Min skyddsängel.

När jag tog bort Pärlan lindade jag in alla glada minnen med henne i en säck, knöt ihop den hårt och stoppade in långt, långt inom mig. Varför kanske ni undrar? För att överleva, för att stå stadig i mitt beslut, för att inte backa och för att inte gräva ner mig i sorgen. Jag fick sagt till mig "Du måste minnas det jobbiga, det svåra stunderna, då du suttit och gråtit och avskytt Pärlan, för att inte ångra dig" Det var precis vad jag gjorde och det är exakt vad jag har gjort i snart två år. Jag har tryckt undan alla glada minnen med Pärlan, alla de stunder som värmt mitt hjärta så otroligt mycket. Jag har förträngt de stunder om fick mig att le stort åt livet. Till vilken nytta?

För mig blev det ett sätt att överleva, att trycka undan alla glada stunder med Pärlan, men nu det senaste har det bara gått på rutin. Standard frasen har varit "Jag skaffade häst för tidigt och hade för lite kunskap."
Det är också sanningen, men det finns så mycket mer bakom mig och Pärlan.

>

Idag är första gången på länge, riktigt länge, som jag faktiskt känner mig stolt och lycklig över min och Pärlans resa. Varför, det kan jag inte svara på, kanske börjar jag få distans till det hela, kanske börjar jag bli vuxen, kanske, kanske, kanske. Ikväll insåg jag vilken resa jag gjorde med Pärlan, hur fin hon faktiskt blev i kroppen. Den tufsiga lilla häst som kom, fanns inte när hon åkte. Jag gjorde något rätt, någonstans på vägen.

Ikväll kan jag titta tillbaka på bilderna, utan att det kniper i magen och jag trycker ner mig i skiten. Ikväll kan jag titta på bilderna, le åt dem och tänka att "Fasiken, det där var jag och Pärlan i ett nötskal men tusan va roligt vi även hade det!"

Ikväll är jag stolt över den häst jag hade, som jag trots min bristande kunskap fick att glänsa som en stjärna, den där sista sommaren. Ikväll är jag stolt över den resa vi gjorde tillsamma och ikväll tänker jag titta på fina bilder och le, njuta och komma ihåg alla fantastiska stunder vi hade.


Pärlan, samma dog osm hon kom och två dagar innan hon avlivades. Min fina flicka.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0