Jag står fortfarande fast i det beslut jag har fattat. En dag på jobbet har inte fått mig att tänka om eller tveka. Jag har funderat och funderat, men jag står fortfarande fast.

Om det var något jag fick lära mig från början, så var det att hästlivet minsan inte är en dans på rosor. Det är något som har hängt kvar i alla år.

Jag har stundtals fått glida med och bara njuta av tillvaron med hästarna, men jag har även fått lära mig den hårda vägen. Men, om det är något jag vet med mig efter alla dessa år, så är det oftast att tack vare det där supertaggiga och tunga så har jag funnit mina bästa vänner.

Jag kastades från häst, till häst och till slut landade jag hos Aladdin. Den häst som kom att bli min själsfrände och som bar mig under många år.
Genom mamma fann jag Galax, när han såldes rasade min värld. Då kom Inca in i mitt liv och bara fanns där, för att torka mina tårar och bära mig. När Inca abrupt ryktes bort, möttes jag av Pärlan. Den häst som format mig så mycket och gjort att jag idag vet mina styrkor och framför allt mina svagheter. Den häst som fått mig att utvecklas och sakta börja finna mig själv.

Så, om det nu är tufft, taggigt och jobbigt med Greta. Borde det då inte betyda att hon är precis den jag behöver? För, hon dök upp i precis rätt tid, lagom när jag började tappa tron på mig själv och hästarna, lagom när jag ville lägga hästsakerna på hyllan. Kanske, kanske inte. Det enda jag, med säkerhet vet, är att jag älskar henne av hela mitt hjärta.