De hade lovat att mötas där i skogen, under det blommande äppleträdet. Det var just under det trädet de hade stött på varandra den allra första gången för fyra månader sedan. Då hade det varit kyligt. Anna hade fortfarande använt sig av mössa och vantar.

Nu gick hon långsamt till äppleträdet, iklädd endast ett tunt linne och shorts, mer behövdes inte en varm majdag som denna.

Livet hade fått sig en riktig vändning i januari när hon stötte på Tsatsiki för första gången. Hon hade då varit helt förstörd, hennes kropp hade varit helt söndertrasad av sår hon själv hade lyckats åstadkomma. Tsatsiki hade dykt upp vid henne äppleträd som en ängel sänd från ovan. Han hade skänkt henne så otroligt mycket glädje och gett henne så mycket kraft att hon nu vågade möta livet igen.

 Fåglarna kvittrade där Anna gick. Hon började skymta äppleträdet mellan alla tallar. Det var vackrare nu är vad hon mindes det. Solen låg på så vackert.

Hjärtat tog ett litet skutt i bröstet på henne. Där, under äppleträdet, låg Tsatsiki och sov.  Anna började gå långsammare, hon nästan smög fram. Hon ville inget hellre än att lägga sig ner bredvid Tsatsiki och få sova hon också. Att få somna till andetagen av den hon älskade lockade verkligen.

Plötslig hajade Anna till. Något var fel, riktigt fel. Det hade blivit så tyst. Fåglarnas sång hade tystnat och inga andetag hördes från Tsatsiki. Hans bröstkorg rörde sig inte och Anna insåg att något inte stod rätt till. Hjärtat bultade hårt när hon slängde sig ner bredvid Tsatsiki och skakade honom hårt. Hon fick inget svar och Tsatsikis kropp var tung och slapp.

Anna vägrade att förstå. Inte kunde väl något ha hänt Tsatsiki, den hon älskade mest i hela världen. Ingen kunde väl ha velat honom något illa?

Anna skakade Tsatsiki igen och hon slog honom över ena kinden. Tsatsiki reagerade fortfarande inte. Hon slog honom hårdare över hans vänstra kind. Han visade fortfarande inga tecken på någon reaktion. Anna slogs av en tanke:

”Inte kan han vara död. Han, som jag älskar av hela mitt hjärta. Jag vägrar! Han måste leva. Utan honom, då tar jag livet av mig.”

Anna gjorde att sista försök att väcka Tsatsiki till liv, men misslyckades även denna gång. Hon slog honom hård både två och tre gånger över kinden, ruskade honom och skrev åt honom, men han reagerade inte. Tsatsiki bara låg där i gräset, lika vacker som alltid.

Anna la ner bredvid Tsatsiki, hennes krafter hade tagit slut. Hon kämpade mot tårarna, men misslyckades.

”Ambulansen, nog måste de kunna göra något. De måste kunna rädda honom, det måste de kunna!”

Anna fumlade efter mobilen i fickan och fick tillslut upp den. Hon slog snabbt in 112 och tryckte på ring. Två signaler gick fram, sen hörde hon en kvinna i andra änden:

-  Larmcentralen 112, vad har hänt?

-  Tsatsiki, min Tsatsiki.

Tårarna rann i strida strömmar ner för Annas kinder.

-  Vem är Tsatsiki och vad är det som har hänt? frågade kvinnan lugnt.

-  Jag vet inte, han andas inte. Min älskade Tsatsiki. Han är död, säkert är han det.

-  Sätt dig ner och försök svara på mina frågor. Vad heter du? Vi ska se till att det ordnar sig.

-  Anna, jag heter Anna.

- Okej, Anna. Berätta vart du är så ska vi se till att det här ordnar sig.

Tårarna hade slutat rinna ner för Annas kinder nu. Hon satt bara och skakade med telefonen hårt tryckt mot örat.

- I skogen, vid vårat träd, mitt och Tsatsikis träd. Det skulle alltid vara vi, jag och han.

-  I vilken skog Anna? Jag måste veta annars kan vi inte hjälpa dig.

Allt klarnade för Anna en stund och hon kunde berätta.

- I skogen bakom Moholms kyrka. Det finns en väg in bakom kyrkan, följ den i en kilometer och sväng sedan vänster. Går ni bara rakt fram så ser ni äppleträdet sen. Vårat äppleträd, det kommer ni att se.

Tårarna rann ner för Annas kinder igen. Hon slängde på luren och kröp ihop bredvid Tsatsiki.

         Tsatsiki hade verkligen vänt upp och ner på hennes liv. Hon ville leva numera, i alla fall tills för 45 minuter sedan.

” Jävla pappa. Att han inte förstod hur mycket han skadade oss. Hur mycket han skadade både mig och mamma med sin tystad och all den jävla alkoholen. Att han inte kunde låta den vara. En kväll kunde han väl låtit bli. Fy fan för folk som honom.”

         Annas barndom hade bestått av alkohol och otrygghet. Samtidigt som Tsatsiki kom in i hennes liv, då hade också känslan av att vara älskad och behövd kommit. Så länge Tsatsiki hade stått vid hennes sida hade inte kroppen skrikigt efter rakbladen en enda gång. Tsatsiki hade hållit henne uppe och gjort henne riktigt lycklig.

Plötsligt rycktes hon upp från sina tankar av ljudet från grenar som knäcktes och hon hörde någon som ropade hennes namn.

- Anna, Anna, hör du oss? Vi kommer från ambulansen. Kan du svara oss? ropade rösten.

- Jag är här, fortsätt bara rakt fram, ropade Anna till svar.

Efter bara några sekunder såg hon en kvinna tillsammans med en man komma gåendes. Med sig hade de en bår och väskor. Mannen och kvinnan började genast jobba med Tsatsiki och Anna kunde inget göra. Sakta smög hon där ifrån, bort från hennes och Tsatsikis älskade äppleträd. Hon klarade inte av att se mer, det påminde för mycket om vad som hade hänt för två år sedan.

         Då, den kvällen, när hennes pappa hade gett sig på Annas mamma för den allra sista gången. Då, den natten, när Annas hade kämpat så för att väcka sin mamma till livet igen. Då, den morgonen när hon hade flytt sitt eget liv, det lilla sista som fanns kvar av det.

Tre veckor senare, då polisen hade hittat henne när hon gick längs med landsvägen med blodet droppandes från ena handleden och rakbladet i den andra. Då, när tanken snurrade i hennes huvud och tryckte sig in i varenda vrå den kunde hitta.

”Följ vägen, inte gå över den. Följ vägen, inte gå över det.”

Då, den kvällen, när ambulansen kom. Då, den natten, när sjukhuset kämpade för att väcka henne tillbaka till livet igen. Då, den morgonen, när Anna vakna och förstod. Förstod att hon inte ens klarade av att ta livet av sig.

Hon hade hamnat på fosterhem då. Det värsta fosterhemmet man kunde tänka sig. Sen var det ingen som lyssnade på henne när hon berättade. De ville inte förstå. Inte polisen, inte SOC, det var ingen som ville lyssna och förstå. Alla hon berättade för ansåg att hos en fosterfamilj trivs men, där blir man inte slagen och verkligen inte sexuellt utnyttjad. De ansåg att hon bara hittade på, för att få uppmärksamhet. Från den stunden hatade hon dem, hon började hata allt och alla. Ända fram tills den dagen Tsatsiki hade kommit in i hennes liv. Han hade gett henne så mycket som ingen hade lyckats med innan. Hon visste inte vart hon skulle göra av all sin lycka när de hade träffats.

Anna gick utan några planer. Hon kände efter i sin bh. Hon mindes rätt, där låg hennes pengar. Hon vågade inte lämna dem hemma. Hon visste att hennes fosterfamilj letade igenom hennes rum efter pengar. De, som tydligen älskade henne.

”Va fan vet de om kärlek.”

Anna fortsatte att gå. Hon gick in mot stan och helt planlöst. Till sist hamnade hon inne på en måleriaffär. Hon fick tag i tapetknivar, betalade och gick sedan ut.

Hon fortsatte att gå, fortfarande utan någon särskild plan. Hon hamnade bara längre och längre från stan. Medan hon gick mötte hon en ambulans. I ambulansen satt en kvinna i sällskap av en man. Båda två såg sorgsna ut och Anna förstod. Hon förstod att allt var borta nu, allt var över.
Hon gick och gick, hon hamnade i skogen och tillslut hamnade hon under äppleträdet. Hennes och Tsatsikis äppleträd.

Anna öppnade knivarna, utan att tänka och utan att känna något. Hon satte en av knivarna mot underarmen och drog med lätt hand. Blodet sipprade fram ur den lilla skåran som hade blivit. Hon tryckte hårdare och tänkte:

”Följ vägen, inte gå över den. Följ vägen, inte gå över den. Följ, inte över.”

Tanken malde i hennes huvud samtidigt som gräset färgades rött och hon färgades vit.

Hon höll sitt sista och enda löfte till sig själv.

”Utan honom, då tar jag livet av mig.”

---

Copyright Rebecka Johansson 2008