Det gör så ont. Inte lika ofta som då, men fortfarande lika ont och en annan typ av smärta. Ofta rusar jag på och tittar inte på saker som påminner mig om henne. Bilder på henne lägger jag ingen fokus på, för då påminns jag om att hon verkligen är borta. Att hon är död, på riktigt.

Mitt förnuft säger och vet att jag gjorde allt som stod i min makt för att rädda livet på henne. Men mina känslor ifrågasätter alla beslut jag tog det senaste året. Om något av besluten hade kunnat fattas annorlunda och om det hade resulterat i att jag hade haft kvar min bästa vän.

Två veckor och en dag har gått sedan min bästa vän fick ta sina sista andetag. Det känns som att det var en hel evighet sedan, samtidigt som det känns som att det var igår.

 

Dessa två veckorna har varit så otroligt tuffa. Det tar på mig psykiskt att inte ha någon häst i mitt liv. Jag saknar Greta, men jag saknar också att ha en anledning att gå upp ur sängen på morgonen. Att ha en häst någonstans som behöver mig. Inte som är någon annans, utan som är min egen.

 

Igår fick jag erbjudande om en häst, att ta på foder. Känslan vill så gärna tacka ja, för att lappa ihop mig själv, men just nu är min ekonomi kaos och jag behöver reda ut den. Jag vill tacka ja, för att må bra igen, men jag kommer inte ha råd.

Egen häst verkar vara långt borta för min del, men jag hoppas och drömmer och fantiserar. Jag vill så gärna, för ärligt talat så vet jag inte hur jag ska kunna leva ett liv utan en egen häst.

 

Jag är så tacksam gentemot Lovise och Johan, som båda lånar ut sina hästar till mig. Jag får låna Alice och jag får låna Nimida. Det betyder att jag har hästar i min närhet och jag får komma igång att rida igen. Men det är inte samma sak. Jag är så glad att de finns och delar med sig till mig, men oavsett om jag kommer dit eller inte så får de hästarna all kärlek de behöver.

 

För att jag ska vara hel, känna mig hel, vara lycklig, vilja gå upp ur sängen på morgonen, så behöver jag en häst. En egen häst, i en hage någonstans, som står och väntar på just mig.