Tårarna rinner ner för mina kinder, hjärtat värker och jag vill helst gömma mig för allt. Min fina, älskade Murr har somnat in. Världens renaste själ tog sitt sista andetag i onsdags och somnade in i pappas famn. Hjärtat, eller lungorna, gav upp och hon somnade in hemma.

 

Enda sedan skilsmässan har jag drömt, hoppats och längtat tills den dag jag skulle få krama om, pussa på och sova tillsammans med Murr. Hon är inte vilken katt som helst, hon är Murr. Den katt vi åkt i illfart med till Skara, för att rädda livet på. Den katt som låg på operationsbordet på min födelsedag och som, mot många odds, tog sig tillbaka till livet. Min fina, älskade, fantastiska Murr.

 

Det gör så ont, så ont att försöka förstå att jag aldrig kommer få träffa henne igen. Jag kommer inte få borra in näsan i Murrpälsen, jag kommer inte på busa med henne och jag kommer aldrig få höra henne spinna igen. Min älskade.