Jag försöker någonstans få ordning på mitt liv, reda ut vad som verkligen betyder något för mig och vad jag vill lägga min tid och energi på. Det är tufft, men någonstans vet jag svaret.

Framför allt funderar jag över vad jag vill med mitt hästliv, vad vill jag satsa på? Åt vilket håll ligger mitt intresse? Är jag en tävlingsmänniska, eller är jag en "mysmänniska"? Svaret är för mig egentligen givet vid det här laget, men jag vill inte riktigt lyssna på mig själv.

En gång i tiden hade jag Pärlan, min bästa vän och värsta fiende. Med henne försökte jag vara både "mysmänniska" och tävlingsmänniska. Med henne tappade jag bort mig själv och jag är rädd för det jag kommer finna när jag nu söker efter mig själv.

Det enda jag vet är att när jag går in genom stalldörren, ser Gretas spetsade öron och trygga blick, då bubblar skrattet upp i halsen, jag blir varm inombords och jag försvinner för en stund från alla andra bekymmer i världen. Hur kan det då vara så svårt att fatta ett beslut?!