You can't fight the tears that ain't coming.
Sakta börjar jag plocka ihop mig igen. De senaste dagarna har jag varit i bitar och i mitt huvud snurrar fortfarande tankarna. Varför blev det som det blev? Är det mig det är fel på? Är det oss det var fel på? Eller är det helt enkelt så att vi inte var en perfekt match. Ja, jag vill tro på det senaste. Även om det är det första förslaget som snurrar i mitt huvud.
Det för ont att stå ensam igen. Inte i avseendet att det är slut mellan mig och honom, det är det bästa för oss båda, utan i avseendet att vara just ensam igen. Jag har fått känna på hur underbart det kan vara att dela sitt liv med någon och jag saknar det! Nu önskar jag finna någon som har mer gemensamt med mig, som jag kan bli totalt förälskad i och som blir lika viktig för mig som mina djur.
Jag tänker bara vara, rätt person kommer dyka upp när båda är redo. Jag slutar söka från och med nu. Jag tänker åter igen njuta av mina stunder framför en sprakande brasa, timmar i stallet, mys med katterna och läsande i timtals. Och allt detta utan en uns av dåligt samvete, jag ska njuta av mig själv. För om jag är lycklig när jag är ensam, då kommer jag lättare finna någon att vars lycklig med.
En paus från mig själv.
Att se livet för vad det är, är ofta mindre lätt. Att titta på livet, utan värderingar är något jag tränar på varje dag. Just nu är det mycket som snurrar i mitt huvud och det är många frågor jag söker svar på. Eller, jag har bara en fråga som jag egentligen redan har svaret på men jag fortsätter låtsas att jag inget vet.
Jag sk bara förklara för mig själv att det här faktiskt är mitt liv och att det är jag själv jag ska leva det med. Det spelar ingen roll vilka som går vid min sida, så länge jag är lycklig med mig själv.
Ehm, tidsnog så kommer jag nog på vad jag menar..
Ikväll är jag trasig.
Sakta börja jag inse att jag är trasig. Trasig på ett sätt som jag tidigare förnekat. Ikväll orkade jag inte hålla den glada fasaden uppe, jag gick in i min bubbla och tänker stanna där några timmar.
Det är så mycket i mi uppväxt som skadat mig, som satt så djupa spår. Som gör att jag inte funkar normalt i sociala sammanhang. Jag vill vara hel.
Tårarna får rinna, kanske kan de spräcka glaset. Kanske kan jag bli hel, lappad ihop, finna styrkan. Men just nu vet jag inte.
