Kvällsmummel.

Fötterna i högläge, ryggen vilandes på ett gäng barstolar. Det är rast som gäller och jag samlar energi för att jobba dagens sista timmar.

Hjärnan är trött och kroppen hänger på. Ja, det här känns så knasigt för att vars jag, men det är väl såhär det är ibland. Jag tror mig veta vad det grundar sig i, det handlar bara om att vänta ut tiden och landa i mig själv. Allt har sin tid, så även jag.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0