Den här konversationen var jag en del i, jag är den som påpekar hur försiktig hästen är. Jag mår illa, vill spy, vill slå hårt omkring mig och banka in vett i skalen på människan som sa det här. Samtidigt vet jag att jag står maktlös, för denne människa kommer inte ändra sig. Det som skrämmer mig mest är att det till stor del är såhär hästvärlden ser ut idag. Det är allmänt accepterat att slå på sin häst om den inte gör det man ber den om, det är okej att dra till i grimskaftet om den inte går fint i snöre och det är helt okej att dra ihop hästen till en onaturlig form där spänning är det enda resultat man lyckas åstadkomma. Det är allmänt accepterat att bryta ner hästen psykiskt, så länge det ser snyggt och prydligt ut. För det som ser bra ut, kan ju inte vara skadligt, eller?

Jag avskyr den hästsyn som finns runt om i Sverige och i världen. Den hästsyn där det är okej att puckla på sin häst för att den inte är så uppfostrad, eller för att den inte förstår. Jag avskyr att prestationer kommer framför relation. Jag avskyr det faktum att det här accepteras. Det faktum att även hästarna har känslor och åsikter glider förbi mångas ögon, men en häst (precis som en människa) kan bli stressad, nedtryckt och förstörd rent psykiskt.

 

Jag vill inte ha på mitt samvete att jag brutit ner en häst psykiskt, vill du? Tänk på att behandla din häst, så som du hade velat bli behandlad. Visa kärlek och respekt och var närvarande. Din häst har mycket att säga dig, om du är villig att lyssna.