I can't pick up the pieces.
Jag hade tänkt hålla smärtan för mig själv. För jag vill inte att ni ska tycka synd om någon av oss. Men jag kan inte hålla tyst.
Jag ligger på soffan, under täcket och undrar hur jag ska plocka ihop mig själv. Jag älskar en man som är gift, som är gift för att jag inte visste vad jag kände och ville. Idag vet jag och han vet. Smärtan i att inte få den jag älskar. Den smärtan gör att jag inte kan andas utan att anstränga mig. Min kropp värker, att lyfta fötterna känns som betongklumpar. Jag kan inte plocka ihop mig själv. Jag ver inte hur jag läker den här typen av smärta.
Jag vet inte hur jag ska överleva. Jag vet att jag kommet göra det, men jag vet inte hur. Jag vet att allting gör ont just nu och att det är en kamp mot tårarna. Jag orkar inte hålla ihop mig själv.
Ibland är det svårt att vara stark, inte följa sitt hjärta. Inte skicka något dumt sms att jag saknar dig så.
Jag behövde aldrig skriva ett sms och den lilla, lilla orosklumpen som skavde försvann så fort jag fick den där kramen. När jag insåg att jag inte var ensam om att sakna.
Jag har vaknat mitt i natten med tårarna rinnandes ner för kinderna. Jag har stannat upp i min stress, bara för inse att jag saknat. Jag har tänkt, jag har skrivit, jag har tystnat, jag har låtit tårarna rinna i min ensamhet. Det tog tre månader, nej, två och en halv, innan jag orkade ta mig igenom sorgen.
Kära vänner. Om ni någon gång finner, eller blir funnen, av någon som älskar er med hela sitt hjärta. Lita på den människan. Tillåter er att älska tillbaka. Sök efter era likheter, bygg en relation på det gemensamma. För, som en vän till mig så klokt sa;
"Det finns inga relationer där båda har allt gemensamt."
