Visste ni att jag en gång i tiden varit medryttare på ett fuxsto? Jodå, det har jag faktiskt.

 

Jonna var en mycket speciell dam, speciellt när man satt på. Hon var stel, oböjbar, en typisk ångvält. Jag minns att jag satt och tragglade galoppfattningar på henne, för att hon ville rusa in i galoppen. Jag kämpade med volter, för att bli lycklig om hon kunde bära sig i två steg. Jag red henne alltid med gogue, då hennes näsa annars satt uppe i takbjälkarna i ridhuset. Hennes ägare tillät mig inte att rida ut på henne, på sin höjd fick jag skritta runt travbanan. Anledningen till detta förbud var enkel, Jonna fick alltid spel på vägen hem och stack iväg.

 

Vår tid tillsammans blev kort, då jag insåg att jag inte orkade med att bo i egen lägenhet, gå i skolan, pendla mellan två städer, jobba hos Sussie, ta hand om katterna och rida Jonna tre dagar i veckan. Jonnas ägare bestämde sig även för att sälja Jonna och en kort stund funderade jag på att köpa henne, men insåg att det inte var hästen för mig.

 

Det hade varit så spännande att få träffa Jonna igen, att se hur vår relatiion hade kunnat se ut idag, med min nya kunskap. Hon var trots allt en krigarsjäl.