greta jag umgicks med och att Kaprifol gott kunde hålla sig långt borta. Så jag vet inte vad jag tror. Det känns som "för lätt" om det bara behövdes en kur med tarmrens, samtidigt som jag hoppas att det är så lätt. Jag påminner mig själv ständigt om Torunns ord om att avmagringar är svåra och jag borde ställa in mig på en avlivning..

 

Med papper upp över öronen och skrivande om det som hänt och förhoppningsvis blir försäkringsbolaget nöjt. Jag kan ju säga att det är ingen billig historia att ha en mager häst, speciellt inte att utreda det på klinik. Det är många tusenlappar som rinner iväg, men jag hoppas att det i slutänden är värt det och att jag på onsdag kommer hem med svar och en lösning. Jag ställer in mig på det värsta, men hoppas på det bästa. Jag är så rädd.

 

Allt kring Greta känns fortfarande som kaos och på onsdag åker vi till Husaby. Fram till dess tänker jag ignorera alla jobbiga tanka och inbillningar. Vi myser loss, gosar och äter mat, för det är vad hon vill just nu.

 

Här hemma går det sakta, sakta framåt. Jag vill ju få gjort allt nu,nu, nu, men det är lite svårt. Vi har fortfarande kartonger i alla rum (förutom gästrummet?!) men för att bara ha bott i nya huset i en vecka så har vi trots allt fått upp otroligt mycket. Idag gjorde vi ett ryck med kontoret, så jag har äntligen fått upp min skärm och installerat ihop allt på skrivbordet. Så lycklig!
Nästa ryck blir i vardagsrummet, skulle jag tro, för att få in saker i vitrinskåpet. Det ska bli så underbart när sista kartongen packas upp!

Tyvärr har jag inga bilder på allt kaos, men jag lovar att det snart kommer komma. Dock med mindre kaos. ;)

Mitt inre krampar i panik och jag vet inte var jag ska ta vägen. Utåt sett är allting lugnt.

Gretas fem dagar med penicillin har inte gjort skillnad, inte något som syn utåt i alla fall. Jag väntar fortfarande på att få järntillskottet, men det är trassel från leverantör till min ridsportsbutik och imorgon hoppas jag få reda på när det anländer.
I måndags stod jag och pratade med en vän till mig och vi kom då på att Gretas ena halvbror (samma mamma) dog av akut lungartärsbrock för något år sedan. Ytterligare en annan halvbror (även där samma mamma) till Greta dog, några år tidigare, av cancer i hela kroppen. Jag är rädd, så otroligt rädd. Tänk om samma öde, cancer, har drabbat Greta. Vad gör jag då? Hur överlever jag ett sådant besked? Hur löser sig livet då? Går det att behandla? Eller skulle det betyda att jag måste ta farväl av min bästa vän? Jag är rädd och mitt inre krampar. Jag vet inte vad jag ska göra.

 

Min fina räserfoooord har nog sett sina sista dagar, så verkar det i alla fall efter dagens närkontakt med en highland cattle tjur.

 

Påväg hem från jobbet, sådär vid tjugo över två, kom det bara upp en väg av tjurarslen framför bilen. Foten hårt mot bromsen, men att undvika smäll var omöjligt. Så nu har jag tagit en tjur med bilen, höger fram. Motorhuv, lampa, skärm och en del andra delar är kaput.

 

Jag är trött och får knappast ihop något och vill helst gömma mig någonstans. Jag orkar inte det här.

Det är en trött tjej som sitter vid tangenterna idag. En hektiskt dag på jobbet, följt av påskrivning av nytt kontrakt och sedan pencillinat Greta. Någon ordentlig mat har vi inte fått i oss ännu, så då vet ni var energinivån ligger.

Idag har Andreas och jag varit hos vår nya hyresvärd och skrivit på kontrakten. För vet ni, på lördag den 3/10 går flyttlasset. Flyttlasset till vårt första gemensamma boende. Ett boende med både mina och Andreas saker, under samma tak. Ett boende där vi kan bygga vidare på vår nutid och framtid. Där vi kan älskar, bråka, mysa, tjivas och leva ett underbart liv. Det här är så stort, helt galet, underbart, skrämmande och fantastiskt. Men just nu är jag för trött för att orka känna något av det.

 

 

Greta är inne på sin andra dag med pencillin och idag var hon inte riktigt lika glad över att få en spruta i halsen, men jag förstår henne. Det är ju inte direkt en liten kanyl hon ska få in i halsen. Det är inte så att hon gör världens motstånd och en stor scen av det, men hon vill inte riktigt stå stilla och visar allmänt missnöje. Nu är det bara tre dagar kvar, sen får vi se om magen blir något tjockare..

Det är en nöjd och harmonisk Greta som möter mig i hagen och det känns så otroligt gott. Hon är den häst jag träffade på hos Marita för så många år sedan.

Min tanke med dagen var att Greta skulle få äta sin mat, få på sig täcke och sedan in i hagen igen. Det regnade och jag var inte så värst sugen på att hänga ute i regnet, men tji fick jag. Efter att Greta ätit upp gick hon fint mot hagöppningen, men smet där imellan staket och min bil och visade att hon skulle ut på promenad, så då var det var vi gjorde. Helt lös och sååå nöjd gick Greta iväg, med mig som sällskap. Vi gick så långt hon ville och vände sedan hem.

På hemvägen kom Kaprifol som skjuten ur en kanon och galopperade glatt längs med staketet och drog självklart med sig Greta i buset. Jag hade inget att säga till om och tänkte att de drar väl till öppningen, så får jag släppa in Greta när jag kommer dit. Döm av min förvåning när Greta stannar, vänder och kommer tillbaka till mig. Det värmde så otroligt mycket, enda in i själen. Min älskade, underbara fröken fux. Resten av vägen hem gick hon så nära som hon någonsin kunde. Som jag älskar sådana här stunder med henne!

Så snart jag och Andreas har fått flyttat kommer det bättre bilder. För då kommer äntligen min externa skärm upp och jag kan börja redigera mina kamerabilder. SOM JAG LÄNGTAR!!!!

Kaos. Jag är kaos. Kan inte andas ordentligt. Känns som att allt är upp och ner, som att jag inte har en aning om hur jag ska lösa allt. Vill lämna bort hästarna, vill spara in pengar på alla håll jag kan. Leva i en bubbla. Där omvärlden inte existerar. Bli erimit. Leva på luft. Äta luft, dricka vatten ur en sjö, noll utgifter. Orkar inte gå till jobbet. Ge mig en säker inkomst. Ge mig en högre inskonst, mindre utgifter. Ge mig en garanti. Gör mig säker. Håll mig hårt och släpp aldrig greppet. Krama mig och låt min insida hålla ihop. Just nu kan jag inte göra det själv. Jag försöker vara stark, men mitt klister är inte starkt nog. Jag kan inte hålla ihop. Jag vet inte hur jag ska lösa min ekonomi, den gör mig till kaos. Jag orkar inte mer.

 

Jag får inte ordning på tankarna. Det är så mycket jg borde lösa, så mycket så jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Jag behöver skaffa en egen bil, vilket inte går så länge jag inte har en hbättre ekonomi. Jag behöver ha en större inkomst, men som läget ser ut nu så kommer jag få gå ner i tjänst till hösten. Jag behöver alltså söka ett nytt jobb, eller hitta ytterligare ett jobb. Jag har lån till familjen som jag vill få bort, jag har avbetalning på saker som jag önskar att jag aldrig köpt. Jag bor i en lägenhet med för hög hyra, men vill inte flytta fören jag och Andreas hittar något gemensamt. Jag behöver hitta ett nytt hem till Pip, för att Andreas inte kan bo med en så långhårig katt. Jag borde göra mer med hästarna, men tiden räcker inte till för att pendla så mycket som jag gör och samtidigt ta hand om alla djur och mig själv. Jag glömmer/prioriterar bort att laga mat till mig själv. Jag kommer snart vara tillbaka i samma träsk som förr, där kroppen säger ifrån och sjukskrivning är resultatet. Jag behöver få ordning på det här. Jag behöver ett nytt jobb, med en säkrare tjänst och högre timlön...

För strax över två månader sedan skickade jag ett meddelande som kom att förändra större delen av mitt liv. Det var ett meddelande på vinst och förlust och inte ens jag förstod riktigt innebörden bakom mina ord, vilka känslor som dolde sig.

 

Idag delar jag livet med världens finaste kille. Han som får mig att må så otroligt bra, även när jag mår dåligt. Jag blir mer och mer kär i honom för varje dag som går och  jag kan inte förstå att han har valt mig. Av alla tjejer i världen, som skulle kunna ge honom så mycket mer än vad jag kan, så väljer han mig. Saken är den, jag väljer honom sju dagar i veckan, tjugofyra timmar om dygnet. Det finns ingen annan jag skulle välja, för ingen kan ge mig den känsla och den kärlek han ger mig. Som han öser över mig.

 

Jag är så glad att jag skrev, att jag agerade för vips, där fanns den där kungen jag inte ens vågat drömma om. Min underbara, älskade Andreas. <3

Här är dött, ja så gott som stendött. Jag sörjer det inte. Ibland slås jag av tanken att det här skulle jag vilja skriva ner på bloggen, men det flyger iväg lika snabbt. Mitt liv är skimrande just nu. Det är mörkt, men det skimrar samtidigt. Mitt dygn har för få timmar för alla jag älskar och jag gör mitt bästa för att pussla. Alltid hamnar någon i kläm, men jag vet att ingen mår allt för dåligt i slutänden. Vi har hela livet tillsammans, jag och mina älskade.

 

I hagen går två vackra själar som är en del av mig. En Greta och en Tindy, var och en viktig på sitt vis. I lägenheten finns mina underbara katter, Pyzen och Pip. Som jag avgudar dessa två och imponeras av deras tålamod och kärlek till mig. Någon mil bort finns han, han som får mitt hjärtatt slå dubbla slag och han som jag vill bli gammal med. Min fina Andreas, min själsfrände. Jag är en lycklig lottad tjej just nu. Trött, men lycklig.

Igårkväll kraschade jag på golvet här hemma. Jag hamnade på golvet, med tårarna forsande ner för kinderna, bestämde mig för att lämna hela hästvärlden bakom mig. Lämna tillbaka foderponnyn, låna ut på Greta på foder och bara flytta dit inga hästar finns. För jag orkar inte skitsnacket.

 

Mamma lät mina tårar rinna, med henne i andra änden av telefonen. Hon stöttade, lyssnade och lät mig vara mitt uppe i sorgen och maktläsheten. Min fina kille sa kort och gott att jag inte kan vara utan hästarna och att det här är sånt som händer, att det blir bättre, att jag vet min häst och tog sedan med mig till hans kompisar, där han skulle hänga på kvällen. Yes, jag har hittat den vackraste av själar och jag är så glad att även han vill dela sitt liv med mig, och inte bara jag med honom.

 

Idag vaknade jag, lite mer utvilad, men fortfarande spänd i hela kroppen och känner att jag vill undvika allt som har med den där människan att göra, hon som sårade så djupt. Men, tidsnog kommer jag stå stark i min hästvärld igen, tidsnog.

Jag har sovit bredvid han som gör mig bubblig. Han som får det att kittla till i magen och får hjärtat att slå en volt. Trygghet, på ett sätt jag inte upplevt med någon utanför familjen innan Jag blir mer och mer kär för varje timme som går.

 

Just nu ligger jag på golvet, lyssnar på musik och saknar. Jag önskar at han låg här bredvid mig, eller i alla fall fanns i samma lägenhet. Så att jag skulle kunna resa mig, ge honom en puss och sen fortsätta med mitt. Jag saknar att han honom nära.

 

Jag nyper mig i armen och försöker övertala mig själv att han är på riktigt, för jag vågar inte tro. Någon med så fin själ vill vara med mig. Mina ärr skrämmer inte honom, mina sprickor är inget om stoppar honom. Han kräver inte en styrka som jag saknar, han låter mig känna. Han är stadig och han är otrolig. Han är för bra för att vara sann. Det är skrämmande att känna såhär, men jag möter skräcken med mod. Jag vill det här, jag är redo att kasta mig i hans famn, även om jag är rädd för att falla, att förlora, att tappa bort. Jag vill vara en del av det här, hela min själ och hjärta vill vara med honom.