Igår lekte vi med kapsonen för första gången på två månader och en del nya insikter låtsade. Jag har en tendens till att bli fast i handen. I stället för att jobba med små vibrationer så brukar jag lätt bli segdragande och när Greta väl ställer och sänker huvudet så släpper jag inte efter utan håller kvar huvudet där. Resultatet jag får då är att hon inte är avslappnad och jag ställningen går inte helt igenom.. Igår kom jag underfund med detta och testade att släppa efter. Första resultatet; Greta gick ur ställningen. Nästa resultat; efter en snabb guidning så var hon tillbaka i ställningen och stannade där när jag släppte efter.

I det skeendet slutade vi. Då hade min hjärna tagit emot så mycket den orkade och Greta verkade också väldigt nöjd.

Det är så härligt att vara tillbaka. Att njuta i nuet och mysa med min älskade .

Jag skriver det här och hoppas att det når fram till dina ögon. Kanske det gör det, kanske det inte gör det, det finns ingen garanti för något.

Jag vill börja med att berätta att jag saknar dig. Varför kommer du få veta om du fortsätter att läsa.

Som nummer två vill jag säga att ja, jag har pratat skit om dig. Du har gjort mig upprörd på ett sätt som jag aldrig blivit  upprörd och berörd på innan och när jag inte kunde hålla det för mig själv kom det ut som skitsnack. Mina känslor kom ut som skitsnack. Jag kommer inte be om förlåt för mina känslor, men jag vill be om förlåt för att jag gjorde något som sårade dig. Jag borde tänkt efter innan jag öppnade munnen.

Jag vet att jag inte varit någon ängel, jag har inte med vilje vinklat något åt det hållet. Jag vet att jag gjort tusen och åter tusen misstag under vår tid tillsammans och jag hade gärna gjort mycket ogjort. Jag ville aldrig såra dig och jag vill fortfarande inte såra dig.

Jag vet att du vet att du på många sätt och vis var min första. För mig kommer du vara min första oavsett om jag är tjugotvå år, eller om jag är sjuttiosex år. När jag tänker tillbaka, så kommer det alltid vara ditt ansikte jag ser, det kommer vara dina ord i mitt huvud, din röst jag hör. Alltid. Inte bara nu, utan alltid.

Jag skrev i början att jag saknar dig och det gör jag. Jag saknar hur du så självsäkert sa "Hej snygging" i mitt öra. Det får mig fortfarande att le. Jag saknar hur du tappade bort dig i det du gjorde, för att du kände min lukt. Det får mig fortfarande att pirra i hela kroppen. Jag saknar att ligga tätt intill dig och prata tills ögonblicken ramla ihop. Den tanken gör mig fortfarande trygg.

Det är många stunder som fladdrar förbi i mitt minne. Det är många bilder som spelas upp framför mina ögon. Stunder då det var du och jag. Stunder då det var bra. Det är de jag saknar, de där stunderna då vi var perfekta tillsammans.

Jag hoppas att du blir lycklig. Att du finner någon som räcker till, när jag inte gjorde det. Jag vill bara att du ska veta att oavsett hur många år som går och hur mycket skit jag än sagt om dig, så kommer du alltid vara min första. Du kommer alltid vara en av mina viktigaste.