Jag ser på bilder. Gamla bilder, bilder från april 2013. Jag ser min vackra sparv. Den där sparvungen som växte och blev så stor, vacker och modig. Jag ser bilder på en pojke som en gång i tiden var liten, rädd och panikig, som blev stolt och trygg. Den pojken som inte kunde lämna sin flock, men som modigt nog stod och sov på gårdsplanen några veckor senare. Jag ser bilder på mig och den vackra, vackra Janne.

 

 

Jag fylls av saknad, men framför allt så fylls jag av en enorm värme. En så stor värme, enda in i djupet av själen. Det jag och han delar är stort, så stort. Hans första steg ut i vuxenvärlden delar jag och han. Jag gav honom en trygg och stabil grund att stå på. Jag gav honom en stabil grund att ta med sig ut i livet, vilka äventyr som än möter honom. Det är stort, det värmer och det påminner mig om den lycka vi delade.

 

Jag minns så väl när han var övertygad om att sprejflaskan skulle mörda honom. Dag ett dansade han runt på bakbenen en låååång stund och jisses vad stor han kändes. Tänk er 170 cm häst, till manken, balanserandes på två bakben. Yes, jag var liten, men så lugn, jag visste att han aldrig ville någon illa. Dag två stod han och sov när jag sprejade. Det var han så han var, gick från klarhet till klarhet. Han panikade, men fick han landa i det hela så brydde han sig inte om något.

Vi stod vid ett tillfälle på gårdsplanen och förbi kör gårdsägaren och tutar. Janne fortsatte sova, vinklade inte ens ett öra. Den där treåringen var mer trafiksäker än vad min egna åttaåring var.

 

När några spekulanter kom för att titta på honom så ville de se honom i trav. Jag förklarade att jag aldrig sprungit med honom. Okej, sa de och vi testade. De tog en halv sekund, sen förstod Janne vad vi önskade oss av honom och han travade som att han aldrig gjort annat, som att han alltid sprungit bredvid en människa och lyssna på travkommando.
Jag vågade aldrig berätta vad han kunde, för i min värld kunde han ju ingenting. Han var en ohanterad treåring och det var vad jag förklarade för dessa spekulanter när vi pratades vid i telefonen. De skulle ändå åka långt för att titta på honom, så ville inte ge falska förhoppningar. Tydligen fick de en positiv överraskning och tyckte att han var såå trevlig och välhanterad. Ja, han var fin. Min älskade pojke. Min guldpojk. Som jag saknar honom, men som minnena värmer.

 

Det börjar gå mot kallare tider, på vissa platser har till och med snön kommit. Med tanke på detta är täckandet, eller otäckandet av hästar en fråga som är på tapeten. Den stor frågan råder, vad är då min åsikt om det här och hur kommer Greta se ut i vinter?

Greta kommer få gå naken i vinter. Hon kommer få bli fluffig som en isbjörn och öronen kommer få ha stora, fula tofsar. Jajemen, hon ska få vara häst till tusen! Vi har tröttnat på täcken, jag och Greta. För vår del räcker det med täcken under alla årets knottmånader. Kan hon inte få njuta av att vara häst på sommaren, så tycker jag att hon ska få lov att göra det på vintern.

 

Det finns tusentals av studier som visar att en häst klarar sig fint utan täcke, även när temperaturen är på flera minusgrader. Har hästen ständigt tillgång till grovfoder, stor rörelsemöjlighet och står i en bra flock, finns det ingenting som hindrar den från att gå utan täcke.

 

Jag anser att om man tar på sig ansvaret för en häst, då tar man även på sig ansvaret för att den ska må så bra som möjligt, såväl psykiskt som fysiskt. För mig betyder det att min häst får bo i en stor hästflock, ha fri tillgång på grovfoder, stora ytor att röra sig på och kan leva sitt liv utan täcke. Eller, i alla fall utan täcke när kylan kommer.

 

Jag tycker ni borde ta er tiden att läsa denna artikel. Kanske får ni er en tankeställare, vad vet jag.

 

 

När jag i lördags att i publiken till en unghästclinic, då insåg jag hur mycket mitt hästtänk har förändrats. Den kunskap och vision jag idag har med mig, är långt ifrån det jag hade för ett år sedan. Det som jag för ett år sedan ansåg som acceptabelt, ser jag idag som oacceptabelt och mår illa av.

 

Under just unghästclinicen fick vi se en 2,5 åring bli inriden, på en timme. Eller, efter max 30 minuter hade hästen en ryttare på ryggen. Coolt tänker vissa, skrämmande tänkte jag. Det som var mest skrämmande var att när denne 2,5 åring kom in i manegen hade den livfulla och sprulande ögon, när den lämnade manegen en timme senare var den nedstängd, apatisk och blockerad. Det såg ut som att själen hade lämnat kroppen, allt för att överleva. Jag såg, men majoriteten såg en unghäst som lärt sig bära en ryttare.

 

Jag reagerade på utbildaren från första stund. När han skulle hälsa på hästen, så lyfte han handen och började klia den i pannan på en gång, medan hästen försökte backa undan. Hästen misslyckades med sitt försök att komma därifrån, för att grimskaftet hölls så kort. Nästa steg var att lära hästen att gå framåt och backa. Backandet lärdes in genom att knuffa och puffa på hästen, tills den tog ett steg bakåt. I detta läge lyste det av oförstående kring hästen och en kort stund senare hade den stängt ner helt.

 

Något som fick mig att verkligen fundera var det faktum att hästen inte fick några vilopauser. Den blev ständigt ombedd att göra något och fick aldrig tid att tänka igenom det den precis hade lärt sig, att processera sin nya kunskap, den kunskap som ligger till grund för resten av livet.

 

Vid ett illfälle skulle hästen flytta undan bogen och utbildaren ville att inre fram skulle korsa yttre fram. Hästen förstod inte detta, men fortsatte knuffas runt, runt, runt. När utbildaren stannade upp i en millisekund och sedan bad hästen flytta igen, så korsade hästen benen. Den behövde en paus, för att få en chans att förstå vad som begärdes av den.

 

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet om vad jag såg under denna clinic, men väljer att avrunda här. Jag menar inte att jag skulle gjort det bättre själv, jag menar att det måste finnas ett bättre sätt att lära ut på.

 

Efter en dag på Hästmässan i Borås är jag skakad in i själen. Jag funderar över vad vi lär ut till framtiden inom hästvärlden, vad vi lär våra barn. De får lära sig att det är okej att dra hästen i munnen, det är okej att köra in sporrar i sidorna på hästen, det är okej att arbeta hästen tills den blir totalt apatisk och berömma den för det.

 

Jag lämnade manegen vid ett tillfälle, för att jag mådde illa över det jag såg och då var det långt ifrån det värsta som visades upp under dagen. Tårarna tryckte bakom ögonlocken och illamåendet satt i halsen. Jag kunde bara fråga vad det var jag såg och konstatera att det var så långt ifrån ett sjysst hästhanterande som jag anser man kan komma.

 

Det fanns en clinic som imponerade på mig och det var Tobbe Larsson. Nej, inte för att han är superkänd eller så, utan för att han hanterade sina hästar med respekt och värdighet. Han satte rimliga krav och tillät hästarna att hitta på egna saker. Stor eloge till honom!

 

 

Den här konversationen var jag en del i, jag är den som påpekar hur försiktig hästen är. Jag mår illa, vill spy, vill slå hårt omkring mig och banka in vett i skalen på människan som sa det här. Samtidigt vet jag att jag står maktlös, för denne människa kommer inte ändra sig. Det som skrämmer mig mest är att det till stor del är såhär hästvärlden ser ut idag. Det är allmänt accepterat att slå på sin häst om den inte gör det man ber den om, det är okej att dra till i grimskaftet om den inte går fint i snöre och det är helt okej att dra ihop hästen till en onaturlig form där spänning är det enda resultat man lyckas åstadkomma. Det är allmänt accepterat att bryta ner hästen psykiskt, så länge det ser snyggt och prydligt ut. För det som ser bra ut, kan ju inte vara skadligt, eller?

Jag avskyr den hästsyn som finns runt om i Sverige och i världen. Den hästsyn där det är okej att puckla på sin häst för att den inte är så uppfostrad, eller för att den inte förstår. Jag avskyr att prestationer kommer framför relation. Jag avskyr det faktum att det här accepteras. Det faktum att även hästarna har känslor och åsikter glider förbi mångas ögon, men en häst (precis som en människa) kan bli stressad, nedtryckt och förstörd rent psykiskt.

 

Jag vill inte ha på mitt samvete att jag brutit ner en häst psykiskt, vill du? Tänk på att behandla din häst, så som du hade velat bli behandlad. Visa kärlek och respekt och var närvarande. Din häst har mycket att säga dig, om du är villig att lyssna.

Tänk dig att du kommer till ett nytt ställe, är instängd i ett litet utrymme, skriker och vill ut men är fast där du är. När du väl får komma ut, så stängs du in i en bur, blir nedvärderad, petas på an ev främling och får in en metallsak i munnen. Denna metallsak används, av en totalt främling som inte hälsat, för att bända upp dina käkar. det enda du vill är att komma därifrån och du visar på ett vänligt med ack så tydligt sätt att du inte trivs, men den enda respons du får är slag och hårda ord.
Om du var människa, hade du accepterat denna behandling?

 

Det var just detta Greta fick utstå idag. Hon visade tandläkaren, vänligt med tydligt, att hon inte trivdes med hans sätt att behandla henne. Han klampade in i hennes utrymme, utan att hälsa, började gräva i hennes mun och höll ett hårt grepp runt grimman, När han hade känt färdigt sattes munstegen in och käkarna bändes upp, för inte öppnade Greta frivilligt.
När Greta blev orolig, nervös och oförstående var det inga lugnande ord som användes, utan det var slag med tandraspen och ryck i grimskaftet. Om det fungerade, ja om avseendet var att få en avstängd och apatisk häst. Det gjorde så ont i mig att se och jag ångrar att jag inte sa ifrån.

 

Greta visade med tydliga signaler, så som försök att backa undan, blockera med huvudet och liknande sätt. Inget av detta fungerade, tandläkaren var så inställd på att göra sitt jobb att han inte såg hästen han jobbade med. Det han såg var en tjurig och envis fuxmärr, det jag såg var en stressad och oförstående individ.

 

Det jag inte kan förstå är hur man kan med att stå och slå på någon annas häst. Fine om man gör det på sin egen (eller, egentligen inte men jaa...) men folk ska ge fan i att slå på min häst. Hon är van att få visa sin åsikt, att få vara med och fundera kring det vi gör, att helt enkelt respkteras, att då helt plötsligt bli slagen bara för att hon inte förstår vad som förväntas av henne. Det gör mig så jäkla upprörd!!

 

För ett tag sedan fick jag höra att min häst är bortskämd. Varför? För att hon inte gjorde exakt vad jag bad henne om.

Personen i fråga som påpekade att Greta är bortskämd såg bara så långt, att min häst inte gjorde det jag bad henne om. Det denne person missade att se var att Greta kom med ett eget förslag, på något som hon kände för att göra just denna dag. Jag valde att lyssna på min häst och fick en rolig stund tillsammans, i utbyte mot att hon vid ett annat tillfälle gett upp sina planer för min skull.

 

Jag är väldigt mån om att Greta ska få komma med förslag och egna idéer på vad vi ska göra för stunden. Min idé kan vara att vi ska verka hovarna. Normalt sett står hon vid vårt uppbindningsställe, men vid vissa tillfällen är hon inte tillfreds med det. Får hon då placera sig där hon känner sig nöjd så lyfter hon villigt på hovarna. Många ser detta som en bortskämd häst, jag ser det som en lyhörd hästägare.

 

För någon månad sedan tog jag ut Greta på gårdsplanen och skulle bara titta till henne. Greta ställde sig och gäspade ett par minuter och började sedan promenera iväg. Jag kunde här välja att se på det som att hon inte lyssnade, tillrättavisat och sagt att hon inte fick komma med förslag. Jag gjorde tvärtemot, jag berömde hennes förslag (skämde bort henne och följde med på hennes idé) Resultatet blev en underbar promenad på 1,5h, helt på Gretas initiativ.

 

Det andra ser som bortskämdhet i min häst, det ser jag som påhittighet och initiativtagande. Det jag värdesätter hos min häst, hennes egna tankeverksamhet, ser andra som något negativt. Jag strävar efter en levande, glittrande själ, som vill göra saker och som kommer med förslag i vår träning. Jag vet att min häst lyssnar, när det krävs, för att hon får friheten och blir "bortskämd". Jag litar på att hon sköter den frihet hon får.

 

 

Jag och Greta jobbar med en helt ny fas nu. Jag håller på att lära mig att läsa henne så mycket bättre! Jag vill lära mig att gå in i hagen och på en gång kunna se vilket humör hon är på, för att utifrån det kunna forma ett träningspass. Detta är något som är nytt för mig, då jag ännu tycker det är mindre lätt. Jag vet att med tid kommer jag lära känna ett helt nytt plan av Greta och hon kommer våga visa mig fler sidor. Det här är så spännande!

 

Hur gör jag då för att lära mig? Jag stannar upp, tar ett steg tillbaka och ser hur Greta reagerar. Vänder hon bort huvudet när jag kommer? Ja, det gör hon i många fall. Okej, då är det ett tecken på att hon inte vill ha mig nära, eller att jag kommer inklampandes på hennes yta.
Hur kan jag förändra det? Jag stannar upp och backar, ändrar min position, min energi och mitt humör. Jag funderar över vad vi gjorde igår. Gjorde jag något som inte visade henne respekt? Klampade jag in i hennes sfär då och bevisade jag att jag inte var att lita på då? Eller är det så att Greta idag är trött och inte vill göra någonting? Hon kanske vill vara kvar i hagen och bara vila?

Igår låg Greta och sov när jag kom. I vanliga fall hade jag klampat fram och satt mig nära henne, vilket jag innerst inne vet att hon ogillar. Greta vill ha sitt utrymme, annars stänger hon ner. Så, igår gick jag fram till flocken som vaktade, hälsade på dem och satte mig ungefär fyra meter ifrån Greta. resultat; Greta låg kvar och sov och en stund senare la sig häst nummer två för att sova.

 

Jag vet att jag är på rätt väg i mitt hästtänk, när Greta frivilligt följer mig ut ur hagen och inte vill gå tillbaka in igen. Detta trots att jag "red" henne igår.

 

Greta är en sådan häst som gärna stannar kvar i sin flock, att umgås med matte är inte alltid högst upp på listan. Det är något jag accepterat, men ständigt strävar efter att förändra. Hon visat tydligt vilka dagar vi gjort något roligt/bra dagen innan och vilka dagar jag har varit ett kräk.

De dagar vi har haft roligt dagen innan, då kan hon möta mig, alt. stå och vänta på mig i hagen. Tycker hon däremot att vi har gjort något dötrist eller jobbigt dagen innan, ja då spatserar hon iväg när jag kommer.

 

Idag möttes jag av en häst som hade flughuvan på sne och som kom spatserande mot mig. Hon så gott som kröp upp i min famn och ville vara med mig, så med hon någonsin kunde få. Efter pyssel i stallet skulle vi ut i hagen, tyckte jag, inte Greta. Det slutad med att hon fick beta löst på gården ett par minuter, innan hon föjde med mig. Dock fick jag hota med att ta henne i halsring, då gick hon glatt med, lös. Väl i hagen satt vi och myste och bara var, samt börjad nosa på freeshaping.
Greta bjöd på gäspningar och fick beröm. Hon klurade relativt snabbt ut att en gäspning var lika med en godis och snart stod hon nöjt och gäspade som en toka.

 

Att få vara nära min fina fröken, när hon är på detta humöret, är guld värt. Då vet jag att jag gjort rätt och att mitt sätt att hantera henne fungerar. Min älskade vän, som ständigt lär mig nya saker.

 

Jag har igår och idag hållt lektion för en tjej vars ponny klampat rakt över henne och mejat ner sin ägare. När jag lämnade dem i dag följde ponnyn nöjt sin ägare och båda två verkade väldigt trygga med varandra, härligt att se!

Vad jag funderat på under de senaste timmarna är hur vi, som människor, markerar upp var min yta är, respektive var hästen yta är. När en häst klampar in i min zon, markerar jag upp mitt repet att hästen får backa undan, i alla fall om den kommer oinbjuden. Genom att svinga med repet visar jag för hästen att den är för nära och bör backa undan, annars kommer repet träffa den, sedan är det upp till hästen om den packar undan, eller råkar få en släng av repet.

 

Stallägaren, där tjejen står uppstallad, visade att när en häst klampar in i hennes zon, flyttar hon undan hästen genom att trycka bort den med sin kropp. Detta har satt griller i mitt huvud, då mitt inre sa mig att detta inte var rätt för mig. Varför kunde jag inte sätta ord på, inte där och då. Nu har tankarna klarnat.

Anledningen till att jag använder repet är för att om jag klampar rakt in i hästens zon, så respekterar jag inte dess utrymme, hur kan jag då kräva att hästen ska respektera mitt? Mitt mål är att min häst ska få ha kvar sin egen vilja och tänka själv. Jag vill att den ska respektera mig, för att jag är värdig dess respekt. Om jag då klampar in i hästens utrymme, utan tillåtelse, hur kan jag då förvänta mig att få respekt tillbaka?

 

 

När jag är kring hästar gör jag mitt bästa för att möta dem där de är, i deras natur. Med en häst kan jag ju inte använda människorspråk, hur gör jag då för att kommunicera? Jag får använda mitt kroppsspråk! Genom kroppen får jag utstråla att det är roligt att ses, att jag vill umgås och att det är dags för lite träning. Det är också genom mitt kroppsspråk som jag visar var mitt utrymme är och när hästen blir för påträngande. Det är något som från början är mindre lätt, men med träning går det bättre.

Anser jag att jag jobbar enligt NH-tänket? Ja, jo det får jag väl medge att jag gör. Jag strävar efter att förstå hästar och att kunna umgås med hästar på ett så trivsamt sätt som möjligt, för alla inblandade parter. MItt mål inom hästvärlden är att de hästar jag träffar, ska lämna mig med mer självförtroende och en gnutta mer glädje i blicken. Jag vill att de hästar jag möter förstår vad jag ber om, för att vi snackar ett snarlikt språk. För att nå dessa mål, så tänker jag i NH.banorna. Jag tänker enligt NH, för att verkligen få en inblick i varför hästen tycker, tänker och känner som den gör.

Trots att min första tanke i NH.djungeln är små tjejer som bara vill utföra coola saker med sin häst, utan att förstå vad "allt coolt" grundar sig i, så måste jag medge att jag utövar NH i hästvärlden. För jag vill ha en djupare förståelse för hästarna och jag vill vara en trygghet för den häst jag träffar.

 

 

På Wikipedia lyder definitionen av NH såhär:

"Natural Horsemanship (ofta förkortat NH) är engelska och betyder ordagrant ungefär naturligt handhavande av hästar. Det är en skolbildning och en lära om hur man kan arbeta med hästar. Enligt utövarna sker det på ett mer naturligt sätt genom att ryttaren utbildas i hur hästar beter sig och tänker.
Läran går ut på att öka samarbetet och relationen mellan hästen och ryttaren genom att kommunicera med hästen på hästens eget språk.Natural Horsemanship bygger på begreppet horsemanship där man lär sig att förstå hästen på ett djupare plan, exempelvis hur hästen ser saker och ting och hur de uppfattar omvärlden"

För mig är NH i första hand att förstå hästar, varför de agerar som de gör och vilka deras naturliga reaktioner är. För mig handlar det om att förstå hästens natur, i alla fall så mycket av det som är möjligt. Jag vill veta varför en häst kan vara svår att lasta, att en häst är svårlastad är vanligt, det är dock mer ovanligt att människor tänker på varför. Jag vill veta varför hästen skyndar iväg när man suttit upp, inte bara att den gör det. För mig är NH att ta reda på anledningen bakom hästens tankar och agerande, att förstå hur jag kan påverka hästen genom dess natur och språk.

Efter att ha läst Wikipedias definition av NH, anser jag att min definiton passar väl in med sista meningen i citatet ovan:

"Natural Horsemanship bygger på begreppet horsemanship där man lär sig att förstå hästen på ett djupare plan, exempelvis hur hästen ser saker och ting och hur de uppfattar omvärlden"

 

 

För mig har NH blivit något av ett skälsord, tråkigt nog. Framför mina ögon ser jag unga tjejer som tvingar ner sina ponnyer i buga, genom att loccka med godis. Jag ser tjejer som skrämmer sina hästar till att stegra och berömmer genom att ta bort det som är läskigt. Jag ser tjejer som driver sin häst runt i paddocken, tills den inte orkar springa mer och jag ser tjejer som kastar sig upp på hästens rygg, utan hjälm, sadel eller träns och inte har någon koll alls. Jag ser en instängd, stressad och bortkopplad, häst, som gör sin lilla tjej till lags, för att den inte har något annat val. Jag ser en häst med ryttare som rör sig i disharmoni, spänt och stressat. (Ja, jag ser tjejer då ridsporten konkureras av tjejer.)

Samtidigt som dessa bilder spelas för mitt inre, ser jag även en häst med sin människa som jobbar i harmoni, som flyter fram i sina rörelser, så nära en kentaur två varelser av olika art kan komma. Jag ser en häst som det lyser självsäkerhet ifrån, som går med stolta steg och som med glädje utför det dess människa ber. Mina bilder av NH-utövare krockar med andra ord och det med råge!