Golden Gate W, med en skada för livet?

När jag fattat mitt beslut att lägga ridningen på hyllan, så öppnades så många nya dörrar för min och Gretas del. Vi började på allvar jobba från marken, med att stärka upp den där bakdelen och den där skadan i korset som började visa sig.

Utåt sätt sa jag att det var jag som inte tyckte det var roligt att rida, vilket var en del av sanningen. För det är inte roligt att rida, när hästen gör så stort motstånd, samt majoriteten av tiden känns halt/ofräsch. Men just den delen om att Gretas skada verkade visa sig på nytt, den höll jag tyst om.
 
Väl nere på marken har vi jobbat mycket med att flytta och följa mig, vi har även tagit tag i att våga gå fram till det som Greta anser läskigt. Det har blivit många promenader, där vi vid det här laget lagt många mil bakom oss. I vintras började vi jobba på volten, på lång lina. Greta var vid det här laget helt fräsch i traven och i våras började vi även jobba med galoppen. Den galopp som från början var hovar högt och lågt, noll koll på allt och allt som oftats korsgalopp, stärktes nu upp. Greta fick galoppera korta sträckor och på sina egna villkor. Bjöd hon upp till galopp, så fick hon galoppera.
 
Vi har busat väldigt mycket och kört jage i lina, vilket för Gretas del betyder mycket start och stopp, samt tvära svängar. Detta är något som, konstigt nog, gjort under för hennes rumpmuskler. Vi har även jobbat mycket med varvbyten, då hon får sätta sig på bakdelen och skjuta ifrån, in i det nya varvet. Den tid och det arbete jag lagt ner på marken har lett till att hon idag galopperar rent i 90% av fallen. Blir hon ivrig, så blir det lätt korsgalopp, men hon är numer helt fräsch i traven, vilket också är hennes starkaste gångart.
 
Den resa vi har gjort, från att ha varit halt och mest troligt utdömd av en veterinär, till där vi är idag är helt otrolig. Idag talar allting för Greta och hennes kropp. Jag vet att hon kommer säga ifrån om det gör ont och lyssnar jag på henne, kommer hon alltid hålla sig frisk. Att lägga sadeln på hyllan har varit mitt bästa beslut någonsin. För det gav mig min häst tillbaka.
 

Min bästa vän. Som idag är så frisk som hon kan vara. Jag vet att med tiden kommer hennes kropp bli ännu starkare och tidsnog kommer jag sitta på hennes rygg igen, för att genomföra det som vi fått höra är omöjligt med hennes skada. Tidsnog kära vänner, tidsnog.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0