Jag sitter i soffan och på ryggkudden bredvid mig ligger Pyzen och är väldigt nöjd med sig själv. Han har brottat ner mig, gosat ihjäl mig och tvingat mig till stillhet. Jag har inga andra val än att sitta här och ta det lugnt. Varför? Reser jag på mig så springer Pyzen efter och ser så ledsen ut. Min grabb behöver mig, mitt i allt flttykaos. Allt är precis som vanligt med andra ord, vi känner arandra utan och innan. Ååh, vad jag älskar min Pyzis. <3

 

Jag och Greta har haft ett par otroligt fina dagar. Jag har släppt alla krav på att vi måste göra något,vilket resulterat i att vi gjort mer än på länge. Vi har börjat komma vidare i groundwork, vi freeshapear i oändlighet och vi är nära, så nära varandra. Vi andas och tänker ihop. Det är så fascinerande och starkt att se hur Greta börjat läsa mina tankar.
När jag skulle lämna stallet i förrgår så kom jag ut genom stalldörren, innan Greta ställde sig och skrek inne i sin box. Hon gnäggade inte, hon skrek mig tillbaka. Detta hände två gånger, sedan satte jag mig i hennes box en stund, tills hon hade varvat ner och sa att hon landat för kvällen. Då var det okej att jag lämnade henne. Min fina busa, hon är så bra.

 

Jag har gosat ner mig i sängen, under ett fluffigt täcke och den enda planen just nu är att ta det lugnt. Det finns hundra saker jag borde göra, men jag tänker strunta i allt ihop. Jag har jobbat sex dagar i sträck och tänker nu unna mig en mysstund med täcket. För jag är trött!

 

På torsdagsmorgon går flyttlasset och jag har en hel del kvar att packa. Thank lord att mamma kommer ikväll och stannar tills på torsdagkväll. Annars hade jag inte klarat mig. Att vara ute i sista stund är väl inte min grej, men ibland är det så det blir.

 

Nu är det något avsnitt av Big Bang Theory och sen dra igång dagen. :)

Jag njuter av livet, även om jag önskar att vissa delar vore annorlunda. Jag älskar att leva, att vara levande. Jag är så glad över de fina människor jag har i min omgivning och det faktum att jag har träningsvärk i magen, efter för mycket skratt, gör mig så lycklig!

Fram tills dess är det en del som ska fixas och donas, allt för att det ska bli så bra som möjligt. Jag har en del som måste köpas, annars går det inte vägen. Men hej, jag gör det med glädje, för det här kan bara bli bra!

Jag nyper mig själv i armen. Jodå, det gör faktiskt ont. Det betyder att detta är på riktigt och jag drömmer inte. Jag är påväg att flytta, jag är påväg att ordna upp mitt kaos och jag är så levande! Jag smider planer, jag fixar adressändring, jag är vuxen.

 

Det bubblar i mig, så bubblande att jag mår illa. Jag är så lycklig, att det spritter i benen. Woow, hur blev det här mitt liv? Jag älskar det här! När allting löser sig, så länge jag är öppen. Det är otroligt!!

 

För 45 minuter sedan gick jag upp ur sängen och det mesta av dagens att-göra-lista är redan gjort. Hur grym är inte den känslan?! Jag har något samtal kvar att ringa, sms att skicka och spendera tid med min fina Greta, sedan kan jag gå till jobbet med ett lugn i kroppen. Det ska bli så härligt!

 

I mitt huvud snurrar flyttförberedelser och jag undrar hur jag ska få ihop allt. Jag vet att det löser sig i slutänden, men jag vill löa det på allra bästa sätt, utan att varken jag eller någon annan ska hamna i kläm. Så ja, det är en del faktorer som spelar in.

 

Just nu biten Pyzen mig i huvudet, för att få uppmärksamhet. Ja, alla sätt är bra, utom de dåliga. Han tycker jag borde mysa med hnom, istället för att vara på jobbet. Hmm, jajo, det hade jag gärna gjort med, om kattmys betalade mina räkningar. Tror ni att det kan funka?

 

Alla mina tavlor är nedpackade, mitt skrivbord är tomt och sovrummet ekar. Nej, nu överdrev jag, sovrummet är bara väldigt tomt. Med andra ord, jag har packat ännu mer idag och flytten närmar sig med stormsteg! Det är en vecka och en dag kvar, sedan sitter jag med fjärilar i magen och undrar när det är morgon.

 

Det känns konstigt att snart lämna Vårgårda, att flytta tillbaka till landet och få skogen utanför dörren. Det ska bli så underbart, samtidigt som det kommer bli sorgligt. Lagom till min flytt, så fann jag någon att dela livet med, någon som råkar bo två minuters gångväg (!!!) ifrån mig. Alltså, hur stora är oddsen? Men, min själ längtar ut till naturen, att få ha skog utanför dörren, att se stjärnorna på natten och att kunna släppa katterna lösa. Jag längtar hem, något otroligt.

 

Jag växte upp i en familj där jag fick se att en relation är något negativt. Att ingå i ett förhållande gör att den ena parten kommer kvävas, inte fysiskt, utan psykiskt. Jag fick tidigt lära mig att det bästa var att hålla tyst och låta mannen bestämma, det blev lindrigast för alla. Jag växte upp med att se hur mannen bestämde, bossade och hur kvinnan förminskades, krymptes och vars personlighet till slut så gott som dog, helt. Detta är alltså min tidigaste erfarenhet av ett förhållande, kvinnan får inte ta plats och mannen har all bestämanderätt, det finns inga jag, det finns bara en bestämande individ.

 

Jag är idag 21 år. Jag har äntligen funnit mig själv, jag har lärt mig att leva i nuet och att älska livet. Jag har lärt mig att leva, istället för att överleva. Jag vet att jag är stark, i mig själv och att jag är oberoende av någon annan. Jag är lycklig, på en ny nivå. Jag var säker på att jag stod stadigt och att inget kunde få mig att falla, sen mötte jag Zak.

 

 

När jag stått i Zaks armar första gången så brakade ett helvete loss, mitt inre blev ett kaos och jag fick panik. Jag som var säker på att jag släppt taget om mitt förflutna, fick uppleva känslor jag aldrig trott jag skulle känna. Jag var helt övertygad om att mit liv var över, nu var det kört. Jag skulle aldrig få bestämma igen, jag skulle bli totalt överkörd, mosad och krossas. Mitt undermedvetna skrek till mig att Zak skulle börja bossa över mig, att han skulle göra allt som pappa gjort gentemot mamma. Mitt undermedvetna kastade minnen på mig, allt för att rädda mig själv från något den var säker på skulle döda mig.

 

Tänk er den panikkänslan, blandad med bubblande nykärlek. Gissa om jag mådde förjävligt? Jag var världens lyckligaste, men samtidigt kändes allting tungt och svart. Resultatet blev att jag flydde, jag sa till Zak att det inte skulle gå, att jag inte kunde. Jag hade bestämt mig, vi skulle inte kunna hålla ihop. Det höll i ett dygn, sen var jag tillbaka i hans armar och där är jag kvar.

 

Genom Zak har jag fått lära mig att ett förhållande betyder att ett Vi skapas, utan att förstöra ett Jag. Jag har kommer alltid vara honom evigt tacksam för det tålamod han visar mig, för att jag får ta del av hans fantastiska hjärta. Zak är på många sätt för bra för mig. Han står ut med mig när jag får mina psykbryt och han finns kvar när jag kommer upp till ytan. Jag är så glad över att jag får lov att fortsätta vara jag, även om jag är trasig och knasig. Jag är så lycklig över att jag träffat honom, att han finns vid min sida. Min fina, min älskade.

I natt har mina fötter gått av sig själva. De ha lagt nio kilometer bakom sig och jag har knatat på, med ro i kroppen. Jag har tittat på den vackra omgivningen, dansat med till musiken och jag har varit i nuet. I min mobil finns det anteckningar från natten, från det som svävat förbi i utkanten av huvudet.

 

 

Ja, till viss del är jag nog en nattmänniska. Eller nej, jag är en mörkermänniska. Jag älskar mörkret, hur allting får ett annat ljus och hur livet får ett annat perspektiv. Ingenting är säkert, men allting är. Jag älskar kylan som kommer med mörkret och jag älskar den energi som kommer med mörkret. Jag är mörkrets barn, så är det bara. Hand i hand.

 

För visst är det fullt normalt att gå ut och gå, halv tolv på natten, för att komma hem två timmar senare. För att gå i nio kilometer. För att lyssna på julmusik- För att skratta högt. För att snurra runt i cirklar, av ren glädje. För visst är livet vackert, när mörkret bäddar in jorden.

 

Jag ringde precis mamma och lyckades väcka henne. Konstigt tyckte jag, fram tills jag insåg att klockan var tjugo i tolv..
Jag som är superpigg och ville planera mitt flyttvecka, fick glatt be om ursäkt och säga till mamma att fortsätta sova, medan jag hittar på något annat. Min kropp tycker det är fullt normalt att sitta vaken vid den här tiden på dygnet, i alla fall efter att ha jobbat stängning i tre dagar. Så varför är inte alla andra vakna nu också?!

 

Det är så mycket som hunnit hända sedan sist jag tog mig tid och printa ner mina tankar. Jag har delat säng med en av jordens härligaste hundar, jag har försummat mina katter för mycket, jag har jobbat som en tok, jag har delat säng med min fina, jag har sovit för få timmar, jag har suttit i en biostol och myst, jag har gett upp och börjat lyssna på julmusik och jag har levt. Jag har, trots en omgivning som inte alltid drar åt samma håll, levt till fullo. Jagh har njutit av nuet och jag älskar att leva. Jag är där jag bör vara, i precis rätt tid.

 

I mitt huvud råder ett lugn, ett stort och tryggt lugn. Den hysteri som har rådit där inne har sakta lagt sig tillrätta, alla tankar har blivit tänkta, de har fått den uppmärksamhet de önskat och har nu lagt sig på plats. Det är som lugnet efter storm och visst har det stormat.

 

Såhär i efterhand kan jag bara konstatera vilken underbar hjärna jag har. Hur väl den vill mig och hur duktig den är på att skydda mig, även om jag inte alltid behöver bli skyddad. Den vill mig bara väl, i alla lägen, även då jag vill utmana mig själv. Jag är så glad över att vara jag!

 

Tänk er att titta sig i spegeln och känna "Ååh, vad vacker jag är!!!"
Det är där ni hittar mig. I det där vackra, det älskande, det fantastiska. Under många år kunde jag inte finna glädjen, jag kunde inte se det vackra och jag förstod inte hur någon kunde älska livet. Idag vill jag bara leva, fullt ut. Jag vill älska till hjärtat blöder, jag vill älska som att jorden ska gå under imorgon. Jag vill leva varenda minut och göra det bästa av allt. Idag vet jag hur vackert livet är, jag vet att jag förtjänar att leva och att bubbla.

 

Resan hit har varit krokig, brokig och knasig. Jag har skrapat knäna på vägen, jag har gått vilse, tappat kompassen och eldat upp kartan. Jag har legat och skakat i kramper under en gran, i den mörkaste av skogar, utan att veta var jag varit påväg. Jag har sett svart, sett mörker och sett hat. Jag har velat lämna allt, för att jag sökt något ouppnåeligt. Sen fann jag mig själv och insåg att så länge jag går med mig själv, så klarar jag mig utan karta och kompass, jag kan ligga under en gran i mörkret. För desto mörkare det är, desto klarare blir stjärnorna. Mina skrapade knän berättar en historia, en vacker och skrämmande historia, den berättar vem jag varit och vem jag är idag. När jag fann mig själv och insåg att jag alltid finns här, så insåg jag att jag inte behöver veta var jag är påväg, det är faktiskt min resa som är viktig. Det är mina krokiga vägar, mina borttappade drömmar, min vilsegång som gör mig livslevande. Som gör att jag älskar livet, att jag älskar att leva. Som gör att jag en dag kommer älska till den yttersta gränsen, tills mitt hjärta blöder och tills jag inte kan andas längre. Mitt liv är mitt.

Vilken häst! Jag vet inte vilka ord jag ska använda för att beskriva Greta. Ordet bäst är inte starkt nog. Fantastiskt, underbar, vacker, god som guld. Jag kan rabbla på i en evighet. Jag älskar min fina vän, mer än vad som är nyttigt. Nej förresten, jag älskar henne så mycket som hon förtjänar!

 

Jag står allt som oftast mållös och tittar på Greta. Jag ler, bubblar av kärlek och försöker förstå hur denna vackra varelse har kommit in i mitt liv.

 

Idag myste och busade vi i ena sommarhagen. Vi höll på med freeshaping, vi sprang runt, vi fånade oss och vi hade det så otroligt roligt! Vi stod tillsammans och tittade på dimman som lättade från marken och vi njöt av varandras sällskap. När min plan var att låta Greta gå tillbaka in till kompisarna, så tittade hon på mig och sa:
Tack, men nej tack. Jag vill hellre vara med dig matte. -v-
Det värmer mitt hjärta och min själ att vi funnit varandra. Att vår relation börjar bli såpass stark att Greta trivs i min närhet, att hon väljer mitt sällskap framför de andra hästarnas. Jag blir så lycklig av den kärlek Greta börjat visa mig.

 

Idag och imorgon har jag lyckats boka in kompisdate med två av mina fina vänner och gissa om jag längtar?! Det är på tiden att få spendera lite kvaltitestid med de som känner mig så väl :)

Min dag har varit lång. Den har varit bra, men otroligt lång. Jag lämnade lägenheten vid tjugo över sju i morses och först 13 timmar senare landade jag på allvar hemma igen. Jag har hunnit med jobb, stall och umgänge med min fina. Jag har skrattat, frusit, fått energi, velat gråta, studsat in i saker, tröttnat på mig själv och levt. Jag har gjort allt sådant där som jag älskar och jag har varit närvarande. Jag har stannat upp, njutit av nuet och mått otroligt bra. Trots att min kropp är otroligt trött, så har mitt psyke varit piggt. Det är värt så mycket!

 

Just nu sitter jag uppkrupen i min mysfåtölj, lyssnar på lugn musik och är invirad i mitt täcke. Det tog mig en lång, varm dusch och en halvtimme invirad i täcket för att sakta få tillbaka normal kroppstemperatur. Jag har frusit så jag hackat tänder, trots varma kläder, Skum känsla ska ni veta!

 

Juste. Jag har länge drömt om en mysig läshörna i min lägenhet. Jag har vetat exakt var jag velat ha den, men inte fått möjlighet att slutföra den, då jag saknat en lampa och lite annat. I torsdags, exakt tre veckor innan flytten, så fick jag ordning på min fina hörna. Gissa om jag tänker njuta av den fram tills jag måste packa ihop den?!

 

Sakta, men säkert, börjar mitt liv landa i flyttkartonger. Åter igen ska jag plocka upp mina rötter och slå rot på en ny plats, i nya rum, på en ny adress. Det är åter igen dags för mig att bygga upp ett nytt hem, ett ställe att kalla hemma.

 

Skillnaden mellan tidigare gånger och denna gången är att jag räknar ner dagarna. Jag räknar dagarna tills alla mina saker packas in i lastbilen och vi börjar rulla. Jag räknar dagarna tills jag kommer somna i min säng, på ett nytt ställe. Jag längtar, räknar ner och drömmer.

 

Denna gången kommer jag flytta till ett ställe som är mitt eget, som jag älskar från djupet av mitt hjärta, redan innan jag flyttat dit. Denna gången kommer jag flytta hem, till en plats som jag känner mig trygg på. En plats där jag kommer bygga min framtid, på riktigt. Jag längtar så otroligt mycket och jag är så lycklig över detta boende!

 

Torsdag den 28 packas allting in i PK och vi rullar iväg. Den blir en lång dag, med flytt, jobb, städ och uppackning, men jag vet att det kommer vara värt det. När jag får lägga mig i min säng på kvällen, stänga ögonen och inse att jag verkligen kommit hem. Då kommer det vara värt det.

 

Denna gången har jag inte panikångest över varje låda jag packar. Denna gången gör jag det med glädje och förväntan. Denna gången vill jag packa så mycket som möjligt, så snart som möjligt, för att tiden ska gå så snabbt som möjligt. Tills jag får komma hem, till mitt eget paradis.

 

Min omgivning speglar ofta mitt inre och för tillfället ser mitt sovrum ut som att en bomb har exploderat där. Det ligger kläder över allt, det är oordning och man kan knappast ta sig fram där. Även vardagsrummet går i denna snygga stil. Mitt inre har varit ett kaos. Jag har snurrat runt i minnenas karusell och det med en hastighet som gjort mig illamående och snurrig till tusen. Jag har sett minnen spelas upp innanför mina ögonlock, minnen som jag trängt undan, för att det gjort för ont. Jag har idag stått ansikte mot ansikte med dessa minnen och jag har överlevt.

 

Idag ska jag ta tag i min lägenhet. Jag ska göra den beboelig igen, jag ska lägga kläderna på rätt plats, jag ska laga alla trasiga saker som ligger över allt och jag ska lappa ihop det sista av mig själv. Jag är tillbaka, jag har hittat tillbaka till mig själv igen och jag är starkare än vad jag var innan. Jag känner mig själv lite bättre, jag vet om mina styrkor och jag börjar sakta lära mig hur jag ska hantera det förflutna och istället leva i nuet. Det är mindre lätt i början, men med träning går det bättre.

 

Jag mår bra nu. Jag är hel igen. Och jag älskar det.

 

Samtidigt som energin saknas, så vill jag ställa mig och skrika, gråta, slå och vara flyförbannad. Jag vill skrika, slänga igen dörrar, krossa porslin, slå sönder fönster och vara utåtagerande.

Jag är vilsen, liten och rädd. Den där vuxna Rebecka har försvunnit och istället möts jag av lilla Rebecka, som är säker på att allt vad närhet är, även betyder smärta. Den lilla Rebecka som hellre lever ensam, än att riskera att bli sårad. Den lilla, osäkra Rebecka, som inte orkar mer smärta. Som vet att i en relation kommer hon kvävas, dö och försvinna. Hon kommer inte få ta plats, hon kommer tvingas till sånt hon inte vill och hon kommer tappa bort sig själv.

Jag är osäker på livet just nu. Känslorna löper amok och hjärnspökena gormar i mitt huvud. Jag stänger ner, stänger av, flyr och kopplar bort. Jag glider med, mer död än levande.

Helledig. Inget jobb. Ingen tid att passa, ingen stress, lugn och ro. Jag njuter som tusan!

 

Idag har jag fått en lugn morgon, där jag pratat skit med Marita, pussat hundar och vaknat till liv. Jag har suttit uppkrupen i famnen på min älskade. Jag har tagit en härlig dusch, jag har tvättat sånt som jag egentligen inte måste tvätta precis nu, men tycker det vore skönt att fått tvättat. Jag ar börjat packa inför flytten, som närmar sig med stormsteg. Men framför allt har jag hunnit baka! Jag har bakat, bakat och bakat. Skulle jag kunna hade jag velat stå i köket hela natten och baka tills svetten lackar. Stora frågan; varför gör jag inte detta d? För att det finns andra saker jag vill hinna med också, så klart!

 

När jag mår bra, när jag är tillfreds med livet, när jag är lycklig och när jag är lugn, då kan jag baka i timtals. Jag älskar lukten av nybakt och jag älskar att röra ihop olika smeter. Det är rogivande för själen och det är rogivande för kroppen. Åååh, vad jag älskar det här!

 

Detta citat har jag älskat, sedan jag läste det för första gången. Det är vackert, det är underbart, det är så sant.

Vi har haft en del trassel i vårt groundwork, speciellt i högervarvet. Där väljer Greta att flyta iväg med bogen, istället för att ställa igenom kroppen. Står vi stilla och jag vill hjälpa henne för en ärlig böjning, så säger hon Fuck you, jag kan inte!!! Hon blir både frustrerad, besviken och förbannad, för att hon inte vågar lita på att hennes kropp håller. Detta har gjort att vi tappat suget, fram tills idag.

Idag testade jag något annat. Jag la fokus på hennes bakben och bad henne stega in ordentligt under sig med det och vips föll polletten på plats. Greta stannade upp, la vikten åt rätt håll och fick en fin böjning/ställning. För ett par sekunder blev hon en riktig stridshäst, som bar sig med stolthet!

Vi avslutade hela passet med att busa lite lös, innan Greta drog iväg i bock och galopp genom hela hagen. Hon såg så lycklig, levande och stolt ut. Min älskade flicka.

Denna helgen bor jag alltså i Sotlanda. Jag hänger med labradorligan, fuxgänget och pangets besökande. Jag lever gårdsliv och jag känner mig otrolig hemma. Jag är på rätt plats, på rätt tid i livet. Det är så härligt!

När jag inte fotar hästar som den hästnörd jag är, så finns det ett annat objekt som jag börjat fota väldigt mycket. Jag kan numer kalla mig för hundfotograf och detta kan jag göra med stolthet! En mängd av mina bilder finns på Wallweins hemsida, vilket gör mig väldigt stolt!

 

I hans famn finner jag värme, trygghet, kärlek. Jag får allt jag tidigare inte ens vågat drömma om, men så gärna velat ha. I hans famn hör jag hemma, där är allting fantastiskt. Han kompliterar mig, på ett sätt jag trodde var omöjligt. Han lockar fram sidor hos mig som jag inte ens kände till att jag har. Han är bra för mig. Min kärlek.