Två veckor och en dag har gått sedan min bästa vän fick ta sina sista andetag. Det känns som att det var en hel evighet sedan, samtidigt som det känns som att det var igår.

 

Dessa två veckorna har varit så otroligt tuffa. Det tar på mig psykiskt att inte ha någon häst i mitt liv. Jag saknar Greta, men jag saknar också att ha en anledning att gå upp ur sängen på morgonen. Att ha en häst någonstans som behöver mig. Inte som är någon annans, utan som är min egen.

 

Igår fick jag erbjudande om en häst, att ta på foder. Känslan vill så gärna tacka ja, för att lappa ihop mig själv, men just nu är min ekonomi kaos och jag behöver reda ut den. Jag vill tacka ja, för att må bra igen, men jag kommer inte ha råd.

Egen häst verkar vara långt borta för min del, men jag hoppas och drömmer och fantiserar. Jag vill så gärna, för ärligt talat så vet jag inte hur jag ska kunna leva ett liv utan en egen häst.

 

Jag är så tacksam gentemot Lovise och Johan, som båda lånar ut sina hästar till mig. Jag får låna Alice och jag får låna Nimida. Det betyder att jag har hästar i min närhet och jag får komma igång att rida igen. Men det är inte samma sak. Jag är så glad att de finns och delar med sig till mig, men oavsett om jag kommer dit eller inte så får de hästarna all kärlek de behöver.

 

För att jag ska vara hel, känna mig hel, vara lycklig, vilja gå upp ur sängen på morgonen, så behöver jag en häst. En egen häst, i en hage någonstans, som står och väntar på just mig.

 

Jag ser på bilder. Gamla bilder, bilder från april 2013. Jag ser min vackra sparv. Den där sparvungen som växte och blev så stor, vacker och modig. Jag ser bilder på en pojke som en gång i tiden var liten, rädd och panikig, som blev stolt och trygg. Den pojken som inte kunde lämna sin flock, men som modigt nog stod och sov på gårdsplanen några veckor senare. Jag ser bilder på mig och den vackra, vackra Janne.

 

 

Jag fylls av saknad, men framför allt så fylls jag av en enorm värme. En så stor värme, enda in i djupet av själen. Det jag och han delar är stort, så stort. Hans första steg ut i vuxenvärlden delar jag och han. Jag gav honom en trygg och stabil grund att stå på. Jag gav honom en stabil grund att ta med sig ut i livet, vilka äventyr som än möter honom. Det är stort, det värmer och det påminner mig om den lycka vi delade.

 

Jag minns så väl när han var övertygad om att sprejflaskan skulle mörda honom. Dag ett dansade han runt på bakbenen en låååång stund och jisses vad stor han kändes. Tänk er 170 cm häst, till manken, balanserandes på två bakben. Yes, jag var liten, men så lugn, jag visste att han aldrig ville någon illa. Dag två stod han och sov när jag sprejade. Det var han så han var, gick från klarhet till klarhet. Han panikade, men fick han landa i det hela så brydde han sig inte om något.

Vi stod vid ett tillfälle på gårdsplanen och förbi kör gårdsägaren och tutar. Janne fortsatte sova, vinklade inte ens ett öra. Den där treåringen var mer trafiksäker än vad min egna åttaåring var.

 

När några spekulanter kom för att titta på honom så ville de se honom i trav. Jag förklarade att jag aldrig sprungit med honom. Okej, sa de och vi testade. De tog en halv sekund, sen förstod Janne vad vi önskade oss av honom och han travade som att han aldrig gjort annat, som att han alltid sprungit bredvid en människa och lyssna på travkommando.
Jag vågade aldrig berätta vad han kunde, för i min värld kunde han ju ingenting. Han var en ohanterad treåring och det var vad jag förklarade för dessa spekulanter när vi pratades vid i telefonen. De skulle ändå åka långt för att titta på honom, så ville inte ge falska förhoppningar. Tydligen fick de en positiv överraskning och tyckte att han var såå trevlig och välhanterad. Ja, han var fin. Min älskade pojke. Min guldpojk. Som jag saknar honom, men som minnena värmer.

 

Min drivkraft just nu är hästarna dessa vackra själar som ständigt stöttar och älskar. De ger mig den energi som saknas, eller de väcker mig ur mitt snurrande inre. De tar mig ner på jorden, de snusar mig i naken och ger mig kärlek. Dessa fina, underbara älskade.

Min kropp är knasig och min själ vet inte var den hör hemma. Överlag mår jag bra, jag är lycklig, men kroppen är knasig.

Visste ni att jag en gång i tiden varit medryttare på ett fuxsto? Jodå, det har jag faktiskt.

 

Jonna var en mycket speciell dam, speciellt när man satt på. Hon var stel, oböjbar, en typisk ångvält. Jag minns att jag satt och tragglade galoppfattningar på henne, för att hon ville rusa in i galoppen. Jag kämpade med volter, för att bli lycklig om hon kunde bära sig i två steg. Jag red henne alltid med gogue, då hennes näsa annars satt uppe i takbjälkarna i ridhuset. Hennes ägare tillät mig inte att rida ut på henne, på sin höjd fick jag skritta runt travbanan. Anledningen till detta förbud var enkel, Jonna fick alltid spel på vägen hem och stack iväg.

 

Vår tid tillsammans blev kort, då jag insåg att jag inte orkade med att bo i egen lägenhet, gå i skolan, pendla mellan två städer, jobba hos Sussie, ta hand om katterna och rida Jonna tre dagar i veckan. Jonnas ägare bestämde sig även för att sälja Jonna och en kort stund funderade jag på att köpa henne, men insåg att det inte var hästen för mig.

 

Det hade varit så spännande att få träffa Jonna igen, att se hur vår relatiion hade kunnat se ut idag, med min nya kunskap. Hon var trots allt en krigarsjäl.

 

Efter en dag på Hästmässan i Borås är jag skakad in i själen. Jag funderar över vad vi lär ut till framtiden inom hästvärlden, vad vi lär våra barn. De får lära sig att det är okej att dra hästen i munnen, det är okej att köra in sporrar i sidorna på hästen, det är okej att arbeta hästen tills den blir totalt apatisk och berömma den för det.

 

Jag lämnade manegen vid ett tillfälle, för att jag mådde illa över det jag såg och då var det långt ifrån det värsta som visades upp under dagen. Tårarna tryckte bakom ögonlocken och illamåendet satt i halsen. Jag kunde bara fråga vad det var jag såg och konstatera att det var så långt ifrån ett sjysst hästhanterande som jag anser man kan komma.

 

Det fanns en clinic som imponerade på mig och det var Tobbe Larsson. Nej, inte för att han är superkänd eller så, utan för att han hanterade sina hästar med respekt och värdighet. Han satte rimliga krav och tillät hästarna att hitta på egna saker. Stor eloge till honom!

 

Jag satt och lyssnade på "Alex och Jacob Talkshow" där de diskuterade huruvida det är moraliskt rätt eller ej att tävla med hästar. Som vanligt sattes min tankeverksamhet igång och idag tänkte jag dela med mig av mina tankar kring ett ämne som de snuddade vid. De nämnde att hästar inte vet om att de tävlar, när de är på tävling, i alla fall var det så jag tolkade det som sades. Det är kring detta ämne jag tänker spinna vidare.

 

Jag har många gånger fått höra om ekipage som ridit ut och galopperat, där hästarna börjat tävla och ryttare tappad kontrollen. Jag har själv suttit på Greta när hon börjat tävla med hästarna framför och den enda position jag kunde ha var täten.

 

Tanken som slog mig idag var att om en häst nu inte vet om att den tävlar, om den saknar tävlingsinstinkten, vad beror då denna kapplöpning på? För att komma fram till ett vittigt svar började jag fundera på hur hästarna ursprungligen lever. De är flockdjur och de är flyktdjur, vilket betyder att om en i flocken sätter fart och galopperar iväg, då följer resten av flocken med. Flyr en flockmedlem, så flyr resten av flocken.

 

När jag landat i dessa tankar, så fann insikten där, helt glasklar. Anledningen till den kapplöpning jag upplevt (och många därtill) beror inte på en inneboende tävlingsinstinkt hos hästen, den beror på deras inneboende flyktinstinkt och flockinstinkt. Flocken är deras trygghet och utan den är risken för död otroligt stor, vilket gör det fullt förståligt att mina häst väljer att koppla bort mig och fly med resterande av flocken när vi egentligen vill ha en lugn och trevlig galopp. Det är vi, som ryttare, som själva lockar fram detta beteende och med rätt förståelse kan vi också plocka bort det.

 

(Bildkälla)

Låt mig välkomna ett ny individ till bloggen;

 

Kalleske Clarry's W

"Clara"

 

Clara ägs av Marita och jag har sett Clara växa upp. Första gången jag såg henne var när hon bara var ett par dagar gammal. Jag var med och visade henne på fölvisningen och vintern samma år började jag hålla till i Maritas stall på kvällarna.

Nu är tiden kommen till då Clara ska få göra något vettigt i sitt liv. Till årsskiftet blir hon tre år och det är dags för henne att börja bli vuxen. Målet med Clara är att hon ska visas på treårstestet till våren. Vem som ska visa henne får vi se, men jag kommer börja hennes utbildning och förhoppningsvis, med Maritas hjälp såklart, få henne inriden.

 

Min tanke är att ni ska få följa med på resan och ta del i hur jag väljer att utbilda denna flickan. Hoppas ni är lika nyfikna på resultatet som jag är!

Nästa häst som för alltid satt ett hovavtryck i mitt hjärta, den hästen känner ni väl vid det här laget. Det råkar nämligen vara en fuxfröken som öppnat upp de sidor som jag så noga packat ihop. Denna fuxfröken råkar vara Greta.

 

Jag fann Greta när jag var som tröttast och behövde någon som påminde mig om att andas, att bara vara och att jag hade rätt att ta plats. Denna någon var Greta och ja, nog påminde hon mig alltid!

Jag har spenderat timmar i spånet i hennes box, bara sittandes och tänkandes. Jag har spenderat timmar i hennes närhet, utan att göra någonting. Denna häst har lyckats ta sig in i de rum som jag sa att jag aldrig skulle släppa in någon i.

 

 

Greta har påminnt mig om varför jag en gång i tiden föll för dessa underbara varelser, hästar. Greta har tagit mig tillbaka till mig själv och hon har bevisat för mig att jag är stark i mig själv, att jag klarar allt jag tar för mig och att jag är trygg, så länge jag litar på mig själv.

 

 Min resa ihop med Greta har bara börjat, men jag kommer alltid vara henne tacksam för att hon visar mig så vackra sidor av livet, sådana sidor jag hade glömt och aldrig trott jag skulle få se.

Pärlan är den fjärde häst som lämnat ett stort, hårt, hovavtryck i mitt hjärta. Vilka ord jag ska använda mig av just nu, det har jag ingen aning om.

 

Dagen efter att Inca lämnat mig fanns en ny häst i hagen. Ville jag ha henne, så var hon min. Denna någon var Eva Sjöhus, som snabbt fick namnet Pärlan. Vår första tid ihop var konstig. Jag petade på henne, borstade på henne och tog hand om henne, men det tog ett par veckor innan jag satt på hennes rygg. Första ridturen gjordes en mörk kväll, när ingen såg mig och den var rent katastrofal. Men Pärlan fick stanna. Hon gjorde mig trygg, när jag var så otroligt trasig. Hon var någon, någon som behövde mig.

 

 

Pärlan blev den som höll ihop mig, när livet hemma var ett rent helvete. Hon var den som fångade mig när jag föll, den som fick ta emot alla mina känslor, såväl tårar, som glädje, som ilska. Vi blev ett udda par, som av någon anledning höll ihop.

 

 

Tillsammans med Pärlan hade jag min "ponnytid." Vi hittade på alla dedär hyssen som ponnyryttare hittar på. Vi badade där vi inte fick, vi hade kapplöpning med stallkompisarna, vi gav oss ut i terräng som hade kunnit bryta såväl ben, som nacke av oss. Men framför allt så busade vi.

 

Eller, vi hade också otroligt många duster. Pärlan är den häst jag varit förbannad på, så arg att ilskan inte haft någon gräns. Idag skäms jag, då såg jag ingen annan utväg. Att ha för lite kunskap och skaffa egen häst är en dålig idé, men jag kommer alltid vara tacksam för att Pärlan stod kvar vid min sida.

 

 

När pengar saknades, köpare uteblev och jag gick på knäna, då lastades Pärlan på en transport och gjorde sin sista resa till Skara, där hon fick galoppera över Regnbågsbron, in till Trapalanda. Jag önskar den sista resan aldrig gjordes, att jag gav henne mer tid att hitta sitt rätta hem. Hon hade förtjänat det, efter allt hon gjort för mig.

 

 

Pärlan är och förblir en unik själ. Jag har inte ord för att beskriva, kanske för att vår tid ihop är så diffus för mig. Jag vet i alla fall, till hundra procent, att hade hon inte funnits vid min sida där och då, så hade jag inte kämpat vidare.

 

Min livskamrat, under de tyngsta åren i mitt liv. Det gör ont att minnas, för ont för att riktigt se tillbaka. En dag ska jag se tillbaka på vår tid ihop och le åt allt fint vi hade, även om jag inte klarar det just nu,

Häst nummer tre, som satt ett stort hovspår i mitt hjärta är den häst som fortfarande gör ondast att tänka på. Det är trots allt fem år sedan hon lämnade mig sida, men det gör ont att tänka på vår historia.

När det var dags att sluta nian och gymnasiet knackade på dörren så var jag hundra procent inställd på att börja på internat. Så blev det aldrig, för in i mitt liv kom Inca Gold. En häst som kom mig så nära, på otroligt kort tid och som jag ville dela resten av mitt liv med. Så blev det inte.

 

 

Inca kom intravandes i mitt liv i april 2008, först som medryttarhäst, sedan som foderhäst och till slut skrevs hon över på mig. Dock skrevs ägarbytet med fel person, en människa som sa sig äga henne men inte alls gjorde det. När rättmätiga ägare fick höra vad som hänt bröt ett helvete ut, ett rent helvete som skrämde skiten ur mig.

 

Det hela slutade med att Inca lastades på en transport och kvar på stallgården stod jag, inlindad i hennes täcke, fortfarande varm av Incas kropp och hennes lukt.

 

Vi var tre inblandade parter, som alla tre gjorde sina misstag. Hade jag kunnat dra tiden tillbaka hade jag gjort så mycket ogjort. Jag hade aldrig skrivit på ägarbytet, jag hade pratat mer med den rättmätiga ägaren och jag hade sett till att allting fått ett annorlunda slut.

 

 

En del av mig kommer alltid sakna Inca. Sakna våra turer i skogen, sakna den trygghet hon gav mig och den obegränade kärlek hon öste över mig. Jag kommer alltid, alltid, alltid sakna hennes mumlande när jag kom och hennes mule mot min axel. Jag älskar henne, från djupet av mitt hjärta, min fina Inca.

Medan Aladdin fanns på ridskolan, fanns det en annan valack som nästlade sig in i mitt liv och lämnade ett hovspår i mitt hjärta. En d-ponny, new forest, snygg som tusan och god som guld. Denna grabben var Galax och den första privathäst jag fick ta hand om.

Galax ägdes av en vän till min mamma och denna fina pojke fick jag bli skötare på. Jag och Galax delade många timmar ihop, dock endast från marken. Han blev min trygghet, de dagar jag inte kunde ta mig till ridskolan.

 

Jag och Galax spenderade många timmar i ridhuset, dock endast promenerandes och mysandes. Galax blev som en hund och följde mig los, med glädje. Han gick alltid med mulen vid min axel, andades ut styrka och trygghet på mig, när jag vacklade. Han stötta mig och visade mig att livet faktiskt kunde bli vackert. Han visade mig att drömmar kan gå i uppfyllelse, bara jag var villig att vänta. Han lärde mig vikten av tålamod och att vara konsekvent.

 

 

När Galax skulle säljas, hoppades jag så hårt att jag skulle få köpa honom. Tyvärr var det inte möjligt, utan han hamnade hos en familj i Stockholmstrakten. Jag önskar att jag visste var han finns idag, fina, fina Laxen.

 

En av de första hästarna som satte sitt hovspår i mitt hjärta är den stela, gula ponnyn som stod långt bort i stallet. Den skygge valacken, som var seg, tråkig och stenhård på många vis. Hos denna ponny hittade min själ sitt hem, en lika skadad själ.

Jag blev "bortstött" från häst, efter häst. Det var alltid någon annan som hade "första tjing" på den och jag fick leta upp någon ny. Det gick från Bimbo, till Granat, till Jambo, till Elvis, till Nikita, till Majka, till den gula ponnyn i hörnet och där fick jag äntligen stanna, för man kunde ju inte älska en ponny som honom, som inte dög någonting till. Att säga att jag älskade denna ponny vore att ljuga, jag avgudade honom, han var, nej han ÄR, min andra hälft.

 

 

Aladdin är vad man kallar en själsfrände. Han kände mig utan och innan, han bar mig på sin rygg och han bar mig i sitt hjärta. Jag älskar honom, på samma vis som han älskar mig. Jag vet att han väntar på mig, i Nangiala, för att där återigen få bära mig.

 

Aladdin var en skygg kille, som tyckte att hoppning var pest och pina. Han var stel i dressyren och för att få honom att gå i form, krävde han sin ryttare. Allt det där la vi på hyllan. Jag latschade runt barbacka, vi busade oss igenom lektionerna och gjorde lite som vi ville. På Aladdins rygg var jag alltid trygg. Han busade med mig, drog iväg i galopp, så snabbt att han tappade kontroll på benen och studsade fram, medan jag satt och skrattade högt på hans rygg.

 

Jag har, oräkneliga gånger, suttit i hans spilta, med tårarna rinnandes, borrat in mitt huvud i hans man och låtit den fånga upp mina tårar. I hans öron har jag viskat in mina drömmar, mina mardrömmar, mitt helvete och den himmel jag så hårt längtade efter. Han visade mig alltid vägen, gör fortfarande.

 

Aladdins liv blev för kort, eller nej, han fanns kvar så länge jag behövde honom. Ridskolelivet slet ut hans kropp och det beslutades att han skulle få somna in. Han tog sina sista andetag den 29 juni 2009, i alla fall sina sista andetag på jorden. Numer finns han alltid vid min sida och visar sig de dagar han verkligen behövs. Han andas in styrka i mig och buffar mig i ryggen när jag tvivlar.

 

Den sista tiden på ridskolan var han en arg ponny, som började hugga till de som kom in i spiltan. Vid det laget hade jag lämnat ridskolan bakom mig, jag hade ju Pärlan. När det kom fram till mig att han var så aggressiv ville jag se det med egna ögon och tog mig upp till ridskolan. Från det att jag satte min fot i stallgången, till det att jag pussade honom hejdå för sista gången och lämnade stallet, så stod han med öronen spetsade. De där mandelöronen pekade rakt fram, pepparkornsögonen glänste och jag visste, tydligare än någonsin, att RebeckAladdin skulle fortsätta, för alltid.

 

Jag har nu läst boken "Hästmassage och markövningar med ttouch och tteam" som är skriven av Linda Tellington-Jones. Min tanke är att ge er en liten utvärdering av boken.

 

Boken handlar kort och gott om ttouch och tteam för häst. Det är flera olika övningar som visas och gås igenom. Uppläget är sådant att för varje uppslag är det en ny "övning" som visas och beskrivs.

Jag skulle önska mig fler och utförligare beskrivningar om de olika momenten. Jag förstår själva gruntanken bakom de övningar och moment som finns beskrivna, men det är för lite information för att jag kände att jag skulle kunna utföra dem. Det hela slutade med att jag fick söka efter youtube-klipp för att verkligen förstå. Detta är väl det enda negativa som jag verkligen finner med boken.

 

Det finns en hel del godbitar att plocka med mig in i arbetet med Greta. Som exempel på det är ttouchen överlag, alltså de cirkelrörelser man använder sig av i massagesyfte, samt för att koppla på hjärnaktiviteten. Jag kommer också testa på svansarbete, samt bakbensarbete, för att få Greta att slappna av och få koll på var hon har sina bakben.

 

Överlag är Hästmassage och markövningar med ttouch och tteam en lättläst bok, som är enkel att överskåda. Det är lätt att hitta i den, om man söker efter en viss övning. Den har trevliga bilder, som är väldigt hjälpsamma när det kommer till att förstå beskrivningen. Boken är trevligt upplagd, vilket gör att det flyter när man läser den. Dock hade jag önskat mig mer djupgående inormation, för att verkligen få förståelse för hur det hela fungerar.

 

Jag har gjort mitt bästa för att hitta någon återförsäljare av boken, via internet men finner den endast på engelska på adlibris. Skulle ni vara intresserade av den trots det, så finner ni den här.

I fredags las annonsen ut och idag flyttad min Prins. Numer bor ingen Jester W på Sotlanda Gård längre. Från och med några timmar tillbaka bor han i Nyköping, på en gård där. Han visade sig från sin absolut bästa sida när han visades och jag är så stolt över honom! Han gick på transporten utan problem och har skött sig hela resan upp. Min älskade grabb, jag vet att han kommer bli så bra när han väl får ryttare på ryggen. Min lille sparv blir mer och mer en svan.

 

Det är nog få i hästvärlden som missat artikeln "Ridning är ingen idrott då den inte kräver en fysisk insats."

 

Även jag har läst den, eller jag har inte läst det blogginlägg som ovanlänkade inlägget är grundat på, jag har bara läst just det ovanlänkade inlägget samt en artikel på Expressen. Trots denna smala grund jag har att stå på, tänker jag ge er mina tankar om begreppet idrott i samband med ridning.

 

För mig är inte ridningen en idrott, i alla fall inte i det avseendet att det krävs en fysisk insats. När jag sitter på hästryggen strävar jag efter att göra det med minsta möjliga motstånd, för såväl mig som hästen. Med andra ord; jag strävar efter att med minsta fysiska ansträgning få min häst att föra sig på ett sätt som för denne är så skonsamt som möjligt.

 

Jag vill inte sitta och arbeta mig svettig och bli helt slut i varje muskel i kroppen, för det betyder att jag har en häst som jobbar mot mig, istället för med mig. En häst som är såväl fysiskt, som psykiskt avspänd, vilket är mitt grundkrav för att jag ens ska sitta upp, kämpar inte emot, den följer ryttarens minsta signaler. En ryttare som har koll på sin kropp och som har en välskolad häst kan påverka sin häst med små, små nyanser i sina signaler. Genom att vinkla om sitt bäcket flyter hästen in i en sluta och genom att göra en liten, liten förändring i axlarna går hästen över till en öppna. Det är detta som för mig är ridning, på riktigt.

 

För att komma till denna typ av ridning krävs inte 180 tusen pass där du ridit dig svettig. Det krävs inte heller en styrka i dina muskler, som gör att du kan bära hästens vikt i dina armar. Det som behövs, av dig som människa, är en förståelse för hästen och dess anatomi. Du behöver lära dig att lyssna på hästen och att följa dess kroppsrörelser.

 

Nej, ridning är inte en idrott. För ridning innehåller inte en fysisk insats. I alla fall inte den ridning jag strävar efter.

 

Det är en ära att få sitta på min kompis ponny. Dagens ridtur var stundtals rent kaos, då jag är väldigt trött i kroppen efter gårdagens ridtur, plus att vi mötte bilar på den bilfria vägen. Trots lite knasiga situationer hade vi det härligt och jag, jag finner mer knappar i min egen kropp. Den sista biten hem gick ponnyn sååå fint och jag önskar att någon hade filmat eller fotat oss!

För att verkligen komma åt den lille ponnyn så sitter jag mycket utan stigbyglar. Det är spännande och underbart att känna hur mina stela höfter slappnar av och faller på plats, för att bara flyta med i ponnyns rörelser. I de lägena flyter vi i skänkelvikningar fram och tillbaka över vägen, utan att jag ens gör något. Det är så nära en känsla av kentaur jag någonsin kommit och så bra som jag rider för tillfället, så bra har jag aldrig ridit innan.

 

Jag är fascinerad över vilken kroppskontroll det krävs som ryttare! Att kroppskontroll krävs, det är för mig ingen nyhet, men hur stor skillnad det gör har jag inte tänkt på innan.

Just nu rider jag en ponny, åt min kompis som brutit benet. Ponnyn jag sitter på är otroligt känslig för vikthjälperna och sitsens inverkan, vilket blir en utmaning men samtidigt otroligt givande för min del. För varje pass som går hittar jag lite fler knappar, men framför allt lär jag känna min kropp lite mer.
Sedan tidigare vet jag att jag inte har riktigt koll på min högersida, men det är först nu jag insett hur lite koll jag har. I vänstervarv blir ponnyn jättefin och jag kan korrigera henne som jag önskar, men i höger blir det pannkaka. Varför? Svaret är superenkelt, för att jag med min sist skickar över henne i vänstervarv och spärrar henne från att göra bra ifrån sig i höger. Det är spännande hur tydligt jag märker det och det är mer spännande att jobba med det, för att lossa min högersida och få kontrollg på den. Jisses vad jag njuter!

 

När jag för 1,5 månad sedan tog på mig ansvaret för Jannes utbildning hade jag en bra magkänsla, en tro på att Janne skulle vara med på noterna. Jag hade på känn att han är en cool grabb, bara någon ger honom chansen att visa det. Idag har jag det bekräfta. Janne är en häst, med såååå stort hjärta och vilja. Att han blir ängslig och bekymrad ibland är inte konstigt, men han vill alltid tro gott om alla.

 

Idag hade han sadel på sig, nemas problemas. Visst är det lite läskigt när den ska på, men det är inga problem när den väl är på plats. Den lille parveln som för 1,5 månad sedan inte vågade lämna flocket, står idag och sover på stallplanen. Han är så trygg. Han litar på att jag inte låter något hända, även om han ibland ifrågasätter mina idéer.

 

Idag vågar jag tro på att jag sitter på hans rygg innan majmånad är över. Fortsätter vi framåt i detta tempot, så kommer det inte vara några problem att sitta upp och bara åka med. Jag vågade inte ens drömma om att få lära Janne såhär mycket, eller låta honom lära mig. Vi gör framsteg, varje dag och det är så roligt!

 

Den som köper Janne kommer få en fantastisk vän, som ständigt är villig att lära sig. En vän som är nyfiken och som är så god att det knappast är sant. Miin fina, modiga vän.

 

Min dag har varit sådär superhärlig och energifylld som jag bestämde mig för att den skulle bli. Det är otroligt coolt hur stor inverkan jag har på mitt eget liv och min egen energi. Det är coolt hur stor makt alla har över sitt eget liv, så länge de är villiga att ta den. Eller, villiga och villiga. Det borde vara varje människas skyldighet att ta hand om sig själv, sina tankar, känslor och resultat. För det är bara vi som styr över oss själva, det finns ingen högre makt som ger oss otur, sorg, deprissioner, skador, sjukdomar och liknande. Det är vi som styr våra tankar och känslor åt det håller, för att få ut ett resultat.

 

Ja, nu var detta egentligen inte vad jag hade tänkt skriva om, men så blev det uppenbarligen ändå. Min plan var att berätta om vilket härlig stund jag hade i stallet, med promenad för såväl Gretas som Jannes del. Greta i halsring och en stor frihet. Janne i grimma och grimskaft och med lite mindre frihet. Två härliga stunder i skog och mark, med mina fina vänner. Vad mer kan man önska?

 

Min häst är absolut amazing!! Vi gör ständiga framsteg och jag är så lycklig över att få dela min tid med henne. Idag lekte vi i trav och vi lekte fram inkallningar i trav, löst!!!!
Greta osm inte ens vågade skritta bredvid mig i början kan nu trava med mig, delvis bredvid mig och hon kan tänka sig att göra det läst. Min fina flicka. Ååh vad jag älskar henne!

Janne gör också framsteg efter framsteg. Det märks att han litar på mig och tycker någonstans att det är roligt att umgås med mig. Jisses vad mina hästar är bra och vad jag har det roligt med dem! De accepterar mig och låter mig vara mig. Fina fuxarna. <3