Jag vet inte vad som finns att säga om ridturen idag. Pärlan skötte sig så otroligt bra, egentligen. Dock hade jag inte riktigt med energi för att rida. I början av ridturen funkade allt kanonbra, hon var mjuk ,samarbetsvillig och jobbade på riktigt bra. Sen, när vi väl vände hemåt, började han trippa runt, gick inte att få kontakt med och jag vet inte vad. I ett sånt läge blir jag blockerad, vet inte hur jag ska agera och faller tillbaka till hur allt va innan vi började träna för Sussie.
Hmm, jag borde prata med Sussie om det på onsdag och se vad hon tycker jag ska tänka på. För jag vill hitta en lösning, som funkar för både mig och Pärlan!

Haha, väl vid brevlådorna satte jag av och jobbade henne en stund från marken. Det gick...bra? Fram tills vi kom till soptunnan och Pärlan bestämde sig för att inte lyssna längre, så hon spetserar iväg till stallet, med mig flera meter efter. John trodde han skulle få ge sig ut och leta efter mig i skogen. Lyckat Pärlan, lyckat :D

..bilden på Pärlan


..försöket att bli vi. Som dock misslyckades, då jag inte var redo.


...ridturen. Som Linda fick genomföra, jag vet inte redo att sitta upp på någon ny häst.


..bilden på Pärlan, då jag står som ägare.


..gången i ett ridhus. Pärlan skötte sig kanonbra!


...hoppträningen. Som gick som den gick, men kul hade vi.


...duschen och Pärlan njöt i fulla drag.

Det finns en fras som har fastnat
"I can't believe you were the one
To build me up and tear me down,"

Dock väljer jag att göra om den något.
"I can't believe I am the one
To build you up and tear you down,"

Och helt plötsligt passar den in på mig och Pärlan, om jag skulle sjunga. Jag bryter ner henne, samtidigt som jag bygger upp henne. Jag vill i alla fall tro att jag bygger upp henne.
För mig är hästvärlden en balansgång mellan mig själv, andras åsikter och min hästs välmående. Jag vill inte ta åt mig av vad andra tycker och tänker, men jag måste erkänna att det gör jag. Jag tar åt mig och ändrar mig efter vad andra tycker. Jag kämpar med att stå på enga ben och göra det som är bäst för mig och Pärlan, men ja. Jag påverkas. Därför bryter jag ner henne på ett sätt och bygger upp henne på ett annat.

Hästvärlden är en dans på rosor, med otroligt vassa taggar.

Jag måste säga att jag blev stolt idag och hjärtat växte lite extra. Gissa vem som kom gåendes för att möta mig i hagen idag när jag ropade? Ingen annan än min Pärla!
Det går inte riktigt att beskriva känslan. Jag har längtat efter det här sedan hon mötte mig allra första gången vi träffades. Jag har drömt om att hon skulle fortsätta med det. Jag vågar inte tro att det kan fortsätta så här, men jag hoppas att jag inte ska sabba det igen.
Nu hjälper mig att hoppas va?

Det var en seg dag i stallet idag. Jag tror det tog runt 1,5 timme att mocka, blanda mat och fixa vatten. Jag funderade på att låta Pärlan skrota i hagen hela dagen, men insåg att hon skulle ha sin betfor och vatten så jag fick glatt hämta in henne.

Jag tog med mig ett grimskft och knapprande på ett äppla begav jag mig ut u hagen. Som vanligt stog Pärlan oå andra sidan bäcken och hade inga större planer på att komma. När jag väl kom över bäcken tittade jag upp och ser att Pärlan faktiskt är påväg mot mig. Jag stannade och trodde hon skulle göra samma sak, som ahon alltid brukar göra. till min glädje gjorde hon inte det, så jag satte mig på huk och bara en halvminut senare hade jag Pärlan hos mig. Hon fick äppelskrutten och såg så otroligt nöjd ut. Jag testade att backa, fortfarande på huk. Vad tror ni hästen gör? Jo, hon följer med mig. Mitt hjärta svällde tio gånger! Det var ett magiskt ögonblick och allt kändes så otroligt rätt. Älskade, älskade skruttan.

Väl inne i stallet blev det en mysig rykt. Pärlan stog och pratade med Dolly som var kvar i hagen och kunde inte slappna av i början. När jag hade stäng båda dörrarna tog det inte lång stund innan hon började slappna av och visade bestämt att hon inte ville sitta fast. Okej tänkte jag och släppte lös henne. På en gång åkte mulen ner på golvet och letade hö, vilket inte jag ville. Så jag lyckades faktiskt sätta kommando på att få henne att lyfta huvudet. Vi får se hur det kommer bli med det i framtiden.
Hela rykten slutade med en häst som stog och gäspade nöjt i stallgången.

Jag insåg att jag inte presenterat mig själv, jag är Rebecka och ägare till Pärlan.

Jag är sjutton år. fyller arton i sommar. Jag har själv inte fattat att jag snart är arton, tanken är faktiskt lite skrämmande! Jag läser andra året på gymnasiet. Linjen jag läser är Natur-Tekniska, inriktning Natur med inriktning Natur-Språk. Jag drömmer om att bli veterinär och bo i Stockholm i framtiden, men vi får se var allt kommer sluta. Mina kompisar säger att jag kommer vara fast i Vårgårda som lärare resten av litet. Har ni några andra förslag, släng gärna in dem :)

Jag har haft Pärlan sedan den 19/10-08. Innan dess hade jag en häst som heter Inca, men efter misstag från tre olika parter fick hon åka tillbaka till sin ägare, tyvärr. Jag har haft häst sedan 26/6-08 och sommarhäst sommaren innan det.
Jag började med hästar när jag gick i sexan men började rida först när jag började sjuan. Jag har ridit i fem år, endast tre när jag skffade häst. Att skaffa häst är ett av de största, men samtidigt bästa, misstagen i mitt liv. Skulle jag idag fått välja hade jag börjat rida privatlektioner och utvecklats mer som ryttare innan jag skaffade häst, men sånt kan man inte veta i förväg.
Min väg inom hästvärlden har inte varit direkt rak. Jag började rida på Alingsås RyttarSällskap och kom ganska snabbt på snekant med ägaren, vi hade aldrig riktigt samma syn på skötsel av hästarna. Problemet för mig var att hon också var min ridlärare. Jag bytte ridlärare efter 1,5 år, hade oturen att min nya ridlärare var gravdi och ett halvår senare var jag tillbaka i en grupp för ridskolechefen. Det tog inte många månader innan jag bytte grupp igen. Denna gången till en grupp som ridit 6-10 år och red för Sandra Björneland. Jag låg efter väldigt mycket, men det tvingade ig att utvecklas som ryttare något enormt. Tyvärr blev det inte många månader i denna gruppen, då jag till sommaren slutade för att jag skaffade egen häst.
Under ridskoletiden var jag skötare på Aladdin, en D-ponny som stal hela mitt hjärta och gjorde oss till en individ. Det var med honom jag spenderade två somrar. Tillsammans levde vi livet och gjorde alla galna saker man ska göra osm ponnyryttare, vi älskade livet helt enkelt.
Vid sidan av ridskolelivet hade jag en till sköthäst, Galax. Han var orivatägd och också han var en D-ponny, 2 cm högre än Aladdin. Jag och Galax var egentligen ett ganska udda par, men det gjorde att vi växte oss starka tillsammans. Den tiden vi fick tillsammans var otroligt lärorik för min del. Galax lärde mig vad tålamod var och har tvingade mig att börja lära känna mig själv. Vi spendera otaliga timmar i ridhuset, till slut följde han mig som en hund var jag än gick. Det blev två tillfällen på Galax rygg, då det var tal om att jag skulle köpa honom. Tyvärr blev det inte så och den 14/3-08 lämnade han mig för ett nytt liv i Stockholm. Vi har inte setts sedan dess.
Jag råkade av en slump ha praktik hos Sussies Häst och Foder när jag gick i nian. Där har jag sedan hängt kvar. Jag lärde mig otroligt mycket under mina två veckor hos Sussie, så jag återvänder så ofta jag kan. Många lov har tillbringats där. Jag har skrattat tills tårarna har runnit, varit arg som ett jäkla bi och jag har lärt mig saker jag aldrig skulle lärt mig utan Sussie. Idag är det Sussie som tränar mig och Pärlan för att vi ska ta oss framåt.

Jag har alltid fått betala mitt hästintresse själv, så på fredagar viker jag reklam som jag och mamma sedan kör ut på lördagar eller söndagar. Jag och reklamen har hållt ihop i en evighet, fråga inte hur många år för jag har verkligen inte en aning.

Med mig i lägenheten där jag bor finns mamma, Titania och Pyzen. Pyzen är min katt och en renrasig bondkatt. Titania tillhör mamma och är en norsk skogkatt. Dem lever ett riktigt kattliv, äter när dem känner för det, sover halva dagarna, busar, gåt på lådan, jamar, spinner, är puckade och visar argt för oss när vi varit hemma för lite. Kag kan utan att tveka berätta att Pyzen har stulit mitt hjärta, det kommer aldrig finnas en katt som honom!

Nu vet ni lite mer om mig, ägaren till Pärlan. Nu måste jag logga ut, stänga ner datan, packa ner den och rusa iväg till skolan! Jag börjar snart insåg jag precis.

Jag och en kompis diskuterade framtiden inom min hästvärld. Att följa drömmar och då började jag inse att jag och Pärlan kanske inte har så lång tid kvar tillsammans. Hon fyller ändå sjutton i sommar och har både sprungit på trav, varit avelssto, skruttat i hage och blivit riden felaktigt under ett och ett halv år ungefär. Det tär på kroppen och jag är fascinerad över att den inte börjat säga ifrån än.
En dag kommer inte Pärlans kropp orka mer. Den kommer brytas ner och försvinna. Den dagen kommer jag stå vid hennes sida. Krama hennes hals som aldrig riktigt uppskattat från mig, pussa hennes mule och viska in i hennes päls alla mina hemligheter. Berätta för henne att hon gett mitt liv en mening efter Inca. Att hon hållt mig uppe, brytit ner mig och byggt upp mig igen. Allt det ska jag berätta för henne och lova henne att jag kommer komma tillbaka till henne en dag. Att vi på nytt ska spränga ljudvallen och fly från livet tillsammans.
Fram tills den dagen, då hennes kropp inte orkar mer, tar vi en dag i taget. Kämpar vidare, sätter en fot fram den andra och trevar oss framåt. Men ändå med en påminnelse inom oss, inget varar förevigt.

Idag när jag kom till stallet insåg jag att jag verkligen inte hade någon energi alls för att rida. Så jag fixade mat, mockade och åt som alltid innan jag sköter Pärlan. Utanför fönstret föll snön tätt, tätt, tätt och tittade man ut såg allt vitt ut. Snöhögen strax övanför hagen är så stor att man inte kan se hagen längre från sadelkammaren.
När hon väl skulle hämtas in var Pärlan inte riktigt på humör och det tog kanske fem minuter innan vi var överrens om att hon skulle bli fångad och följa med. Inne i stallet blev det en mysig rykt och sen fick jag en galen idé så jag slängde på henne repgrimman och det långa grimskaftet runt halsen. Jag ville testa att ta en promenad med henne, utan att hålla i henne. Pärlan visade en sida jag sällan sett hos henne innan. Hon följde mig i varje steg. Stannade jag, stannade hon. Gick jag, gick hon. Sprang jag, travade hon. Hon erbjöd, självmant(!!!) att flytta runt i en cirkel om jag tog ett steg mot hennes rumpa. Det var stort, så sjukt stort för mig och både jag och Pärlan växte där ute i snön.
Vi kom tillbaka till stallet med ett stort leende på läpparna och stelthet i stegen.

Rebecka och Pärlan -
Kämpar man kommer man långt.

Jag fick en galen idé och jag genomförde den. Det får bära eller brista, mest troligt är att det brister.
Jag startade precis en blogg, en blogg om den bästa av alla.

Låt mig presentera er för huvudpersonen i denna blogg, Eva "Pärlan" Sjöhus.
En varmblodig travare född 18 Juni 1993. Hon är:
u. Secret Bitch
e. Peace On Earth.

Pärlan kom in i mitt liv den 19/10-08 och man kan verkligen säga att hon en dag stog i hagen och var en del av mitt liv, vare sig jag ville eller inte. Ni kommer en dag få höra historien om varför det blev just jag och Pärlan, men inte just idag.
Jag tänkte att jag skulle berätta om det jag vet om Pärlan, innan hon hamnade hos mig.

Pärlan föddes i Stall Sjöhus, Billinge. Tanken var att hon skulle gå som travhäst och hamnade hos en tränare 1995. Hon var runt hos ett par olika tränare fram till 2001. Då avslutade hon sin travhäst karriär och hade sprungit in 3 500 kr. Inte något att skryta om direkt.
Hon gick istället över till avelshäst och 2005 fick hon ett hingstföl som döptes till Whistle Jacket. Pappan var Gente Star. Här avslutades Pärlans karriär som avelssto och 2006 hamnade hon i Långared hos Bo Nylén. Tanken var att hon skulle fortsätta som avelssto hos honom, men det blev aldrig som planerat. Hon kastade fölet och fick istället bli sällskapshäst. Det fanns folk där som red henne lite då och då, speciellt Michaela och Pärlan höll ihop under 2008. Michaela blev erbjuden att köpa henne, men tanke nej. Då hamnade hon hos mig istället, av rent konstiga omständigheter.

Idag kämpar jag och Pärlan ihop. Tar oss sakta men säkert framåt. Vi halkar ofta tillbaka, men jag som ägare och ryttare är väl medveten om att jag egentligen inte är den bästa. Därför tar vi hjälp från de håll vi kan och fortsätter kämpa.