Det finns få saker som jag uppskattar så mycket, som jag uppskattar att bara vara med min fina häst. Det är allt för sällan jag tar mig tiden att bara vara och göra inget vettigt alls tillsammans med Greta, men det var precis vad vi gjorde idag.

 

Jag hade lovat Greta en vilodag, vilket hon förtjänade. När jag kom ut i hagen kände hela jag att hon var på myshumör och myste var precis vad vi gjorde! I nästan 1,5 timme stod vi i stallet och masserade, tvättade svansen, redde ut man och pannlugg, pillade på varandra och bara var nära. Jag vet inte vem som tyckte det var bäst, jag eller min häst. Underbart hade vi det i alla fall och Greta kröp mig ännu lite närmare hjärtat (om det ens är möjligt?!)

 

Det snurrar siffror, ritningar, mått, drömmar, förhoppningar och trygghet bakom mina ögonlock och i mitt huvud. Bredvid mig ligger en skiss, som egentligen är för tidig att börja på. I mitt block har jag kladdat ner saker att tänka på. Det här ska bli så spännande och jag vill berätta för hela världen, men det får vänta i typ en månad. Blir allt som planerat, så vet jag var ni kommer finna mig under ett par månader fram över. Mitt i min dröm, med damm, smuts och svett över hela mig. Och jisses vad jag kommer vara levande!

Jag önskar så att ni ska få känna samma känsla som jag gör, samma upprymdhet, nyfikenhet och spänning. Det här är det galnaste jag varit med om! Och vet ni vad? Det öppnar otroligt dörrar för mig, att kunna jaga ifatt en sedan länge slocknad dröm. Det är bara jag själv, som sätter mina egna gränser.

 

Be så skall du få, fråga och du skall få svar. Ring och du får besked. Ja, kalla det vad man än önskar. Nu står jag med tillgång till paddock, vilket betyder att min och Gretas träning äntligen kan ta fart igen. Ja, vi har ju hållt igång hela tiden, men jag har länge velat ha tillgång till paddock för att kunna jobba på ett jämnt underlag. Idag fick jag tummen ur och ringde till mannen som äger en paddock en kort bit ifrån oss. Svaret var ett solklart Ja!

Det är coolt hur mycket som faller på plats, så länge jag ser möjligheterna i allting. Det är häftigt att göra och få det gensvar jag önskar. Det är coolt att leva och fframför allt; det är coolt att ha full koll på mig själv och mitt liv!!

 

Inatt fick jag nyheter av min bror, idag börjar planer smidas. Blir allt som jag vill kommer jag innan årsskiftet leva mitt i en dröm. Mer vågar jag inte säga just nu, även om det spritter i fingrarna och orden vill rinna över. Jag kan säga så mycket som att om det går vägen, då kommer ni få följa mig i ett otroligt spännande projekt, där jag kommer lära mig så mycket! Det enda ord som passar in just nu är :

iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!!!!!

och

wooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooowwww!!!

Jag har igår och idag hållt lektion för en tjej vars ponny klampat rakt över henne och mejat ner sin ägare. När jag lämnade dem i dag följde ponnyn nöjt sin ägare och båda två verkade väldigt trygga med varandra, härligt att se!

Vad jag funderat på under de senaste timmarna är hur vi, som människor, markerar upp var min yta är, respektive var hästen yta är. När en häst klampar in i min zon, markerar jag upp mitt repet att hästen får backa undan, i alla fall om den kommer oinbjuden. Genom att svinga med repet visar jag för hästen att den är för nära och bör backa undan, annars kommer repet träffa den, sedan är det upp till hästen om den packar undan, eller råkar få en släng av repet.

 

Stallägaren, där tjejen står uppstallad, visade att när en häst klampar in i hennes zon, flyttar hon undan hästen genom att trycka bort den med sin kropp. Detta har satt griller i mitt huvud, då mitt inre sa mig att detta inte var rätt för mig. Varför kunde jag inte sätta ord på, inte där och då. Nu har tankarna klarnat.

Anledningen till att jag använder repet är för att om jag klampar rakt in i hästens zon, så respekterar jag inte dess utrymme, hur kan jag då kräva att hästen ska respektera mitt? Mitt mål är att min häst ska få ha kvar sin egen vilja och tänka själv. Jag vill att den ska respektera mig, för att jag är värdig dess respekt. Om jag då klampar in i hästens utrymme, utan tillåtelse, hur kan jag då förvänta mig att få respekt tillbaka?

 

Tidigt imorses, för tre år sedan, satt jag på en hästrygg, för sista gången. Jag såg de vispande Pärlan-öronen snurra framför min blick för sista gången. Jag var så trygg på den ryggen, den tryggaste flickan i världen. Jag önskar jag kunde få min busa tillbaka, där jag är idag. Jag önskar jag kunde få göra om min och Pärlans resa, min fina tjej. Ååh, vad jag önskar att du fanns kvar i livet!

 

Jag har hittat hem. Det finns inga andra ord som passar in på det jag känner, mer än att jag har hittat hem. Mitt hem är vid sidan av ett fuxfärgat sto, med ett skal som är svårt att ta sig igenom men där innanför gömmer sig ett hjärta av guld. Mitt hem är bredvid det där fuxstoet.

 

Jag är kär i Greta, så förälskad som man kan bli i en annan individ. Idag visade hon sådan uppskattning mot mig, hon visade sidor hon inte visat innan och jag kan inte göra annat än varsamt ta emot det och lova henne att göra mitt bästa för att bygga upp henne och göra henne ännu starkare. Jag kan bara lova att göra mitt bästa för att få henne att må bra och växa. Jag är så stolt över Greta, att hon vågar släppa in mig. Min älskade vän.

 

..dock är det inte den spellistan jag använder när jag mediterar, utan ett ljudfil från youtube. För ja, mediterar gör jag. Eller jag kanske borde säga; meditera gjorde jag, sen tappade jag bort det och är nu påväg att finna det igen.

 

Jag har suttit på balkongen, men min maditationsmusik i öronen, auuumat i huvudet och gäspat så stort att jag kunnat svälja en badboll. Kroppen, eller framför allt själen, släpper spänningar och stress, den landar ner på jorden och börjar lappa ihop sig själv igen. Jag känner mig tillfreds, sådär härligt som jag bara kan göra efter en stunds meditation.

När denna känslan finns i kroppen, så kan jag inte förstå att jag valt bort att meditera. Jag jobbar på en hektisk arbetsplats och min själ behöver få släppa på jobbdagens stress, för att kunna landa ner och framför allt; för att kunna sända tydliga signaler till mig. Meditationen hjälper mig att må bra, jag ska bara komma ihåg det i stunderna "då jag inte har tid", för det är just mer tid jag får genom att meditera. Jag tänker klarare, skarpare, tydligare och vaknare.

 

Jag brukar tycka att min fantasi är dålig och att jag inte riktigt kan "tänka utanför boxen." framför allt så upplever jag detta i min hästhantering. Säger någon något till mig, så tänker jag ofta "självklart, så kan man ju göra!" Men det är sällan jag kommer på de där sakerna själv, förutom nu.

I min hjärna börjar poletter falla på plats, jag börjar kunna använda de pusselbitar jag har, till mer en ett ställe i mitt pussel. Som blixtar från en klarblå himmel faller de på plats, som den självklaraste sak i världen. Det är logiskt, jag jobbar på samma sätt som jag gjort innan, men på andra saker.

Jag måste säga att denna resa jag gör med Greta är den mest spännande jag gjort hitintills! Jag tycker det är så roligt att få vara med och lära mig. Största skillnanden från tidigare hästerfarenheter? Jag är öppen för allt! Jag lyssnar, tar till mig, funderar och antingen gillar jag och använder mig av det som sagts, eller så lägger jag det åt sidan. Det är så spännande och jag är så nyfiken på var jag och Greta kommer landa. Jag och min fina fröken fux.

 

I brevlådan idag låg den bästa räkning jag någonsin fått!!!! Där låg räkningen för Gretas ägarbyte. Mitt inre sprudlar och jag är så lycklig. Greta är min, tills den dag mitt liv skulle gå i bott och jag inte har råd längre, eller snarare; tills den dagen Gretas kropp och psyke inte orkar längre. Jag ska göra allt för att få dela resten av Gretas liv med henne, tillsammans med min finaste vän.

 

Jag är så lycklig över att jag träffat Greta för 1,5 år sedan. Hade jag inte stött på henne då, så är chansen stor att jag hade lämnat hästvärlden för gott. För där och då njöt jag inte längre, då var det ett måste och jag såg inget roligt i det. Tack vare Greta har jag hittat så många nya sidor hos mig själv och jag trivs så bra med min fina fröken fux.

 

 

Jag är med och tävlar om en av Lisbeth Johnson Börjessons filmer hos baraelvira.se. Tävlingen pågår tills imorgonbitti, så ta chansen innan den runnit ut :)

 

 

Det är en ära att få sitta på min kompis ponny. Dagens ridtur var stundtals rent kaos, då jag är väldigt trött i kroppen efter gårdagens ridtur, plus att vi mötte bilar på den bilfria vägen. Trots lite knasiga situationer hade vi det härligt och jag, jag finner mer knappar i min egen kropp. Den sista biten hem gick ponnyn sååå fint och jag önskar att någon hade filmat eller fotat oss!

För att verkligen komma åt den lille ponnyn så sitter jag mycket utan stigbyglar. Det är spännande och underbart att känna hur mina stela höfter slappnar av och faller på plats, för att bara flyta med i ponnyns rörelser. I de lägena flyter vi i skänkelvikningar fram och tillbaka över vägen, utan att jag ens gör något. Det är så nära en känsla av kentaur jag någonsin kommit och så bra som jag rider för tillfället, så bra har jag aldrig ridit innan.

 

Jag är fascinerad över vilken kroppskontroll det krävs som ryttare! Att kroppskontroll krävs, det är för mig ingen nyhet, men hur stor skillnad det gör har jag inte tänkt på innan.

Just nu rider jag en ponny, åt min kompis som brutit benet. Ponnyn jag sitter på är otroligt känslig för vikthjälperna och sitsens inverkan, vilket blir en utmaning men samtidigt otroligt givande för min del. För varje pass som går hittar jag lite fler knappar, men framför allt lär jag känna min kropp lite mer.
Sedan tidigare vet jag att jag inte har riktigt koll på min högersida, men det är först nu jag insett hur lite koll jag har. I vänstervarv blir ponnyn jättefin och jag kan korrigera henne som jag önskar, men i höger blir det pannkaka. Varför? Svaret är superenkelt, för att jag med min sist skickar över henne i vänstervarv och spärrar henne från att göra bra ifrån sig i höger. Det är spännande hur tydligt jag märker det och det är mer spännande att jobba med det, för att lossa min högersida och få kontrollg på den. Jisses vad jag njuter!

 

När ni kollar på hästannonser, vad lägger ni då störst vikt vid? Är det bra bilder ni vill se? En bra text? Något speciellt ni vill läsa i texten? Jag är nyfiken och skulle så gärna vilja veta!

 

När jag är kring hästar gör jag mitt bästa för att möta dem där de är, i deras natur. Med en häst kan jag ju inte använda människorspråk, hur gör jag då för att kommunicera? Jag får använda mitt kroppsspråk! Genom kroppen får jag utstråla att det är roligt att ses, att jag vill umgås och att det är dags för lite träning. Det är också genom mitt kroppsspråk som jag visar var mitt utrymme är och när hästen blir för påträngande. Det är något som från början är mindre lätt, men med träning går det bättre.

Anser jag att jag jobbar enligt NH-tänket? Ja, jo det får jag väl medge att jag gör. Jag strävar efter att förstå hästar och att kunna umgås med hästar på ett så trivsamt sätt som möjligt, för alla inblandade parter. MItt mål inom hästvärlden är att de hästar jag träffar, ska lämna mig med mer självförtroende och en gnutta mer glädje i blicken. Jag vill att de hästar jag möter förstår vad jag ber om, för att vi snackar ett snarlikt språk. För att nå dessa mål, så tänker jag i NH.banorna. Jag tänker enligt NH, för att verkligen få en inblick i varför hästen tycker, tänker och känner som den gör.

Trots att min första tanke i NH.djungeln är små tjejer som bara vill utföra coola saker med sin häst, utan att förstå vad "allt coolt" grundar sig i, så måste jag medge att jag utövar NH i hästvärlden. För jag vill ha en djupare förståelse för hästarna och jag vill vara en trygghet för den häst jag träffar.

 

 

På Wikipedia lyder definitionen av NH såhär:

"Natural Horsemanship (ofta förkortat NH) är engelska och betyder ordagrant ungefär naturligt handhavande av hästar. Det är en skolbildning och en lära om hur man kan arbeta med hästar. Enligt utövarna sker det på ett mer naturligt sätt genom att ryttaren utbildas i hur hästar beter sig och tänker.
Läran går ut på att öka samarbetet och relationen mellan hästen och ryttaren genom att kommunicera med hästen på hästens eget språk.Natural Horsemanship bygger på begreppet horsemanship där man lär sig att förstå hästen på ett djupare plan, exempelvis hur hästen ser saker och ting och hur de uppfattar omvärlden"

För mig är NH i första hand att förstå hästar, varför de agerar som de gör och vilka deras naturliga reaktioner är. För mig handlar det om att förstå hästens natur, i alla fall så mycket av det som är möjligt. Jag vill veta varför en häst kan vara svår att lasta, att en häst är svårlastad är vanligt, det är dock mer ovanligt att människor tänker på varför. Jag vill veta varför hästen skyndar iväg när man suttit upp, inte bara att den gör det. För mig är NH att ta reda på anledningen bakom hästens tankar och agerande, att förstå hur jag kan påverka hästen genom dess natur och språk.

Efter att ha läst Wikipedias definition av NH, anser jag att min definiton passar väl in med sista meningen i citatet ovan:

"Natural Horsemanship bygger på begreppet horsemanship där man lär sig att förstå hästen på ett djupare plan, exempelvis hur hästen ser saker och ting och hur de uppfattar omvärlden"

 

 

För mig har NH blivit något av ett skälsord, tråkigt nog. Framför mina ögon ser jag unga tjejer som tvingar ner sina ponnyer i buga, genom att loccka med godis. Jag ser tjejer som skrämmer sina hästar till att stegra och berömmer genom att ta bort det som är läskigt. Jag ser tjejer som driver sin häst runt i paddocken, tills den inte orkar springa mer och jag ser tjejer som kastar sig upp på hästens rygg, utan hjälm, sadel eller träns och inte har någon koll alls. Jag ser en instängd, stressad och bortkopplad, häst, som gör sin lilla tjej till lags, för att den inte har något annat val. Jag ser en häst med ryttare som rör sig i disharmoni, spänt och stressat. (Ja, jag ser tjejer då ridsporten konkureras av tjejer.)

Samtidigt som dessa bilder spelas för mitt inre, ser jag även en häst med sin människa som jobbar i harmoni, som flyter fram i sina rörelser, så nära en kentaur två varelser av olika art kan komma. Jag ser en häst som det lyser självsäkerhet ifrån, som går med stolta steg och som med glädje utför det dess människa ber. Mina bilder av NH-utövare krockar med andra ord och det med råge!

 

Idag gjorde jag och Greta något som vi inte gjort på länge, i alla fall på för lång tid. Vi gick en promenad, där Greta fick välja delar av vägen. Jag hade en grundplan, men insåg helt plötsligt att Greta inte alls ville samma som mig, så istället för att tvinga med henne så lyssnade jag på hennes förslag och så mysigt vi hade!

Gretas humör vände på en sekund och från att ha dragit benen efter sig spatserade hon på och lyssnade på mig. När hon fick lov att säga vad hon ville, då var hon även villig att lyssna på vad jag önskade. Det är så självklart, men det är inte alltid jag kommer ihåg det.

 

Den väg Greta valde innehåller ett läskigt ställe, där Greta alltid blir spänd och fryser fast. Idag stannade hon till och bad mig ta täten, vilket jag självklart gjorde. Det som förvånad mig mest var Gretas agerande efter det! När vi kom fram till det läskigaste stället klampade hon iväg och nosade på det som hon ansåg var farligt!
Visst brukar vi jobba på att sätta nosen på allt som Greta anser jag äta upp henne, men att så henne välja att göra det självmant var så underbart! Hennes självförtroende finns där, jag ska bara lära mig att lita på henne, så som hon oftast litar på mig.

 

 

Jag är tillbaka på banan och har samlat ihop mina spillror. Sedan förra inlägget har jag kommit tillbaka till nuet och lämnat det förflutna i just det förflutna. Vill jag njuta av det jag har här, är det här jag ska vara. För som människa kan jag inte vara på två ställen samtidigt, så lätt är det faktiskt.

 

Idag var jag och Greta på besök hos mina f.d grannar. Greta verkade tycka att det var spännande med äventyr, om inte annat så blev hemvägen ett riktigt äventyr. När vi hade kommit 250 meter på hemvägen öppnade isg himlen och resterande 2 kilometer hem dansade vi i regnet. Jag fick till och med lov att åka på Gretas rygg och börja komma med lite förslag. Det är framsteg!

 

Greta var otroligt söt när hon skulle ta sig över en stock, som vi vanligtvis joggar mot och så för hon hoppa över den. Jag kände inte för något hopp, när jag satt på hennes rygg, vilket resulterade i att Greta gjorde ett jämfotahopp/stegrade lätt för att ta sig över med framhovarna och sedan gick över med bakhovarna. Jisses vad stolt hon var över sig själv efter det. Ja, söt är den lilla fröken fux!

För första gången på riktigt länge krampar hjärtat så mycket att det gör ont. Det krampar, samtidigt som det känns som att det slits i två delar. I halsen sitter en klump som inte går att svälja ner och ja, det är tufft.

För tre år sedan gick jag igenom ett helvete och fattade ett av mitt livs tyngsta beslut, ett beslut jag vill dra tillbaka och göra om. För tre år sedan vaklade jag mellan att avliva Pärlan, eller inte avliva Pärlan. Beslutet föll på att avliva.

 

Just nu berör det mig extra mycket, just för att det inom de närmaste dagarna är tre år sedan min vän lastades på en transport och landade i trapalanda. Det gör ont att veta att jag släckte livet på en fullt frisk häst, som hade kunnat leva flera år till. Det gör ont, så jäkla ont, att veta att jag berövade Pärlan livets gåva.
Jag vill så gärna göra om mitt beslut, men jag kan inte. För tillfället kan jag inte intala mig att jag fattade rätt beslut, hur mycket jag än tittar på de omständigheter som rådda då. Just nu kan jag bara se att jag dödade ett fullt friskt djur, that's it.

 

 

 

Den 7 februari 2012, när jag var ute i Sussies stall och hämtade in en häst, ringde min telefon. I andra änden av linjen fanns Marita, med ett erbjudande om att skänka mig Greta. Jag tappade andan, blev otroligt överväldigad och sa att jag skulle tänka över erbjudandet.

 

Kort där på skickade jag ett PM till Marita, med texten:
"Jag är en känslomänniska, ut i fingertopparna. Men, jag vet att man någonstans även måste lyssna på förnuftet.

Jag vill jättegärna ta hand om Greta, fortsätta pussa, borsta och börja skritta ut på henne. Även jobba henne från marken, se vad hon håller för och mysa otroligt mycket med henne. Men, jag vill inte äga henne.

Förnuftet säger mig att inte "ta mig an" en häst med en skadebakgrund som Gretas, medan känslorna undrar vad som hindrar mig. För min del blir det helt enkelt en kompromiss mellan känslor och förnuft, jag hoppas du förstår mitt beslut."

Någon mer förstående människa än Marita kunde jag inte hitta. Jag fick fortsätta finna min trygghet hos Greta, sakta öppna upp mig för omvärlden och framför allt för mig själv. I spånet hos Greta, sena kvällar efter jobbet, fann jag min trygghet och min styrka.

Någon gång i april 2012 kom Marita med förslaget om att jag kunde få ta Greta på foder, vilket jag tyckte kändes tryggt. Den 13 mars skrevs ett fodervärdsavtal och för ett år kunde jag känna mig helt trygg i att Greta var min, att jag skulle få dela mitt liv med denne underbara varelse.

Men vad hände efter ett år? Den 13 mars 2013, det är ju trots allt ett tag sedan nu. Ja, först hände ingenting, sen hände ingenting och sen tog vi tag i saken. Idag skrevs nya papper, pengar har bytt ägare och Greta har blivit min. Från och med idag kommer min och Gretas väg aldrig skiljas. Från och med idag, den 5/6 2013 står jag, Rebecka Johansson, som ägare till Golden Gate W, hästen som stal mitt hjärta där i början av 2012.

 

Jag går runt med ett fånigt leende på läpparna och inombords bubblar jag. På jobbet igår rann tårarna och jag studsade på stolen jag satt på. Vad som hände, ja det får ni inte veta riktigt än. Jag kommer vara kryptisk fram tills på torsdag, då kan jag äntligen berätta! Jag kan skvallra om att jag är lycklig, så otroligt lycklig.

 

Bloggen ligger så gott som död och det handlar om att mitt liv just nu snurrar runt det hemliga projektet, samt att flytta. Mamma har nämligen skrivit papper på en lägenhet i Vänersborg, vilket betyder att hon flyttar den 1/8 och jag blir kvar här. Tills dess vore det bra om jag hittat en annan lägenhet, eller någon som vill bo med mig. Så ja, har ni något av föregående alternativ på lager, så hör av er :D