Påväg hem från jobb och kvällsmys visade hastighetsmättaren lite väl mycket. En blandning mellan trötthet, hemlängtan och en vilja att trycka undan tankarna.

Idag fick jag höra, inte sagt rakt till mig men runt mig; "Man ska aldrig bli kär i en häst som inte matchar ens mål!" Det prickade mig och jag har gått runt och tänkt, tänkt och tänkt. Jag är totalt super förälskad i Greta, det kan jag säga utan att tvivla på orden. Jag trivs så himla bra i hennes närhet och jag saknar henne varje sekund jag inte är där, trots att hon inte är min egen och jag inte är redo för att låta henne bli det, än.

Tankarna jag försökte gasa ifrån, lät jag tillslut komma ikapp, när jag insåg att mitt körkort är mer värt än lite tankar. För, vem är det som bestämmer mina mål? Är det jag, eller är det någon annan? I mitt fall har jag låtit mina mål med hästarna ligga i andras händer, jag har inte vågat forma mina egna drömmar och mål på jätte, jätte länge. Varför? För det har varit lättare så, kunna skjuta över alla beslut på någon annan, kunna skylla på någon annan om man inte når målen.

Men, vad vill jag då? Hur vill jag att mitt hästliv ska se ut? Egentligen vet jag, så otroligt väl, men jag tänker fortsätta förneka ett tag till. Jag började öppna mig igår, lät någon annan få reda på vad jag egentligen vill, men jag vågar inte riktigt erkänna för mig själv än.

Vad ville jag ha sagt med alla dessa ord, egentligen? Jag har ingen aning, men sånt är faktiskt livet. Man vet inte alltid varför, men man vet att det är rätt.