<3
Kvällsmat äten, godis ätet och strax sängen :)
Ikväll blev det både gym och Greta Gris. Idag gör hon verkligen skäl för sitt smickrande smeknamn, för nog var det ne gris som mötte mig med spetsade öron i stallet. Halva Greta var täckt med lera, andra halvan var täckt till hälften. Planen pussa på finaste gick i krasch och istället fick piggborsten och rotviskan jobba en stund. Lika mysigt det och jag inser bara mer och mer hur mycket jag gillar den här hästen. Bästa flickan.
Morgonbekymmer.
Ikväll blir det antagligen inget pussande på den fina hästen, i stället styr jag nosen mot gymmet en sväng och satsar på att komma hem tidigt. Vi får se vad jag känner för, men gymmet ska det i alla fall bli. Anledning; jag har ett gymkort jag betalar för varje månad åd får jag väl för tusan använda det också!
Mysfaktor tusen
Något av det mysigaste som finns är att stå utomhus, med en häst man älskar och borsta så dammet yr. Det är vad jag har gjort två kvällar i rad och gissa om jag njutit?
Jag har inte stått ute några långa stunder, men tillräckligt för mig och fina Greta. Jag vill se hur hon agerar ute, se hur trygg hon är och testa mig fram. För min del räcker en kort, kort stund, för att mina hjärna inte ska flippa ur och vilja gå allt för fort fram. För, detta är en relation jag tänker vårda och vara rädd om. Min fina, älskade flicka.
Med sin egen vilja.
Det känns konstigt att bestämma över sig själv, spralligt på något sätt. Att fundera på vad vill jag egentligen göra och sen göra det. T.ex så tänker jag om en stund krypa ner i sängen och läsa, för jag känner för det.
Jag är lugnare, mycket lugnare. Jag har kommit på mig själv flera gånger under dagen med att ta ett djupt andetag och slappna av, njuta av nuet och bara vara trygg i det jag gör.
Jag var ute och gick med Grå, på ställen som hon i vanliga fall brukar/borde totalflippa på, men inte idag. Varför? För att jag var trygg i det jag gjorde. Jag visste exakt vad jag ville, var jag ville gå och hur jag ville göra det. En cool känsla, som jag inte riktigt kan få nog av.
Yes.
Jag gjorde något stort idag, jag körde bil utan att använda farthållaren!!! Jag har, sedan jag fick körkort, varit en stor användare av farthållaren, men någonstans blev icke användandet av den ett bevis på att jag styr mitt eget liv. Kanske mesigt, men för mig stort. Jag är trött på att inte fatta mina egna beslut, om det så handlar om vilken hastighet jag har genom en kurva, vilka flingor jag ska äta till frukost eller vilken häst jag vill ha. Jag är trött på att inte vara jag, så nu är det slut på det.
Rebecka vs. Demonerna.
Vakna upp Rebecka och inse, demonerna är bara du själv. För, vet ni vad? Det är faktiskt jag som styr mina tankar, mina handlingar och mina beslut. Så, med andra ord är det jag som även styr demonerna. Jag måste bara lära mig att ta kontroll över det som faktiskt är mitt. Jag måste bli chefen över mitt eget liv, bossen över mina tankar och vän med mig själv, innan jag bossar över andra, agerar chef utåt och söker nya vänner. För, i grund och botten funkar ingenting, om inte jag fungerar.
Bit ihop, ta dig upp. Bryt loss, bli din egen.
Yes, frågorna är många och svaren finns där. Även om dem gör ont att se, gör ont att höra, så finns dem mitt framför näsan på mig. Jag kommer aldrig, aldrig kunna ändra på någon annan, men jag kan ändra mig själv. Jag kan bryta upp, bryta loss.
Om jag börjar tro på mig själv, tror på mina egna ord, säger saker som jag i botten av mitt hjärta tror på, eller i magen känner är rätt, då kommer även folk i min omgivning tro på det. De kanske inte kommer förstå, men de kommer inse att jag tror på det jag gör.
För bara något år sedan stod jag upp för alla mina åsikter, stadig som en fura, tvekade inte en sekund för att ta en diskussion om jag visste att jag hade rätt (eller om jag råkade ha fel) Det har rasat och jag orkar inte tänka varför. Det enda jag kan göra nu är att börja tro på mig själv igen, tro på den kunskap jag bär med mig. Jag har en resa framför mig, en resa utan dess like, men jag vill inte ge upp. Denna gången tänker jag kämpa för min egen skull, inte för någonannans!
Don't dream your life, live your dream.
Sluta aldrig tro på dina drömmar. En dag kommer du ha varenda en, om du är villig att kämpa.
En dag ska jag stå med kameran i hand och tjäna pengar på det. Jag vägrar ge upp mina drömmar. Plocka fram, damma av och ställa fram i ljuset igen. Det sista som överger en är hoppet.
Lev livet, varje minut.
Jag är trött på att vara den tysta lilla myran, som gömmer mig bakom min trygga stack. Jag är trött på att tveka på mig själv och den kunskap jag har i min ryggsäck. De erfarenheter jag bär med, nog fasiken måste jag kunna använda dem på ett eller annat sätt.
Jag är trött på att vara så jäkla egoistisk, att inte kunna ta in och se den värld jag lever i, utan bara se mina egna småproblem. Småproblem som jag gör stora som hus, som jag egentligen borde lägga bakom mig. Det är sånhär jag aldrig ville bli, som jag nu gott och blivit. Skärpning Rebecka!
Vet ni vad? Jag ska bli jag igen och jag ska slå mig loss, så jorden skakar. Det finns så mycket jag vill se, höra och göra. Ta chansen, innan allt försvinner igen. Det är nu livet ska levas!
Dagens insikt.
Idag insåg jag att mitt liv är faktiskt mitt (efter ett folk försök pränta in det i mig ett bra tag) Trots att jag har ett förflutet som jag helst vill glömma, vissa dagar byta bort delar av min familj och bara vara "normal" Trots detta är mitt liv mitt och jag formar min egen framtid. Det som har varit, har just varit. Antingen låter jag det påverka mig i nuet, eller så tar jag tag i mitt liv och gör något bra utav det jag har.
Jag är trött på att vara min egen martyr, tycka synd om mig själv och trycka ner mig själv i skiten. Jag kan göra mina val, antingen sätter jag på en bra låt, eller en låt som jag vet kommer få mig att må dåligt. Antingen glider jag med och går runt och muttrar över det jag är inte är nöjd med, eller så säger jag ifrån. Sätter ner en fot och låter mitt liv bli mitt.
Låter mina beslut vara just mina beslut och ingen annans. Funderar över varför jag fattar ett beslut och vad som är grunden till beslutet. Det är bara jag som har makten över mitt liv och antingen gör jag något vettigt av det jag har fått, eller så fortsätter jag glida med och få de resultat som jag alltid fått.
Antingen så förändrar jag det jag är missnöjd med, eller så har jag ingen rätt att klaga över det som är. På fullaste allvar. För, mitt liv är faktiskt mitt, Mitt, MITT liv!
true story.
och hur ska man veta det?!
himlen runt hörnet.
Söndagmorgon, åter igen har en natt runnit iväg. Jag har sovit som en stock och vaknat någorlunda pigg. Om en stund blir det reklamutdelning och efter det tänker jag dra mig mot Greta. Planen för dagen; första skritturen. Nu jävlar smäller det! Ska bli spännande att se vad hon tycker om att ha någon på ryggen igen. Lilla fina fröken.
ett par timmar senare.
Efter en dag på jobbet landade jag i köket hos Marita. För mig är det trygghet och en chans att för en stund glömma allt som annars knackar på. Jag får en chans att bara vara. Jag är otroligt glad, över att ha funnit en vän i Marita. Världen behöver fler i hennes stil punkt slut
Lördagsmorgon equal sovmorgon?
Denna vecknan är det ju Horseshow, vilket jag antar att ingen i hela hästvärlden har missat. Jag har aldrig varit nere och så lär det förbli även i år. Tråkigt som attan, men ibland räcker inte tiden till. Nya tag nästa år och förhoppningsvis lite mer tid över :)
Nu ska jag slötitta på tv ett tag, sen ta mig mot jobb.
Ut och ner, upp och in.
Det är tankar som är för stora att få grepp om, tankar om framtiden, tankar om hästar, tankar om mitt hästliv, tankar om mitt skrivande och taknar om jobb. Jag hittar inte ut eller in, inte upp eller ner och jag har inte en aning om vad jag egentligen vill komma fram till.
Just nu är jag i alla fall för trött för att fatta ett enda vettigt beslut, eller kanske är det nu jag borde fatta de stora besluten, strunt samma. Dags för sömn i alla fall.
<3
Känslan när man oväntat får lite sovmorgon imorgon och ledigt på söndag. Hur mycket bättre kan veckan sluta?! För, det har varit en tuff vecka. Senare kvällar än vanligt och tidigare morgnar än normalt.
Ikväll klappade jag ihop totalt, kroppen gick ner i strejk och helst hade jag velat låta tårarna rinna för fullt, men jag orkade inte tillåta det. Istället styrde jag nosen mot Sotlanda, parkerade bilen, tog med mig en bok och kurade ihop mig i spånet hos min fina. En nyfiken mule nosade på mig och boken en stund och återvände sen till sin mat. Jag, jag satt och läste, slappnade av och njöt av det lugn som låg över hela stallet. Jag har hittat min del av himmelriket.
Morgonpasset i sängen.
Jag somnade innan jag ens hade hunnit lägga huvudet på kudden, typ i alla fall, då är man trött! Vi får se vad kvällen bjuder på, jag har lite olika alternativ. Det enda jag vet är att imorgon är det upp igen, mocka stall och jobba i butiken.
Vi hörs ikväll vänner!
sovdags, för längesedan.
Eftern skum arbetsdag vändes nosen mot fina, fina Greta. Eller, el Lermonster. Lillskruttan hade njutit av vårvädret, leran och möjligheten att bli så smutsig som möjligt. Behöver jag ens säga att piggborsten fick jobba hårt?!
Nej, vet ni vad, nu ska jag faktiskt ta mig samman och släcka. Sov gott, för det tänker jag göra!
time will fly.
Idag intog hjärnan bästa snooze läget "bara fem minuter till, bara fem minuter till" Hmm, kan vara så att jag är lite trött? Eller, så var sängen väldigt skönt, alternativt så ringde klockan tidigare än vanligt. Jag, personligen, tror på en mix av alla tre alternativen.
Ikväll ska jag försöka ta mig i kragen och komma i säng och släcka innan klockan blir halv tolv/halv ett. Vi får se hur det går, men i säng ska jag i alla fall och sova oförskämt skönt!
Kvällsord.
Jag har landat hemma, i min mysiga säng. Snart ska huvudet få landa på kudden och gissa om jag tänker njuta av de timmars sömn jag norpar åt mig i natt. Klockan rann iväg och helt plötsligt var den fem över halv tio. Kvällen har bestått av skratt, skratt och mer skratt, vilket gör att jag för tillfället har kramp i både mage och mungipor. En mer än okej kväll med andra ord ;)
Jag har världens bästa hästägare. Hur ofta kan man slänga iväg ett sms med orden: "Krama greta från mig. Jag hann inte in ikväll. Puss och kram" och få tillbaka "Ska bli :)" Jag vet, med säkerhat, att jag har hittat ett andra hem, där jag så otroligt trygg.
Jag skattar mig lycklig för dessa underbara människor jag börjar knyta ett nätverk till. Dessa människor som ger mig energi (och som jag hoppas att jag även ger energi till.) Jag har svårt att förstå att dessa människor finns i min, i just MIN närhet. För, vad har lilla jag gjort för att få all denna vänskap och positivitet öst över mig? Jag är rädd att förlora det, men njuter av varje minut.
jag har hittat, var jag får vara jag.
Skiljsmässobarn.
Mina föräldrar skiljde sig för 2,5 år sedan. Jag fattade då ett, för andra, drastiskt och "konstigt" beslut. (Jag ser det inte som konstigt, utan enda alternativet att överleva) Jag valde att bryta all kontakt med min pappa. Alltså, bara bo med mamma, inte något hos pappa, inte hälsa på och inte heller prata. Man skulle kunna säga att jag raderade honom ur mitt liv.
Riktigt så är det ju inte. Jag har ju minnen kvar med honom, jag vet att han finns, jag vet var han jobbar, var han bor och jag vet hur han fortfarande agerar i vissa situationer, men jag har ingen kontakt med honom. Varför kanske ni undrar? För att hon skadade mig psykiskt, mer tänker jag inte berätta. För, det är trots allt inte min pappa detta ska handla om, utan mig och min mamma.
För, hur är det egentligen att bara skiljsmässobarn, bara bo med en förälder och två katter? Visst är det tufft, men även helt fantastiskt. Vad vi har lärt oss under dessa år är att man är starkare än vad man någonsin vågat tro. Jag och mamma har tagit oss igenom de mest tuffaste perioder. Vi har levt ihop i en källarskrubb, där lakanen alltid var fuktiga och man frös när man skulle somna. Vi har överlevt månader då kontot gapat tomt och vi har överlevt en bodelning, med ett ex/en pappa som helst skulle behålla allt själv.
Jag och mamma har tagit oss igenom en stundent, där pappa dock upp till utspringet, vi har överlevt en heldag på Tagene, med pappa i samma byggnad. Vi har, tillsammans, tagit oss igenom en skiljsmässa som är taget direkt från helvetet.
Hur kan man orka kämpa när allt ser svart ut? När vi egentligen inte skulle klarat av månaden? Hur håller man upp skenet och hur tar man sig ur det? Vi hade varandra, vi har varandra och en fantastisk familj vid sidan av. För, ensam är stark somen vuxen sa, men tillsammans är man starkare.
Godmorgon, godmorgon. Hör fåglar sjunga glatt; godmorgon, godmorgon, i kööööör!
Idag kommer bli en spännande dag på jobbet. Vid tio ska Sussie finnas på plats på GBG HorseShow för att packa upp och fixa och trixa. Imorgon öppnas portarna för allmänheten och då ska allt vara på plats. Jag kommer finnas i stall och butik hela dagen och hoppas på mycket kunder. Inte ås troligt, men som sagt, hoppas kan man alltid göra ;)
Lyckan när...
...man kommer hem, efter en helkväll i hundhus, innefattande hundgos och inser att allergin inte ens gjort sig påmind!
För, ikväll har jag suttit uppkrupen i en soffa, med hundar liggandes på så gott som alla mina sidor. Över, bredvid och framför i alla fall. Det har varit en kväll som jag kommer bära med mig. Ni vet en sån kväll då man mår så himla bra och undrar var pausknappen finns?
Nu ska jag stänga ner datorn, eller nej, starta cd-boken, hämta Pyzen, släcka lampan och sova. För, även om kvällen var fantastiskt mysig på alla sätt och vis, både med och utan hundar, men framför allt bortpratade timmar med Marita, så är det faktiskt en dag imorgon också. En dag, som innefattar en del timmars jobb och avslutas på Cyrano, tillsammans med Boel.
Jag är gaaaaaalen i kex.
Ja, i-lansproblem deluxe.
Med stolthet i stegen.
När hon står i gången hamnar hon med rumpan mot dörren och kan inte slappna av, utan står alltid och sneglar sig "över axeln" Där slog tanken mig, vad händer om jag helt enkelt vänder på Greta, låter henne stå med huvudet mot dörren? Vips, så var problemet löst. Hon stod med öronen spetsade, lugnt och njöt av att bli pysslad med.
Jag är stolt, över att sakta börja lära mig lyssna på hästarna igen. Jag har inte när de viskar, men nu hör jag i alla fall skriken.
Greta, spanandes mot sin favoritdörr. För, kanske, kanske dyker matte upp med mat ;)
Min andra halva.
Det är självklart Aladdin jag pratar om, ponnyn som kom att bli min själsfrände och som jag fick lyckan att dela två somrar med. Den ponny som räddade mig, som höll mig uppe och som jag gick genom eld för.
Aladdin är inte lik någon jag träffat. Han fick mig trygg från första stund och jisses vad vi har haft för oss! Så många gånger jag suttit och skrattat högt på hans rygg, haft mungiporna uppe vid öronen och trott att jag är mitt i en dröm. Exakt lika många gånger har hans man fångat mina tårar, har hans mule tryckts mot min mage, har mina armar krampaktigt klamrat sig fast runt hans hals.
Denna fantastiska ponny lämnade jordelivet för tidigt, eller kanske i exakt rätt tid. Han fanns så länge jag behövde honom, stöttade tills jag hade andra som stöttade och mina ben sakta började bära. Han fanns kvar, tills vi var redo att mötas en annan gång. För, trots att min älskade inte finns kvar på jorden, så vet jag med all säkerhet att han väntar på mig. En dag kommer vi mötas. En dag kommer jag få pussa på mulen igen, se mandelöronen, möta min själsfrände, bli hel. Bli hel, på riktigt.
Har ni någon gång träffat en häst som allt är sådär galet rätt med?
Måndagsmorgonen.
Snart är det ju dags för min Ume och stockholmsresa. Ska bli så skönt :)
<3
Jag trodde inte jag skulle hitta hem, men det gjorde jag.
För er och allas skull.
Återpublicerar ett gammalt inlägg. Vet dock in om jag någonsin publicerade det här, eller om det bara var som gästbloggning hos Evelina. Hur som haver, läs och ta till er!
Jag heter Rebecka, är ägare till evasjohus.blogg.se och jag tänker ta er med i mitt liv, eller hur mitt liv var för något år sedan.
Jag hade under många år drömt om en egen häst och en dag stog jag med det, eller nåja, med en foderhäst i alla fall. Lyckan var total, men kom att krascha efter ca. tre månader och hästen åkte tillbaka till sin ägare.. Foderhästens uppfödare gav mig en ny häst, Eva Sjöhus, som snabbt fick namnet Pärlan. Det är om min och Pärlans resa jag tänker berätta.
Pärlan stog en dag i hagen, utan att jag fått veta något. Mamma och pappa sa: ”Hon finns här om du vill ha henne, Linda hjälper till med henne om du inte är redo.”
Pärlan var då nervös och orolig. Hon hade hamnat på ett nytt ställe, med en ny ägare som egentligen inte orkade och hon var lika krossad som jag var. Men, där i spillrorna fann vi varandra. Vi byggde ett band, men vi byggde det av så mycket annat än kärlek och vänskap. Visst var det en stor del, men vi byggde det av sorg, smärta och okunskap.
Jag och Pärlan kämpade ihop under ca. två år. Vi gjorde allt man ska göra. Vi löshoppade, busade runt barbacka i skogarna, vi drog galopprace, med oss själva, och stallkompisarna. Vi levde livet, vi älskade varandra och vi hatade varandra. För, där kunskapen tar slut, där tar våldet vid.
Jag är ett levande exempel. När Pärlan drog iväg, stretade emot och var i en annan värld, då hade inte jag kunskapen att lösa det. Då var det ofta, allt för ofta, som jag drämde till henne på halsen, röt till henne eller använde spöt. Jag var en typisk människa, som egentligen inte borde få ha häst.
Jag insåg att det inte höll och jag fick till slut mamma att köra iväg mig och Pärlan till Sussie, utbildad C-tränare i hoppning och en person som skulle komma att betyda mycket för mig. Här började jag förstå hur mycket som ligger bakom en bra ridning. Jag och Pärlan kämpade oss svettiga, men lämnade ridhuset nöjda. Andra träningen pratade jag och Sussie och Sussie sa att jag borde fundera på att byta häst, för med mina ambitioner så var Pärlan helt fel häst. Jag trodde då att det bara handlade om att vänja mig vid tanken, men det blev aldrig som jag trodde.
Jag och Pärlan fortsatte träna, kom igång och började hoppa och här någon gång började jag även vara uppe hos Sussie, rida hennes hästar och få smak på hur det var att rida utbildade hästar, som verkligen kunde. Tankarna om att behålla Pärlan gnagde i mig. Till slut togs beslutet. Pärlan åkte ut på annons och visst fick jag svar och visst var folk ute och provred, men de som klarar av en häst som Pärlan, vill inte ha henne och de som vill ha henne, klarar henne inte. Här kom ännu ett beslut att fatta och den 22 Juni 2010 lastades min busa på transporten till Skara och jag och mamma lämnade djurkliniken med en tom transport. Min flicka var där hon hörde hemma, på trapalandas gröna ängar.
Vad vill jag då egentligen säga till er? Tänk efter innan ni skaffar er egen häst. Ha kunskapen, ha folk som stöttar er, ha tränare från början och framför allt, våga be om hjälp! Gör inte om mina misstag, ni kommer inte gå ut med stoltheten i behåll, ni kommer inte vara bättre ryttare och framför allt, ni kommer aldrig kunna förlåta er själva.
Tänk efter innan ni fattar era beslut och sköt om er,
Rebecka
Well done!
Jag har gjort allt jag kan som står på min to-do lista. Det är fortfarande lite tvätt kvar och jag har inte varit hos Greta, men tvätten jobbas på och till Greta åker jag runt halv sju.
Ska bli så mysigt att träffa henne igen! Trots att senaste gången var igår. Hmm, är det såhär det känns att vara nyförälskad? För, jag saknar henne när jag inte är där och vill inte åka därifrån när jag väl har kommit dit. Min fina flicka.
En av bilderna gårdagens bilder, på min skrutta. <3
Time will fly.
Jagh arä ven sorterat bland all skit på skrivbordet, slängt in i rätt mapar, flyttat mappar till rätt stället och försöker få ordning på den forna ordningen. Det börjar sakta, men säkert, bli fint och ordning på datorn också. Skönt, skönt!
-
Insåg precis också att jag måste rensa på daorns skrivbord. Där är det mer kaos än koll för tillfället ;)
top of the world.
heart
Min frihetszon.
tidig uppgång för mig och mamma idag. reklamen skulle köras ut innan mamma skulle börja jobba vid ett, men vi hann och hade till och med tid över mellan jobb och jobb :)
Tog mig en sväng till fina, fantastiska Greta. Hade kameran med mig i handen och knäppte lite bilder. Slänger upp någon här under morgondagen, när jag lagt in dem på datan och fixat iordning på ljuset och sånt.
Det varh ur mysigt som helst att gå in i hagen, stå med fyra nyfikna mular i håret och ansiktet. Det är sånt som kallas trygghet, lycka och livskvalité. Mys på hög nivå och jag skrattade högt, från botten av hjärtat. Hade inte kylan tagit tag i mina händer, så hade jag stannat där för alltid. Eller, en lång, lång stund i alla fall.!
"Gammal" bild, men allt jag har i datan just nu.
Bara för att..
För 1 timme och 20 minuter sedan slutade jag jobbet. Sedan dess har jag hunnit hämta ut fina biljetter, köra bil, duscha, äta kvällsmat, äta nötter, nörda dator och skrivit med bästa syster. Snart, snart får jag träffa min andra halva. Galet men sant, som vi väntat på denna dag!! Yes, snart sitter jag på tåget, med slutmål Umeå. Sjukt, sjukt.
Nu tänker jag krypa i säng, läsa och sen sova. Gissa hur skönt det var att sova mååånga timmar natten tills idag? Jag tänker göra samma sak i natt igen! Sovgott vänner.
<3
Påväg hem från jobbet svängde jag in till min pärla, min fina, fantastiska Greta. Denna häst. Hon tar sig in i utrymmen jag trodde inte fanns kvar. Fina flickan. När jag är hos henne känns det som att inga problem är för stora. Den irritation jag så ofta hade hos Pärlan existerar inte. Det känns som att hon skulle kunna göra vad som helst och jag skulle ändå lyckas behålla lugnet. Min flicka.
När det känns sådär galet rätt.
BoT.
Vaknade imorses med ont i ena knät. Har känt av det någon vecka, men inte riktigt orkat ta tag i det. Så, idag blev det bara att glatt dra på sig Back on Track knäskyddet och låta det sitta på plats resten av dagen och antaligen under natten också..
Nu ska jag återvända till min frukost, så får ni ta hand om er själva och varande!
Bästa vännerna.
Jag har Pyzen på soffans ryggstöd. Det räcker med att jag vänder huvudet åt höger, så kan jag borra in näsan i hans päls. Han är världens bästa Valentine. Min fina kille, som jag inte skulle kunna leva utan.
Påväg hem från jobbet svängde jag in till Greta, precis som den senaste veckan. Som jag gillar den här hästen! Dagen till ära hade jag med mig två äpplen till min pärla. Gissa om det uppskattades? Lilla gullfian.
Tralalalalaaaaaa..
Jag fick godkänt på min hemtenta!! Jag som var säker på att jag skulle få omtenta, men icke sa nicke. Den är färdig. Galet nog!
Vilket också betyder att jag nu har dragit ihop 15 högskolepoäng och är färdig med kursen. Så, för första gången på 13,5 år studerar jag inte längre.
time to sleep.
Klockan börjar närma sig elva och jag måste sova. Jag har landat i sängen, på spimattan och ska starta cd-boken. Sen ska John Blunda få ta mig till drömmarnas land.
Imorgon är en ny dag, med jobb och sen iväg till min gullfia på kvällen. Mindrivkraft.
min trygghet, mitt lugn.
Jag har hittat en av de tryggaste platser i världen. Sittandes i spånet, uppkurad mot boxväggen, med en nyfiken häst över mig. Ibland ätandes, stundtals spanandes och vissa gånger snusandes på mig. Jag känner mig så otroligt trygg och lycklig. Som att alla bekymmer lyfts från mina axlar och jag kan andas med otrolig lätthet och låta kroppen slappna av.
Min fina, fina vän.
När jag gjorde mig av med Pärlan, nej långt innan det, vågade jag inte tro på kärleken längre. Pärlan och jag funkade inte ihop, det fanns ingen kemi och således inget kärlek. Jag älskade henne, för att hon var min, men det var även en lättnad att "bli av" med henne.
Jag trodde inte längre på den där bekymmerslösa kärleken. Den där känslan jag och Aladdin delade. För mig var allt som hände med Aladdin en dröm, som hände för länge, länge sedan. Jag vågar tro igen, jag vågar tro att hästlivet är sådär bekymmerslöst, så fyllt av kärlek, tillit och glädje som det en gång var.
Jag har fått min chans att hitta mig själv igen och jag är så otroligt tacksam.
min själsfrände, i miss you.
Måndagmorgon.
I lördags vaknade jag och trodde det var vardag, idag vaknade jag och trodde det var helg. Lycket Rebecka, lyckat.. Plus att jag i natt drömde att jag blev av med jobbet, för att jag inte hade kommit till halv elva och inte hört av mig till Sussie. Usch och fy vilken känsla! Tack och lov var det bara en dröm.
Ikväll blir det en sväng till Greta. Irma ska lastas och flytta, så blir bebisvakt en stund för att se så Klara inte tänker riva hela stallet ;)
oups.
Någon tar visst lite välbehövd semester :)
Vad hände där lixom?
Kameran kommer följa med mig, så kanske dyker upp någon ny spännande bild i eftermiddag/kväll. Nice!
En egen liten bubbla.
Jag som är en otrolig känslomänniska. Hade det gått, hade jag fattat alla mina beslut utifrån känslor. Det faktum att beslut inte kan fattas på enbart känslor har gjort att senaste dagarna varit hemska. Jag fick ett fantastiska erbjudande i tisdags, med en möjlighet att hitta den del av mig som jag tappade bort för så längesen.
Men, förnuftet nekar mig att tacka ja till beslutet. För, man ska inte skaffa sig problem om man kan undvika det. För, i slutänden kan det bli stora problem av det beslut som skulle fattas.
Hur gör man då, när känslor och förnuft säger emot varandra? Det är inte första och absolut inte sista gången jag kommer hamna i en sån här sits. Vad blev då resultat? Om kompromiss, där känslorna fick ge vika för förnuftet och förnuftet fick ge vika för känslan. Jag hoppas det blir ett bra beslut, för alla inblandade parter.
sick.
:)
-
Är det verkligen mitt liv?
Det här är galet och jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna dessa möjligheter och erbjudanden. Jag är i chock, yes.
Konsekvenser.
Men, jag tror inte det är på lur och jag vet egentligen att varje ord är sanning. För, jag vet att jag har att göra med en av världens ärligaste människor.
Jag är livrädd, räddare än på länge, det kan jag inte förneka. Men, mina beslut ska inte fattas i rädslan, för allt går med rätt människor i omgivningen.
när man minst anar.
You're amazing.
När man funnit rätt...
What have I done?
Brorsan har varit hemma i helgen, min moster och morbror har varit hos mormor och morfar, reklamen har körts ut och jag har legat i sängen. Med andra ord har jag inte haft den minste lust att öppna upp blogg.se och skriva. Jag har lagt min tid på annat.
Sakta men säkert har jag börjat smida planer inför Umea, Stockholm och lite semester. Det tycket jag att jag behöver. Längtar, längtar och längtar! Att bara få mysa med mina bästa och ta det lugnt, hur skönt låter inte det?!
Framtidstankar.
Ikväll satt jag i en lägenhet i grästorp (mitt ute i ingenstans, hihi) lyssnade om Kyäni, funderade och funderade. Vad jag kommr fram till vet jag inte, tiden som inte verkar finnas får utvisa det.
Igårkväll kurade jag i min säng, tittade på film och hann inte klart. Exakt samma sak tänker jag göra ikväll, fast se kalrt filmen jag började på igår. Det är mycket som rör sig i mitt huvud just nu och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag kommer fram till. Vad vill jag göra, egentligen?
