Jag och Greta hade en supermysig dag, där kraven var obefintliga. Hon tackade nej till att träna och ville helst stå under en lind och äta löv. Så fick det bli. Under linden var livet stillsamt, vackert och underbart. Det är så härligt att hon kan be mig att slippa jobba, att hon vågar. Det betyder att jag lärt mig att lyssna.

 

Som tack för den fina stunden under linden fick jag ett pass med groundwork. Idag kom jag till nya insikter och insåg att Greta sänker huvudet, men släpper såväl underhals som överlinje. Jag behöver få henne att börja jobba med överlinjen, annars är det sak samma. Detta betyder att vi har något nytt att börja leka och experimentera med, för det är de vi gör för tillfället.

 

Jag har funnit en sådan fin väl i Greta. Hon är så duktig på att visa mig vilka fantastiska sidor livet har, bara jag tar mig tiden att lyssna på henne. Jag älskar henne, min fröken fux.