Pärlan är den fjärde häst som lämnat ett stort, hårt, hovavtryck i mitt hjärta. Vilka ord jag ska använda mig av just nu, det har jag ingen aning om.

 

Dagen efter att Inca lämnat mig fanns en ny häst i hagen. Ville jag ha henne, så var hon min. Denna någon var Eva Sjöhus, som snabbt fick namnet Pärlan. Vår första tid ihop var konstig. Jag petade på henne, borstade på henne och tog hand om henne, men det tog ett par veckor innan jag satt på hennes rygg. Första ridturen gjordes en mörk kväll, när ingen såg mig och den var rent katastrofal. Men Pärlan fick stanna. Hon gjorde mig trygg, när jag var så otroligt trasig. Hon var någon, någon som behövde mig.

 

 

Pärlan blev den som höll ihop mig, när livet hemma var ett rent helvete. Hon var den som fångade mig när jag föll, den som fick ta emot alla mina känslor, såväl tårar, som glädje, som ilska. Vi blev ett udda par, som av någon anledning höll ihop.

 

 

Tillsammans med Pärlan hade jag min "ponnytid." Vi hittade på alla dedär hyssen som ponnyryttare hittar på. Vi badade där vi inte fick, vi hade kapplöpning med stallkompisarna, vi gav oss ut i terräng som hade kunnit bryta såväl ben, som nacke av oss. Men framför allt så busade vi.

 

Eller, vi hade också otroligt många duster. Pärlan är den häst jag varit förbannad på, så arg att ilskan inte haft någon gräns. Idag skäms jag, då såg jag ingen annan utväg. Att ha för lite kunskap och skaffa egen häst är en dålig idé, men jag kommer alltid vara tacksam för att Pärlan stod kvar vid min sida.

 

 

När pengar saknades, köpare uteblev och jag gick på knäna, då lastades Pärlan på en transport och gjorde sin sista resa till Skara, där hon fick galoppera över Regnbågsbron, in till Trapalanda. Jag önskar den sista resan aldrig gjordes, att jag gav henne mer tid att hitta sitt rätta hem. Hon hade förtjänat det, efter allt hon gjort för mig.

 

 

Pärlan är och förblir en unik själ. Jag har inte ord för att beskriva, kanske för att vår tid ihop är så diffus för mig. Jag vet i alla fall, till hundra procent, att hade hon inte funnits vid min sida där och då, så hade jag inte kämpat vidare.

 

Min livskamrat, under de tyngsta åren i mitt liv. Det gör ont att minnas, för ont för att riktigt se tillbaka. En dag ska jag se tillbaka på vår tid ihop och le åt allt fint vi hade, även om jag inte klarar det just nu,