Jag har sovit bredvid han som gör mig bubblig. Han som får det att kittla till i magen och får hjärtat att slå en volt. Trygghet, på ett sätt jag inte upplevt med någon utanför familjen innan Jag blir mer och mer kär för varje timme som går.

 

Just nu ligger jag på golvet, lyssnar på musik och saknar. Jag önskar at han låg här bredvid mig, eller i alla fall fanns i samma lägenhet. Så att jag skulle kunna resa mig, ge honom en puss och sen fortsätta med mitt. Jag saknar att han honom nära.

 

Jag nyper mig i armen och försöker övertala mig själv att han är på riktigt, för jag vågar inte tro. Någon med så fin själ vill vara med mig. Mina ärr skrämmer inte honom, mina sprickor är inget om stoppar honom. Han kräver inte en styrka som jag saknar, han låter mig känna. Han är stadig och han är otrolig. Han är för bra för att vara sann. Det är skrämmande att känna såhär, men jag möter skräcken med mod. Jag vill det här, jag är redo att kasta mig i hans famn, även om jag är rädd för att falla, att förlora, att tappa bort. Jag vill vara en del av det här, hela min själ och hjärta vill vara med honom.

 

Jag och Greta gör på vårt eget vis, vi snubblar på vägen, vi fnissar, vi missförstår, vi lär oss, vi tappar tålamodet, vi älskar, vi hatar, vi blir frustrerade, vi hittar nya vägar, vi lär oss. Ja, vi lär oss. Jag lär min om Greta, Greta lär sig om mig. Vi gör på vårt eget sätt, även om det inte är alla som förstår vårt sätt. Men vad spelar det för roll om de inte förstår, så länge jag och min älskade förstår?

 

Jag blev förfrågad idag om jag inte skulle sätta igång henne. Saken är den, vi är redan igång. Nej, inte inom det där klassiskt engelska, dressyriga, sitta på hästryggen, men vi är igång med livet. Vi lever och älskar. Vi leker och lär. Vi är oss själva och gör vårt bästa för att ha roligt när vi är tillsammans.

 

Jag vet inte om frågan var i all välmening, men jag tycker inte om att få den. Det är svårt att förklara för andra varför jag inte sitter på Gretas rygg. De som inte vet hur vardagen såg ut, när jag faktiskt red, har svårt att förstå varför vi la allt det där på hyllan. Jag kan själv inte förklara, mer än att det inte fungerade och att hon inte ville mer.

 

Jag orkar inte förklara. Vill bara att folk ska acceptera. Inte lägga någon värdering i min hästhållning. Jag låter andra gör vad de vill. Låt mig leva fritt. Tack.

 

 

Sov hos mamma, pussade på katterna, sov med Pyzen tryckt mot mina ben. Ååh. jag önskar så att jag hade dem här hemma. I alla fall min fina pojke, den där katten med en ryggsäck på ryggen. Jag hade behövt honom på nätterna. Han som sover så nära, håller mig kvar på jorden när drömmarna rusar vilt. Jag vill hämta hem mina älskade nu.

 

Just nu läser jag en bok som heter "världens viktigaste kyss". Den får mig att minnas, att se bilder, att känna känslan, att sakna.

 

I min kropp spelas känslan åter igen upp. Känslan av att hänga över han stol, orden "din lukt gör att jag inte kan koncetrera mig", smaken av varm choklad, ljudet av pengar, hej snygging, känslan av hans läppar mot mina. Den där natten för över ett år sedan, då jag för första gången kysst honom, eller han kyste mig, vi kysste varandra. Den där pirrigheten i kroppen. Hur jag skickade ett godnatt till honom och spänt väntade på svar. Att jag blev hans älskling på en gång, som den självklaraste sak i världen.

 

Allt det där nya, spännande, pirriga, nervösa och kaosiga spelas upp. Får mig att tappa andan, sakna och sakna, sakna, sakna. För ett år sedan var hans famn min trygghet. Så mycket har hänt sedan dess.

 

Jag gör min egen revolt. Slåss mot min egen regering, min egen regi. Jag slåss, för att få leva fri.

 

Mina katter bor hos mamma och det något av det skönaste på länge. Jag kan låtsas som att de inte är mitt ansvar, mina utgifter, som att de inte är mina. Jag drar en lättandes suck, för det är ett dåligt samvete mindre. Jag saknar dem, men tycker det är lika skönt att inte ha dem hemma. Jag orkar inte ta hand om så många, så ofta. Jag önskar någon kunde komma hit och ta hand om mig. 

Jag var på kurs förra veckan, satt med pennan i handen och antecknade. Jag antecknade med öppet hjärta och kärlek för det jag gjorde. Dels för det jag fick lära mig, men ännu mer för att jag fick lära mig. Att jag fick sitta i "skolbänken" igen och bildas. Jag älskar det och jag saknar det. Från djupet av mitt hjärta saknar jag att trycka in massa kunskap i huvudet.

Jag vet vad jag vill, men jag vet inte om jag orkar med alla beslut som behöver fattas för att ta mig dit.