a piece of my heart.
Salza, Bimbo, Elvis, Nikita, Jambo, Majka, Yellow, Whispet, Shout, Falco Aladdin, Galax, Helia, Tex, Inca, Pärlan, Ferro, Dolly, Quattro, Morina m.fl. Listan kan göras lång, om jag tillåter mig att fundera, tänka efter och skriva.
Av dessa hästar finns det några som sitter starkare än andra. Några om fortfarande tar andan ur mig, som kan få hjärtat att krympa, krampa och få andningen att stanna av. Några som saknas och älskas mer än andra. Några som aldrig kommer lämna mitt minne.
Nu borde man ju tro att det är Pärlan, för bloggen skapades trots allt för henne. Eva "Pärlan" Sjöhus. Det var hon som fick stå namn för min blogg. Det var henne jag delade 1,5 år och lite mer tid med. Det var hon som var min egen. Men vet ni, hon ligger någonstans i skymundan av två andra. Två som alltid, alltid kommer lysa starka och lyfta mig.
Aladdin och Inca. Dessa två eldsjälar, hästar med guldhjärtan och räddare i nöden. Aladdin, som alltid kommer vara styrkan i mina ådrar. Ponnyn som alltid kommer vara min, över allt, förutom på papper. Ponnyn som kom att förändra mitt liv, hålla mig kvar på jorden och älska mig när ingen annan vågade. Ponnyn som kom att bli min livskraft, som lämnade isn styrka i mina ådror när han lämnade jordelivet. Ponnyn som kom att bli min bästa, närmaste vän. Ponnyn som jag delade min själ med.
Inca Gold, med ett hjärta av renaste guld. Den häst som också blev min bästa vän. Som fick mig att växa. Hästen som var.... Ja, hon bara var. Hon var allt jag behövde. Hon var fantastisk, underbar och hon såg rakt igenom mig. Hon var allt jag behövde och någonsin kommer behöva. Hon var min, om så bara för en stund.
Jag kommer aldrig någonsin älska en häst som jag älskat Aladdin och Inca. Jag kommer aldrig någonsin öppna mig som jag gjorde för Aladdin. Vi var sårbara tillsammans och blev starka tillsammans. Inca mötte mig när jag fallit på nytt, hon bar mig och gav mig den lilla sista styrkan.
Jag älskar er, som inga andra.,
snow is fallin' outside my window.
one year ago.
för ett år sedan gjorde vi vår sista resa. vi tog vår sista barbackatur, från hagen till stallet. vi myste för sista gången. du fick en puss för sista gången. för att år sedan lät jag för första, och sista, gången mina tårar fångas och din päls, på riktigt. för att år sedan vända jag dig ryggen, en sista gång. gick på vacklande ben, med tårarna rinnandes bort från dig. för ett år sedan kramade jag ditt täcke i bilen hem, med en tom transport bakom. för ett år sedan fick du vandra och bli den stjärna och ängen du egentligen är. för ett år sedan fick du komma hem. för ett år sedan, flyttade du in i mig, för alltid.
what are words, if we really don't mean them?
Dagen började med ett försenat tåg, som körde med 80km/h mot alingsås. Vi anländer 5 minuter efter att min buss gått, bara att glatt ta sig en promenad med slutstation Sussies. 40 minuter senare var jag framme.
Jag fick longera Calle, medan Sussie red Mille och Carro red sin häst. Calle är som han är, stel i ena varvet och överböjlig i andra, men underbart snäll att longera. Vi jobbade med övergångar och helt plötsligt hör jag Sussie säga "Där ser han riktigt fin ut i galoppen" Det kändes så otroligt bra! Att få bekräftelse att mitt tänk faktiskt var rätt, jag som alltid, alltid, alltid tvivlar.
Sussie bytte häst, jag och Carro mockade och helt plötsligt satt jag på ryggen till stallets största och mesigaste häst, Mister Big. Nervöst, men samtidigt otroligt spännande! Inte varje dag man sitter på en häst med 180 cm i mankhöjd. Vi började i ridhuset, Sussie gick ner med Franz och kom tillbaka. Då blev det jobb på volt, över bock och bommar. Helt plötsligt var vi igång och hoppade. Ett ensamt räcke, som vi bara skulle skutta över.
Jag har inte hoppat på år och dar och Mister Big är inte mycket hoppad heller, men någonstans långt bak i huvuet hörde jag Sussies kommentar från långt tidigare "Tänk positivt, tänk mellan stöden och bestäm bara att ni ska över." Det satt med mig och vi kom över, alla gånger.
Jag var genomsvettig, men njöt till tusen. Jag lever för stunder som dessa. I lugnet, det fridfulla, det underbara. Jag lever för att få känna och jag känner genom att leva. Imorgon är jag tillbaka på Mister Big, som faktiskt inte kändes stor att sitta på och som jag trivdes otroligt bra med.
who the hell is gonna believe me?
Spotify väljer bra låtar. Men jag tackar nej. Jag vill inte bli mer påmind än vad jag påminner mig själv. Jag vet redan att det är dagen innan ett år. Jag vet redan att jag den här dagen för ett år sedan försökte lugna mig själv. Att jag gjorde hundra miljoner grejer, höll mig sysselsatt och såg till att inte behöva tänka. Jag såg till att inte backa ur mitt eget beslut. Jag vet att det var sista dagen med min älskade, hatade PärlemorBus.
back to were I belong.
Det är en konstig känsla, men jag känner för att komma igång igen. Jag saknar stallivet nu. På måndag, då ska jag börja andas igen :)
i'm in love!
Finare får världen leta efter! Jag må vara galet trött, men också sjukt lycklig. Jag bara väntar på att batteriet ska laddas klart, sen ska jag leka med min kamera :D
jag vägrar betala för kärlek.
Samma vatten genom Nilen
- inte riktigt samma droppar
Samma meningslösa skog
- aldrig samma träd
Samma himmel över Chile
- men varje öga har sin egen,
varje steg sin egen väg
Emil Jensen sjunger för mig. Han berättar om livet, förklarar att jag inte kan leva om jag inte andas in, ut, in, ut. Livet är skrämmande. Det är stort, oförberett och väldigt, väldigt skrämmande. Tidigare har jag kunnat fly varje gång det blivit svårt. Satt mig på ett tåg bort från allt. Denna gången finns inte möjligheten. Jag kan inte fly livet längre. Jag tvingas stå kvar, bita ihop och resa mig starkare.
Det packas, fixas och donas. Snart är det flytt. Jag orkar inte, klarar inte. Mamma har börjar packa och mitt inre slår bakut. Jag klarar inte att leva bland flyttkartonger i en månad. Jag kommer brytas ner, bli en blöt fläck på golvet. Jag drar ut på det i det sista. Lever i mitt rum, där allt är som vanligt. Allt är där det ska och borde vara. Jag orkar, orkar, orkar inte.
ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er.
cina kom ner. hon stog och mötte mig. hon fanns vid min sida. jag fick dela min student med min bästa vän. jag fick dela det med min ängel.
jag är världen lyckligaste som har dig vid min sida!
GROWN UP, YES INDEED.
Några dagar efter eller två ;) Jag har försökt och försökt och försökt igen, men blogg.se låter mig inte ladda upp bilder. Nu skiter jag i det och kör utan bild.
FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEN
FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEN
FÖR JAG HAR TAGIT STUDEEEEEENTEN
FYFAN VAD JAG ÄR BRA!!!
Soon a happy birthday, without you.
Dagen inför din födelsedag rullar närmare. Dagen då du skulle blivit arton, den ålder som för människor räknas som myndig. Dagarna närmar sig även ettårsdagen. Dagen då vi gjorde vår sista resa till Skara och kom hem med ett tomt transport.
Fyra dagar efter din födelsedag fick du somna in, tryggare än någonsin.
Jag kan inte låta bli att undra hur livet skulle sett ut om då fått stanna..
tiden rusar och vi kan inget begära av den.
För ett år sedan låg gråten ständigt bakom ögonlocken. De var en del av min vardag. Tankarna snurrade och jag fann inte ett enda svar, det enda jag visste var att jag inte orkade mer.
För exakt ett år sedan låg min älskade vän ute på annons och jag hade börjat ge upp hoppet. Jag vågade inte tro att någon skulle dyka upp.
För ett år sedan skämdes jag så otroligt för mina tankar och jag vågade aldrig riktigt berätta vad nästa steg var.
För ett år sedan var jag förvirrad, osäker och ville bara få ett slut på den historia och mardröm jag var fast i. Jag ville bort, bort från min älskade vän.
Det år som gått har gett mig insikt i så mycket. Framför allt har jag insett att ja, jag hade kunnat stanna och kämpa, men då hade jag aldrig överlevt. Jag har insett att Pärlan och jag aldrig var gjorde för varandra, vi blev ihopsatta som en tillfällig lösning. Vi behövde varandra, för att komma vidare. Pärlan var för bra för denna värld och jag behövde henne för att inse min okunskap.
Min fina bus, detta år har gjort att jag insett hur otroligt mycket du gav mig, men framför allt hur mycket vi tog från varandra. En del av mitt hjärta, kommer alltid slå för dig. <3
jag kan inte förstå att jag faktiskt överlevt och inte bara det, jag har levt.
The last plans.
Inatt sover jag i en bil, firar att studenten närmar sig och tänker leva det tonårsliv jag förtjänar. Ikväll ska vi festa, utanför skolan!
Imorgon drar delar av klassen till Liseberg. Jag är fattig och stannar hemma.. Onsdag blir det minigolf och på torsdag slappar vi vid sjön. På fredag är studenten och jag är otroligt oredo, men vi biter ihop och kör ändå!
all over now.
jag är inte redo.
helt plötsligt avundas jag alla som går kvar i skolan när sommaren är över. alla som ska tillbaka till sin gamla klass, som har några år kvar. jag avundas den trygghet ni har framför er. jag är rädd, så jäkla rädd!
