Jag har, vid tidigare tillfälle, nämnt att skrivandet ofta har varit en del av mig. Skrivandets konst har funnits i mina fingrar och sedan den dag jag lärde mig skriva har jag skrivit tills jag fått kramp. Jag har gömt undan mina texter för mig själv, av anledningen till att jag inte varit mogen att läsa dem.

 

Jag har skrivit när jag mått dåligt och därför har majoritetan av mina texter varit mörka. Att läsa texter om dödslängtan och ångest när man är påväg mot ett lyckligt liv, eller gör sitt bästa för att inte krascha ner i mörket, är en väldigt dum idé. Numer anser jag mig stå tillräckligt stadigt för att vara redo att läsa och nog har jag läst! Jag har läst sida upp och sida ner med noveller, dikter och ord. Det är så knasigt att det är mina ord, min ångest, som jag läser. Tänk att jag en gång i tiden mådde så otroligt dåligt, att det var så nyligen. Tänk hur bra jag mår idag.