Det är samma fråga, olika formuleringar, men jag undrar och funderar. För det är en omställning, att faktiskt må så dåligt att behöva äta piller för det. Jaja, tidsnog har jag väl klurat ut det här med. Nu tänker jag återvända till min lycka, oavsett om den är äkta eller ej. Sådeså.

"Somna" i bilen när vi var ute och åkte på kvällarna, så pappa bar mig från bilen till sängen. Jag var, om bara för en stund, världens tryggaste flicka där och då.

Hålla pappas tumme när jag inte kunde somna, eller ligga på hans arm, eller när han drog med sina fingrar över mina ögonlock, gång på gång, så jag omöjligt kunde hålla ögonen öppna. Även då, om bara för en stund, var jag världens tryggaste.

Jag har tappat bort mig dsjälv och hittar mig ingenstans. Jag är inte jag längre. Jag är en grå, dassig kopia av mig själv. Jag är färglös, platt och solkig. Jag sviker mig själv, jag sviker andra, jag misslyckas gång på gång. Det här är inte jag. Jag vill inte känna såhär. Jag vet att jag inte misslyckas, men det är så det känns. Enda sedan Greta försvann är det så det känns

 

Kroppen är konstant trött, ömmande, värkande och jag skräms av det här. Att aldrig orka, aldrig vilja, alltid se det negativa. Jag vet hur jag kan förändra, men jag gör inget åt det. Jag orkar inte. Jag tycker mig misslyckas igen.

 

Det här är inte jag. Jag vet att jag räcker till, i grund och botten vet jag att jag är bra, men just nu vet jag det ändå inte. Just nu tycket jag bara att jag är värdelös och dålig. Att Pyzen förtjänar en bättre matte, Andreas en bättre sambo, min kropp en bättre människa. Just nu, eller i snart två månader, har jag känt så här. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig till vettet.

 

Jag saknar meing med mina dagar. Jag ser ingen vettig anledning att ta mig samman och gå upp ur sängen. Eller jo, men jag saknar att ha något vettigt att göra på dagarna. Jag saknar en mening med mitt liv. Jag orkar inte det här.

Varje gång jag skriver in blogg.se i webbläsaren får jag magknip, för det är så förknippat med Greta. Det ger mig lite lätt ångest. Jag vill så gärna skriva ner hela resan, börja på slutet, men jag orkar inte ännu. Jag orkar inte falla så hårt, för jag vet att jag kommer göra det. Eller, jag orkar inte att bli sedd när jag sitter och kippar efter luft, för att det gör så ont att minnas allt. Samtidigt som jag vet att det är vad jag skulle behöva göra, för att kunna gå vidare. Som jag sknar henne, min älskade fux!

 

SKulle jag tillåta mig själv att skriva ner hela historien, grotta ner mig allt som egentligen hände, så hade jag orsakat mig själv så mycket smärta. Jag undrar så om det är värt det. Samtidigt vill jag ju ha det nedskrivet, sparat, medan det fortfarande ligger hyffsat färskt i minnet. Så svårt att bestämma mig...

 

I flera dagar har min hjärna försökt ta sig samman för att skriva ett inlägg om 2015. För att skriva ett inlägg om vad som har hänt, för att berätta om hur mycket jag vuxit som människa, hur mycket spännande jag varit med om, hur lycklig jag har varit och om alla underbara människor jag har fått träffa. Men jag kan inte.

 

Mitt 2015 har varit ett tufft år, ett tungt år och ett jävligt år. Det är det året då jag blev sjukskriven med utmattningssymptom och b12 brist, det är det året jag hämtade och lämnade tillbaka en fin häst, det är det året jag lät min bästa vän flytta tre-fyra gånger, det är det året jag avlivade Pip, det är det året jag oroade mig som en tok för att Greta var smal, det är det året som jag vände ut och in på mig själv för att lyckas göra henne frisk, men framför allt så är det de året då jag stod vid sidan av och såg Greta ta sitt sista andetag. 2015 är det året då jag fick säga farväl till min bästa vän och fatta beslutet att ta hennes liv. Jag kan inte tänka tillbaka på 2015 utan att minnas just det där. Att jag fick ta bort, avliva, döda min bästa vän.

 

2015 har varit ett fint år också, eller all min sorg och smärta har kantats av fina och underbara ögonblick. Jag har, under hela året, haft Andreas vid min sida och ärligt talat så hade jag inte klarat mig utan honom. Jag har träffat nya människor, jag har börjat planera vad jag vill med min framtid och jag har antagligen vuxit som människa.

 

Jag har svårt att se tillbaka på 2015 och glädjas åt det året som gått, för det är ett djävulskt år. Så snälla 2016, bli bättre.