Jag går runt med ett litet leende på läpparna och med en ro som jag inte känt på länge. Jag har skrattat högt för mig själv idag, lett upp till öronen och bara njutit. Njutit så otroligt mycket, av den trygghet och självklarhet jag känt.

Jag har gjort premiärturen på fina, underbara Greta. Jag njöt av att sitta på hennes rygg och känna hennes skritt under mig. Det kändes sådär superbra och jag går runt och ler fortfarande, vissa gånger bubblar skrattet upp inom mig och jag kan inte riktigt förstå vad som händer. En dag, en dag ska jag våga ta alla chanser jag just nu tvekar på.

Jag har svårt att förstå vilken fantastisk verklighet jag lever i. Jag får jobba med de djur jag älskar, på fritiden har jag ett stall att åka till, jag har världens bästa vännero ch familj runt mig, de finaste katterna man kan ha och jag har en sån trolig trygghet. Hur blev det såhär egentligen? Jag har svåart att förstå att min kaotiska uppväxt har utvecklats till något såhär vackert, underbart och obegripligt. Jag vågade aldrig drömma, nu lever jag mitt uppe i det.

Den underbara utsikten från Gretas rygg. För en stund, var jag starkast i världen och inget, inget kunde rubba mig. En lycka, som jag inte känt på så långe. En total frihet. Min älskade, älskade flicka.