I vår omgivning kommer vi alltid stöta på människor som vill förändra oss, forma oss och som inte kan acceptera hur vi är. Det är lätt att fastna bland dessa människor, speciellt om de har något vi önskar vi hade, då blundar vi och ignorerar att de försöker ändra oss. Det är lätt att följa strömmen, bara nicka, hålla med och trycka undan vår egen vilja. Det blir så mycket lättare då, det krävs inte lika mycket energi, för man slipper tänka efter och bara följa med i svängarna. Men, för varje beslut vi fattar, på någon annans vilja, tappar vi bort en dal av oss själva, släcker en del av vår egen glöd och förlorar en del av vår identitet. För varje beslut vi fattar, på någon annans grund, så tar vi ett steg bort från oss själva. För varje beslut vi fattar, utan egna åsikter, får vi svårare att fatta våra egna beslut, med våra åsikter som grund.

Det måste inte vara en konkret handling, ingen nick, inget leende. Det kan vara det där lilla, lilla, att inget göra, inte stå upp för sin åsikt. Inte säga ifrån, inte byta låt på stereon, inte våga ta plats.

Det är så lätt att fastna, följa i någon annans fotspår och tappa bort sig själv.  Lika lätt som det är att följa andra, lika svårt är det sen att ta sig loss, stå upp för sina egna åsikter, säga nej när den andre säger ja och ta ett steg tillbaka till sig själv. Det krävs ett uppvaknande, en insikt och ett mod för att inse att man inte är sin egen. Det gör ont, är skrämmande och tufft. För, vem vill komma på sig själv med att vara en dålig kopia av någon annan, när man kan vara sig själv?





Jag är mitt uppe i kampen att ta mig tillbaka till mig själv, att låta min vilja bli min igen. Allt som oftast "öppnas mina ögon" och jag inser att såhär vill jag inte ha det, det här är inte jag, jag är ju på det här viset och vill egentligen göra såhär.

Vet ni varför det känns så svårt att bryta sig loss? Det handlar inte bara om mig, utan om relationer i min omgivning. Folk jag ser upp till, som funnits med mig länge, stöttat och burit mig. Folk som jag älskar, men vars handlingar jag inte älskar eller kan stå får. Folk som betyder mycket, men som får mig agera på ett sätt jag inte vill. Det gör ont, är tufft och lite av en mardröm.

Vem är jag? Vem tror ni att jag är? Vem vill jag var?